Summering: 2013

Inför 2013 så satte jag upp ett antal mål (som även syns i kolumnen till höger). Hur gick det då?

Tja, på det stora hela gick det alldeles utmärkt!

Jag sprang Stockholms marathon på 3,58, vilket med bred marginal nådde målet att springa under 4,15. Lite senare under sässongen sprang jag milen under 47 minuter (46:05) och längre en ett marathon (då Axa fjällmarathon är en heeel kilometer längre...). Tiden på halvmarathon nådde nästan ända fram (1,50:28) på Stockholms marathon - men jag sprang ingen egentlig halvmara varför denna tid hänger lite grann i luften.

Mångdmålet, att snitta på minst tre mil i veckan, lyckades också. Totalt blev det nästan 170 mil, fördelat på drygt 140 pass, vilket är ungefär 60 mil mer än förra året.

Och så kom jag i mål på Axa fjällmaraton (yeah!), men någon form av ära i behåll.

Nu ska jag fila på målen inför nästa år.

Mål: 2014

På det stora hela så tänker jag att 2014 ska bli en logisk förlängning av 2013. Jag vill fortsätta öka distanserna och den totala mängden - och på så sätt fortsätta att bygga upp min löpstyrka. Jag är nämligen helt övertygad om att farten kommer mer eller mindre automatiskt då (i alla fall på de distanser som jag är intresserad av). Det lär knappast bli några intervaller, även om jag springer mina pass i tämligen varierande tempo.

Jag är rätt usel på så kallad alternativ träning och har inga större ambitioner om att börja styrketräna under det kommande året (jag dör uttråkningsdöden bara jag tänker på ett gym...). Däremot så har jag som mål att simma en gång i veckan - och att damma av min simteknik (jag simmade trots allt när jag var barn och fram till tonåren, så grunderna finns där). Kanske blir det även lite open water fram emot sommaren.

I övrigt så tänker jag tre till fyra löppass i veckan. Minst 200 mil under året. Mycket terräng under sommaren.

När det gäller tider så har jag följande mål:

Marathon: 3,45
Halvmarathon: 1,45
Milen: 45
Och så vill jag springa ett ultralopp, på valfri tid.

Några lopp är inbokade (Stockholms marathon, Berlin Marathon och Umemilen) men det blir sannolikt några fler.

Vi får se om jag lyckas med något av tidsmålen. Det är inte meningen att det ska vara för lätt :)

Tillbakablick: 2013

Året började med ledighet, snö och vinterlöpning. Det här var den andra vintern som jag sprang ordentligt - det vill säga: jag sprang ungefär som vanligt oavsett nederbörd, temperatur och mörker. I början av året vågade jag mig också på att ändra min tidigare princip om att aldrig springa två dagar i rad. Nu började jag springa både två och tre dagar i rad, vilket visade sig fungera alldeles utmärkt.

Jag fortsatte att springa i snö och kyla under vintermånaderna - och problemen med mina tånaglar accellererade. Lagom till att jag hade fått tillbaka naglarna från 2012 års lopp så lyckades jag få köldblåsor under ett par naglar i februari. Värre skulle det bli...

Fram emot påsk fick jag springa på barmark, vilket var trevligt. Och ibland hände det oväntade saker när jag var ute på i övrigt väldigt vanliga rundor.

I maj började jag fundera över maratonformen och bli nervös inför Stockholms marathon. Nog för att jag hade sprungit ungefär som planerat, men hur långt skulle det räcka? Min taktik hade varit att öka på distanserna och att springa ungefär fyra mil i veckan, uppdelat på tre eller fyra pass. Helst ville jag även klämma in något långpass (kring två mil) under helgen. Bortsett från vissa veckor, då jag varit förkyld eller magsjuk, så hade det också gått enligt planerna. Intervaller ägnade jag mig inte alls åt.

Så blev det den första juni och jag sprang Stockholms marathon. Det blev en tid under fyra timmar, vilket jag var galet nöjd med. Samtidigt så var jag både förbryllad och frustrerad över min bristande rutin som gjorde att jag fick en total härdsmälta vid 32 kilometer och missade en betydligt bättre tid och placering.

Väl hemma i Umeå så bytte jag fokus i träningen. Till skogs! Under sommaren sprang jag till största delen i skidspår och på stigar i ett naturreservat, något som både gjorde mig starkare och snabbare. Ibland sprang jag långpass på landsväg (typ tre mil, hem från stugan). Allt med ett mål i sikte: Axa Fjällmaraton.

Nagelproblemen fortsatte.

I juli fick jag till ett helt magiskt pass på Dundret i Gällivare (det är för övrigt från den rundan som bilden i headern kommer, tagen från Åke på toppen), men annars så var det svårt att simulera fjällöpning i Umetrakten. Jag harvade på med mina terrängpass och fick upp skapliga distanser. Ju närmare augusti kom desto mer nervös började jag dock bli över denna detalj. Hur tusan skulle jag kunna springa ett fjällmarathon när jag bara sprang där det var (relativt) platt? Vad hade jag gett mig in på?

Så kom då årets höjdpunkt - och sannolikt en av mina största mentala prestationer någonsin. Axa Fjällmaraton. Snabbt gick det inte, men upplevelsen går knappt att beskriva. Magiskt.

En vecka senare skulle det ha blivit en halvmara, men den ställde jag in (då jag fortfarande var helt slut efter Axa). Ytterligare några veckor senare så blev det nytt personbästa på Umemilen - och en liten boost för självförtroendet då jag lyckades hålla ihop mentalt. Årets sista planerade tävling, Umemaran, blev dock (väldigt snöpligt) inställd på grund av en ovanligt envis förkylning.

I november fick jag en startplats till nästa års stora mål: Berlin marathon!

Hur mina tånaglar mår ska vi inte gå in på i detalj (det är för osmakligt). Men jag kan sammanfatta det så här: jag har naglar. På flera tår. Numera har jag också två nummer för stora skor. Hepp!

Yeahh!

Minsann! Jag fick en plats till Berlin Marathon i den andra dragningen! Så nu är ett av nästa års mål spikat. Berlin...

Jag är nästan löjligt glad!

Skogen!

Det var ett tag sedan jag sprang terräng, då jag under de senaste två månaderna har sprungit inför Umemaran (som inte blev av på grund av förkylningen från helvetet). Men idag så kände jag att det var dags för skogen! Ahh, skogen. Efter några kilometers transportlöpning och ett halvt varv i elljusspåret så kom jag ut på stigarna. Bland stockar, stenar, hala spänger, vatten och lera. Två timmar och tio minuter senare landade jag i hallen, med genomblöta skor, lera upp till knäna och ett mycket brett leende.

Jag kan inte riktigt förklara varför men jag blir så oerhört glad av att springa terräng. Ofta kommer jag in i ett tempo som jag kan mata på nästan hur länge som helst utan att bli nämnvärt trött. Och det tempot kan jag hålla nästan oavsett underlag och backar. Jag bara matar på.

Något som var lite annorlunda idag mot för hur det brukar vara när jag springer var mängden med folk. Jag mötte pensionärer som var ute och gick. Familjer som grillade (det är ett naturreserat där det finns grillplatser lite här och där). MTB-åkare. Hundar. Men det är helt okej det också, även om jag inte har någonting emot att vara helt ensam bland stigarna.

Hoppas jag hinner med några fler skogsrundor innan snön kommer!

Ursäkter?

Listan med ursäkter för att inte springa, hos Maraton-Petra, är riktigt kul. Särskilt punkten om hundbajs!

Själv brukade jag hävda att jag inte fattade hur man skulle andas för att kunna springa långt. Sedan insåg jag, den hårda vägen, att det var så enkelt att jag hade dålig kondition - trots att jag var hyfsat allmäntränad (jag gick på gym och yoga ett par gånger i veckan). Brist på kondition gjorde att jag flåsade, led, trodde att jag skulle spy...och gav en allmän känsla av att vara jagad av liemannen. Efter några plågsamma månader, då jag harvade runt vårt bostadsområde (3,3 kilometer...), så kunde även jag andas som folk.

Jag inser att folk kan bli ganska provocerade när jag numera säger att jag inte har några motivationsproblem när det gäller att springa. Ibland kan jag vara sjuk eller inte ha möjlighet att springa av något praktiskt skäl. Men det är högst sällsynt att jag låter bli på grund av dåligt väder eller allmän brist på lust. Det tog dock några år att komma dit. På samma sätt som det tog tid att betrakta milpass som korta pass och långa pass (typ från två mil och uppåt) som ett helt normalt inslag i veckodosen.

Den nyckfulla kroppen

Om jag nu kände mig stark som en björn häromdagen och glatt hade sprungit ett marathon så kan jag konstatera att den känslan var som bortblåst idag. Från första steget kändes kroppen seg - och sedan blev det bara värre. Vid fem kilometer trodde jag att jag skulle spy. Bokstavligen. Jag satte mig på en blöt bänk, funderade över livet och den nyckfulla kroppen, och hasade mig i lustempo de fem kilometrarna hem. Illamående och eländig. Några timmar senare mådde jag dock prima.

Det är konstigt att kroppen kan kännas - och reagera - så olika. Visst försöker jag lyssna på kroppen, som det så fint heter, men samtidigt har jag en känsla av att kroppen ibland också behöver en genomkörare trots att det känns eländigt. Lurig balansgång.

Tillbaka i spåret

Efter flera veckor med en ihärdig och elak förkylning kom jag ut på en runda igår. Kroppen kändes lite skakig, men ändå förhållandevis okej. Jag tog det lugnt. Sprang först fem kilometer, tog ett kort stop och sprang sedan fem kilometer till. Väl hemma kunde jag konstatera att det fungerade fint att springa, trots uppehållet och att det fortfrande finns rester av förkylningen i kroppen.

Då springbehovet är stort och uppdämt tog jag även en runda idag på morgonen - och till min förvåning kunde jag konstatera att det var vinterväder ute. Ganska många minusgrader, lite snö i norrlägena och ett ordentligt islager på vattenpölarna. Men jag rotade fram mitt nya merinounderställ, en ordentlig mössa, buff och världens bästa vantar och drog ut på en 12-kilometers runda. Även idag fick det bli ett lugnt och kontrollerat pass. Det sköna var dock att jag kände mig hur stark som helst! Jag hade med lätthet kunnat springa en halvmara, eller ännu längre, i samma tempo. Nu hoppas jag bara att jag får vara frisk ett bra tag framöver!

Bitterheten (när saker och ting inte alls går som planerat)

Alltså, den bitterheten som jag känner just nu. Den senaste veckan har jag varit dunderförkyld. Under isen-förkyld. I morgon är det Umemaran.

Ja, ni kan räkna ut resten.

En av mina sämsta grenar: att vänta

Lite sur är jag allt över de nya antagningsreglerna till Berlin Marathon, som i princip innebär lotteri för alla. Men oavsett det så har jag slängt in min anmälan - och uppviglat ett par kollegor att göra samma sak. Nu återstår bara att hålla tummarna och vänta.

En vanlig dag i fikarummet

Kollega 1: Ni pratar bara om löpning. *suck*
Kollega 2: Ja...
Undertecknad: Ja...
Kollega 3: Ja, fast jag pratar bara om löpning. Det är dom där som springer.
Kollega 2: Ja...
Undertecknad: Moahaha. Latmask!
Kollega 1: *suck*

Att testa någonting nytt

Jag är ju en ensamlöpare, som inte har några som helst problem med att mata mil med mig själv som enda sällskap. De senste två helgerna har jag dock testat någonting nytt och sprungit tillsammans med folk. Förra helgen var det helt oplanerat, då jag blev ikappsprungen av en (för mig okänd) klubbmedlem. Vi sprang typ sju kilometer ihop, på slutet av mitt långpass, småpratade och hade allmänt trevligt. Idag bestämde jag träff med två vänner/kollegor och drog av en halvmara. Detta pass blev i behagligt prattempo och under trevliga former.

Att springa tillsammans med andra har varit oväntat kul. Och jag inser att passet idag blev i ett betydligt mer rimligt tempo än om jag hade sprungit ensam (då hade det blivit fullt ös, medvetslös). Kanske kommer jag att springa tillsammans med folk oftare framöver - men just nu är fokus på sässongens sista tävling, som går av stapeln om två veckor. Umemaran. Det här var (sannolikt) det sista riktiga långpasset innan dess. Nu är planen att fokusera och ta hand om kroppen (typ springa lugna milsrundor).

Race report: Umemilen

Så var det dags för årets upplaga av Umemilen. I vanlig ordning, inför ett lopp, har den senaste veckan ägnats åt någon slags diffus förkylning och allmän hypokondri. För att försöka dämpa det hela tog jag fem dagars löpvila och ett litet genrep igår (behöver jag tillägga att kroppen kändes som sirap?).

Då dottern skulle springa minimilen innan så begav sig hela familjen till Nydala. Vi träffade en massa folk som vi känner, hämtade nummerlappar, käkade korv och jagade ungar. Dottern och hennes kompisar sprang sitt lopp och drog sedan hemåt med Maken. Efter det hade jag ungefär en timme på mig att driva omkring, prata med folk och odla min nervositet. För ja, jag blir löjligt nervös oavsett tävling. När jag pratade med en kollega så konstaterade jag att det skulle bli ett antingen eller lopp. Endera så skulle jag tvärdö vid tre kilometer och stappla i mål på 55 minuter. Eller så skulle jag kunna mosa på och krossa förra årets tid, med god marginal. Det skumma var att jag inte ens kunde avgöra vartåt det lutade. Jag var dock ganska säker på att det inte skulle bli något mellanting.

Starten gick och jag sprang iväg. Den första kilometern var ganska rörig, innan folk hade hittat sin relativa plats i loppet, men sedan flöt det på ganska bra. Under den andra kilometern konstaterade jag att farten var ganska hög (kring 4.20-4.25) men att det kändes helt ok. Här slog jag också följe med ett par män, varav en från grannklubben, som höll jämnt och fint tempo. De första fem kilometrarna avverkade jag på c:a 22,30.

Från att ha varit molnigt och snudd på optimalt löparväder så bröt solen fram och det blev ganska varmt. Nu var jag också tvungen att ta fram pannbenet. Bita ihop. Mata på. Jag sprang fortfarande ihop med samma personer. Vi växeldrog och höll ett för mig jämnt tempo (just det där med jämnt tempo är nämligen inte min starka sida). Fram emot sju-åtta kilometer började benen stumna och det var ganska jobbigt att hålla 4.30 - 4.40 tempo. Men nu tog jag rygg på mannen från grannklubben, som trots allt verkade ha krafter kvar, och lät honom dra de sista kilometrarna in i mål. De sista femhundra metrarna stumnade jag rejält - men tog mig in strax efter mitt sällskap, på strax över 46 minuter. Vilket är ett solklart personbästa!

Behöver jag tillägga att det känns väldigt bra? Jag har ju trots allt inte optimerat träningen för att vara snabb på 10 kilometer, utan kör så gott som uteslutande långa pass i terräng och förhållandevis långa distanspass. Men uppenbarligen har det senaste årets träning gett resultat.

Ps. Efter loppet tackade jag mannen från grannklubben för draghjälpen. Det kändes som att det var på sin plats :)

Och planerna framåt då?

En kompis, tillika kollega, skickade den här länken till mig (med rubriken Nästa lopp?). Och jäklar vad jag gick igång på filmerna. 90 kilometer! Ultra! Trail! Vasaloppet! När jag berättade om loppet för Maken så konstaterade han:
- Jahaja. Det är väl nu som jag i egenskap av make, och uppenbart den enda i hushållet som är vid sunda vätskor, borde sätta ner foten och säga nej...men det tänker jag inte. Klart att du ska springa om du vill! Men bara så att du vet...det här är vansinne. Jag menar...när du har sprungit en mara, känner du då att va fan, nu skulle det sitta fint med fem mil till!
- Öhh, nej. Det är väl klart att jag inte känner det. Men det är ju en helt annan sak om man från början vet att man ska springa mycket längre. Då disponerar man annorlunda.
- Hmm, jaja. Men varför inte sikta på att bli snabbare på maran? Eller springa ett maraton i alperna? Vad är det som lockar med ultra? Är det ens det som du har bäst förutsättningar för?
- Tja, säg det. Det är väl utmaningen som lockar. Och att det är ett traillopp.
- Och machoprylen att du kan knäcka gubbarna i fikarummet efteråt...
- Det är inte att underskatta!
- Haha, nej. Men varför?

Ja, varför lockar den här typen av lopp? Nu tror jag inte att jag kommer att springa Ultravasan nästa år, eller ens någonsin. Men jag är sugen på att springa något långt lopp som, i likhet med Axa, lika mycket är en upplevelse som en fysisk utmaning och tävling. Det får gärna vara i fjällen eller alperna, likaså gärna vara ett traillopp. Samtidigt så lockar det att försöka bli (rejält) snabbare på maran och att springa något av de stora loppen (typ Berlin marathon).

Utifrån hur vardagen ser ut så inser jag en sak: jag måste fokusera och bestämma mig för vilka mina mål är. Jag har inga större problem att prioritera träning, inom rimliga ramar, däremot så kan jag inte springa hur många lopp som helst. Det tar helt enkelt för mycket tid, med resor och kringarrangemang.

Så just nu funderar jag en del över vad jag har för mål inför det kommande året. Jag kommer definitivt springa några maraton och ett par kortare lopp. Men vilka? Och vad för slags?

Omladdning

Förra helgen var jag anmäld till en lokal halvmara, men i sista sekund så bestämde jag mig för att stå över. Visst hade jag kunnat springa - men kroppen kändes fortfarande sliten efter fjällmaran och jag hade ingen lust att köra slut på kroppen och kanske dra på mig någon skada. Redan när jag anmälde mig så visste jag att det var en chansning. Kanske skulle det kännas okej, kanske inte. Efteråt, när jag pratade med kollegorna och kompisarna som hade sprungit, så kändes det dock lite snopet. Det är ju kul med lopp! Och det här var ett riktigt fint lopp!

Nåja, nu börjar någon form av omladdning inför hösten. Bortsett från att jag har seriösa problem med mina tånaglar (jo, seriösa problem) så är jag tillbaka på banan. Jag har fortsatt att springa en hel del terräng men kommer också att blanda upp med distans på asfalt under hösten.

Det stundande målet är Umemaran. Kanske blir det även ett milslopp eller någon annan tävling under hösten. Inriktningen är dock i första hand på distans och uthållighet, varför jag är lite tveksam till att springa ett milslopp. Om jag ska springa bra på milen just nu så borde jag  peta in lite intervaller i träningen - något som jag, åtminstone för ögonblicket, har noll motivation till. Jag har betydligt lättare för att köra långa tröskelpass, springa terräng eller vanlig hederlig distans. Motivationen ligger på att bli bra på långa distanser, från maraton och uppåt, och då kanske jag ska följa den känslan?

Konversation i hushållet

- Jahapp. Idag anmälde jag mig inte till nästa års Axa.
- Va?
- Ja, biljetterna släpptes idag och jag anmälde mig som sagt inte.
- Varför inte det då? Är det inte tillräckligt utmanande?
- Jo.
- ?
- Ähh, jag vet inte...och nu när jag tänker på det så vet jag verkligen inte varför. VARFÖR ANMÄLDE JAG MIG INTE?
- ?
- Jaja, det finns väl andra lopp att springa.
- Ja, det gör det.
- Hrmfff.

Race report: Axa fjällmaraton

Man skulle ju kunna tro att den här bloggen, eller undertecknad har dött, men så är inte fallet. Tvärtom så genomförde jag årets stora mål under förra helgen. Axa fjällmaraton. 43 kilometer, från Edsåsdalen till Vålådalen, 1800 höjdmeter.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag är så fascinerad av detta lopp, men det är jag. Kombinationen av maraton och svenska fjäll kanske? Ett litet problem i sammanhanget är dock att jag har haft  få möjligheter att förbereda mig på ett vettigt sätt. Under våren och sommaren har jag försökt att springa mycket terräng, men den har varit förhållandevis platt och torrt. Ett enda riktigt fjällpass har det blivit, när jag sprang på Dundret i Gällivare, men det är ju på tok för lite. I övrigt har träningen mest bestått av vanliga distanspass.

Hur som helst, förra torsdagen packade jag och familjen in oss i bilen och åkte till Åre och checkade in i en alldeles fantastisk lägenhet vid Åre Park (en lägenhet som får vårt hem att framstå som en...lumpbod). Under fredagen var det ganska regnigt och grått. Vi åkte på några utflykter med ungarna och min nervositet började anta episka dimensioner. Var jag möjligen förkyld? Gjorde det inte väldigt ont i den ena knäet? Eller båda? Höll jag kanske på att få...lunginflammation? Kring fem tog jag bilen och åkte till Vålådalens fjällstation för att hämta nummerlapp...och kika på Ottfjället. När jag körde mot Vålådalen och kikade ut genom fönstret så kände jag lätt...illamående. Och pirrande förväntan.

Jag hämtade nummerlappen, hängde en stund på expon, tittade mig omkring och åkte tillbaka in till Åre. På vägen plockade jag även upp en pizza som uppladdning (till saken hör att jag äter pizza typ två gånger per år).

På själva loppdagen så klev jag upp ur sängen kring klockan sex. Då hade jag varit vaken i ett par timmar. Åt frukost. Satte på mig löparkläder. Packade i ordning de sista sakerna. Satte mig i bilen och åkte de fyra milen till Vålådalen, där jag skulle parkera bilen. Det var knappt en människa ute och jag var så nervös att jag mest av allt ville köra av vid sidan av vägen och spy. Men, men, vid det här laget så vet jag att det är så jag fungerar. Jag är alltid nervös inför lopp, oavsett omständigheter.

I Vålådalen parkerade jag bilen och försökte bestämma mig för vilka kläder jag skulle ha med. Det här är ju ett lopp som kräver viss obligatorisk utrustning och jag visste redan på förhand att jag skulle ha med mig ryggsäck, första förband, kompass, karta, vindjacka och extra tröja. Till slut föll valet på en tunn merionotröja och en superlätt jacka från Norröna. Vädret var dock väldigt bra, så jag var inte så orolig för just den punkten. På parkeringen väntade bussar som skulle ta oss tillbaka till starten i Edsåsdalen.

Tiden slingrade sig iväg - men så, till slut, gick starten klockan nio. Vi hade fått information om att det skulle bli trångt i början och det blev det också. Direkt efter start tog det stopp vid den första lilla träbron. Sedan lunkade vi på någon kilometer längs en grusväg innan det tog stopp igen, när vi svängde in i skogen och påbörjade klättringen upp mot den första toppen. De första kilometrarna kändes som att vi knappt kunde springa alls. Det var helt enkelt så trångt, i kombination med tämligen teknisk terräng med stenar, rötter och lera, att vi sprang som ett långt pärlband. Efter ett tag lättade det men jag började inse att det här...det kommer inte att gå snabbt.

Efter ungefär sju kilometer, vid Skalknippen, var den första kontrollen där vi stämplade våra brickor för mellantid. Uppe på kalfjället öppnade det fantastiska landskapet upp sig, i all sin prakt. Härifrån till den första mat/fika-kontrollen var en av de bästa sträckorna för min del. Jag kunde springa på hyfsat och hade trevligt sällskap under nästan en mil.Vi hade problem med leran och halkan med stretade framåt vid gott mod. Vid 16 kilometer var den första mat/fika-kontrollen i Ottsjö. Där serverades det bullar, frukt och lite annat. Jag tankade i mig ett antal muggar sportdryck och tre små hembakade bullar och fortsatte framåt på egen hand. Här började loppen bli lite blandat för min del. Det kändes okej så länge jag kunde springa, men jag fick allt större problem med leran och halkan. Det kändes mest som att jag gled omkring och att jag inte riktigt vågade springa igenom. Jag insåg också att min räddning, om jag ville ta mig i mål, skulle vara att imitera andra löpare. När de började gå, då gick jag också. När det började springa, då sprang jag också.

Nästa mat/fika-kontroll var vid Nordbottnen. Här serverades det lunch och jag gjorde vad jag kunde för att peta i mig lite pastasallad, godis och några bullar. Energin skulle definitivt behövas för jag hade redan varit ute mer än i fyra timmar. Vid denna kontroll började jag också höra hur de andra löparna pratade:
- Det är nu loppet börjar! Nu är det i princip en mil klättring!
Jag tänkte mest:
- Ehhh?
Efter ungefär tio minuters paus så gav jag mig iväg och efter kanske en kilometer så kom jag till väggen. Inte min vägg, utan fjällväggen. Satan i gatan så brant det var. Det var inte någon idé att försöka springa, det var bara att gå, gå och gå. Till och med att gå var jobbigt. Ganska snart fick jag sällskap av två personer, så den kommande milen genomfördes trots allt under ganska trevliga former. Men springa? Nä, det gick inte. De sista kilometrarna upp på själva Ottfjället var nästan komiskt branta. Allt i kroppen gjorde ont, ganska exakt allt. Även de korta sträckor som var platta var svårsprungna, på grund av stenar och halka, men jag försökte ändå ta tillfället i akt och jogga på där jag kunde för att hålla igång kroppen. Om inte annat så var det bedövande vackert här uppe, med milsvid utsikt över fjäll, bäckar och sjöar. Något som hägrade var den tredje mat/fika-kontrollen, vid Ottfjällets vindskydd, där det serverades handgjord espresso och allsköns fikabröd. Utan överdrift så är de hemmagjorda små chokladbollarna det godaste jag någonsin har ätit (jag åt typ fem). De slog till och med kanelbullarna efter Stockholms marathon.

Vid 35 kilometer, vid vindskyddet, hade jag varit ute i drygt sex timmar och tänkte lite naivt:
- Tja...nu är det väl mest att springa ner i mål?
(Här kan ni gärna lägga in ett rått asgarv.)
Jag började att jogga lite fint nerför den steniga stigen, i kanske 500 meter, sedan började helvetesdelen av loppet. Okej för att det var lera, stenar, fjällbäckar och blöta spänger på vägen upp, men nu var det samma visa på vägen ner...när jag kände att jag hade noll koordination och kraft att hålla emot. Så det var bara att trippa på och försöka att undvika att falla. Ganska snabbt fick jag sällskap av en man från Kungsbacka och vi höll ihop ända in i mål. Småpratade. Kämpade med leran och spängerna. Led tillsammans. Och tänkte att det var fint att vara två utifall någon av oss skulle ramla av en spång och halvt slå ihjäl sig på de vassa stenarna. De två sista kilometrarna, som gick längs en stenig grusväg, genomfördes på ren och skär vilja. Varenda muskel i kroppen protesterade men vi var så trötta att bara tanken på målet fick oss att dra upp tempot och springa på.

Känslan in mot målet går knappt att beskriva. Skit samma att loppet tog betydligt längre tid än jag trodde på förhand, och att jag gravt hade underskattat utmaningen att springa i lera och på hala spänger, jag hade i alla fall genomfört det så pass väl som jag kunde. Efter målgång fick jag i mig kaffe, våffla och någon macka och började återfå mänskliga drag. Det har dock tagit lite tid att smälta upplevelsen av loppet. För det här är definitivt inte ett vanligt maraton. Det är mer en fysiskt intensiv upplevelse i fjällmiljö, som jag är väldigt väldigt glad att jag har genomfört.

Ps. Nu tänker kanske någon av er, pucko! Hade hon inte läst banbeskrivningen för loppet? Jo, det är klart att jag hade gjort! Jag hade läst, läst och läst. Kollat på bilderna, studerat kartan och försökt att få ett grepp om vad som väntade. Men om man aldrig har sprungit ett motsvarande lopp så är det ganska svårt att föreställa sig hur det kommer att kännas att springa på leriga spänger efter 35 kilometer, med mjölksyran pumpandes i låren. Nu vet jag lite mer.

Saker man kan roa sig med mitt i sommaren (jo, det kommer en vinter...)

Kanske är det inte helt normalt att sitta och kolla på kläder i merinoull mitt i sommaren. Men, men, det kommer en ny vinter. En lång, kall och snöig vinter. En vinter då det ska avverkas ungefär lika många löparmil som nu, när väderförhållandena är lite mer gynsamma.

Ärligt talat så kan halva priset på en massa fina grejer från Icebreaker och Smartwool (bland annat här, här och här) få mig att tänka vintern en stund redan nu. För om man ska springa om vintern här uppe i norr så är det merinoull som gäller. Förra året shoppade jag till och med underkläder från Icebreaker, för att ha ull inifrån och ut. Och vilken skillnad det blev! Även om man blir blöt så fryser man (faktiskt...) inte.

Just nu sitter jag och funderar på en zip-tröja från Icebreaker och några strumpor från Smartwool. De kommer att behövas, när sommaren är över.

Fötterna

För övrigt har jag börjat göra tåhävningar och stretchar mina fötter utifrån någon naprapatinstruktion på nätet.

Mina fötter har inte varit sig helt lika efter Stockholms marathon. Tånaglar flyger åt alla håll och själva fötterna är stela och allmänt slitna. Så...jag får väl se om stretchingen hjälper. Och hur länge jag orkar hålla på med sådant här.

Värmen, den värmen!

Det går nästan inte beskriva hur varmt det var att springa idag. Egentligen var planen att springa på morgonen (vilket jag brukar göra på sommaren) men då maken förtjänade en ordentlig golfrunda (innan det blev tjockt med folk på banan) så stuvade vi om i dagens planering - och jag gav mig ut under eftermiddagen. Någon form av långpass skulle det bli, men exakt vad bestämde jag först när jag börjat springa.

Först blev det tre kilometer med lugn uppvärmning/transportlöpning, sedan tre varv (a 3,5 kilometer) i skidspåret och samma transportlöpning hem. Totalt ungefär 16-16,5 kilometer. Inte jättelångt...men däremot jättevarmt och backigt. Jag hade med mig vatten och resorb men insåg att jag var tvungen att hushålla på resurserna (då det inte finns någonstans att fylla på under detta pass). Kroppen var lite seg från gårdagens runda men jag höll en ganska låg och jämn belastning - och efter ett tag så kändes kroppen helt okej. Mentalt kändes det lika fantastiskt som det brukar göra att springa i spår. Jag gillar att springa över stenar och grenar. Likaså att det oftast inte är en människa i närheten, bara fåglarna och träden som prasslar.

När jag kom hem så var makens spontana reaktion: men drick, du har ju flera liter vatten i tröjan! Och jag var verkligen sjöblöt av svett. Det är varmt nu!

De senaste rundorna

Midsommarhelgen spenderades hos svärföräldrarna i Norrbotten - och så klart passade jag på att springa. Jag gillar verkligen att springa nya rundor och på platser som jag sällan är.

På midsommardagens morgon snörade jag på mig mina Kinvaras vid åttatiden och sprang från samhället där svärföräldrarna bor och in mot stan. Det här är en runda som jag har sprungit en eller två gånger förut, så jag visste ungefär hur den skulle vara. Men just denna morgon var det knappt en människa ute. Efter en timme började det regna, ett fint ljummet sommarregn. Jag köpte en snickers som färdkost och vände tillbaka mot svärföräldrarnas tillhåll. Totalt blev det ungefär en halvmara, i lagom tempo.

Dagen efter gav jag mig också ut på morgonen (hey, vi har ett morgonpiggt barn!). Svärfar tipsade om att jag kunde springa till nästa by, ungefär 6 kilometer bort och vända, vilket jag också gjorde. Det kändes ganska märkligt då det var en väg som jag aldrig ens har åkt med bil. Själva vägen visade sig vara en tämligen rak och kuperad histora. Låååånga, och ganska branta, backar! Några gånger passerade någon bil, men i övrigt såg jag exakt en person och tre hundar. Jag tror inte ens att det fanns några hus mellan det lilla sammahället och den ännu mindre byn. Det kändes nästan som att springa i en surrealistisk film: mitt i absolut ingenstans. Vackert. Svettigt. Och ganska jobbigt. Totalt blev det drygt tolv kilometer, i hyfsat snabb fart. Ett mycket trevligt pass.

Idag blev det bara ett vanligt standardpass, hemma i Umeå. Vare sig särskilt jobbigt eller märkvärdigt. Bara en mil rätt upp och ner. Men de passen behövs också.

Comeback i spåret

Efter Stockholms marathon har det varit förbryllande lätt att springa igen. Kroppen har i stort sett känts som vanligt - och jag har därför också sprungit ungefär som jag brukar. Inga supersnabba rundor och inga riktiga långpass, men 10-14 kilometer per runda i helt normal träningstempo (typ 5.10-5.25 ). Idag gjorde jag dock något som jag har längtat efter sedan i höstas - och som markerar övergången till min sommarträning - nämligen sprang spår! Och jäklar så bra det kändes!




Det blev först drygt tre kilometer transportlöpning, sedan två varv på 3,5:an. Som avslutning drygt tre kilometer transportlöpning hem. Det här spåret är i huvudsak ett skidspår, som man kan springa eller åka mtb i om somrarna, vilket också betyder att det är kuperat. Ganska rejält kuperat. Och med ganska olika underlag. Mycket bark, lite grus, lite gräs och bitvis ganska blött och lerigt.

Det är som om det händer någonting extra i hjärnan när man springer i spår och terräng. Det krävs extra uppmärksamhet, så att man inte snavar över stenar och rötter, och andra muskler än vanligt aktiveras. Det är också någonting alldeles speciellt med att springa i en skir skog, utan en människa i närheten. Det är bara kroppen, andningen och naturen.

Det känns som att det kommer att bli en bra sommar!

Tillbaka på banan

Efter fyra dagars mer eller mindre otålig vila så bestämde jag mig för att dra ut på en runda i morse. Typ en alldeles vanlig runda, även om i lugnare tempo. De första 50 metrarna kändes vaderna lite stelare än normalt. Men sedan var det, till min stora förvåning, som vanligt. Kroppen kändes normal och jag kunde springa i vilket tempo som helst. Som om jag inte alls hade sprungit ett maraton i lördags. Nu tog jag det avsiktligt lite lugnt men det var en trevlig känsla att det var upp till mig - och inte begränsades av en slutkörd kropp.

Skillnaden jämfört med förra året, då de första rundorna efter Stockholms marathon var oerhört stela och sega, är väldigt tydlig. Jag kan lugnt konstatera att vinterns envisa träning, med förhållandevis många rundor kring två mil, har gett resultat. Jag är starkare och uthålligare...och ännu bättre ska det bli. Nu blir det ytterligare några lugna rundor sedan är det dags att påbörja terrängprojektet.

Status: kroppen

Den värsta stelheten börjar släppa och jag känner en viss otålighet. Nu vill jag ut och springa, som vanligt. Efter maran är planen att övergå mer till terränglöpning, för att förbereda mig för årets absoluta höjdpunkt. Och då talar jag så klart om Axa Fjällmarathon!

Stockholms marathon - racereport

Så var då dagen inne, dagen då jag skulle springa Stockholms marathon för andra gången. I vanlig ordning vaknade jag klockan fem. Lite irriterande men ganska väntat, då jag ofta blir väckt av sonen vid den tiden. Kring åtta gick jag ner och åt hotellfrukost. Yogurt med müsli, ett par mackor, juice och svinäckligt kaffe. Det var jättemycket folk och ganska trångt. Många nervösa maratonlöpare. Och jag var också...nervös.

Kring halv tio gick jag iväg till Karlaplan och åt lite mer frukost, mest för att fördriva tiden men också för att fylla på med så mycket energi som möjligt. Sedan tillbaka till hotellet, där jag provade olika kombinationer av kläder. Korta tights, långa tights? Linne eller t-shirt? Till slut föll valet på korta tights, kompressionsstrumpor, t-shirt och keps. Allt, förutom kepsen, i klubbens gul-svarta utformning, varför jag mest såg ut som en geting. Oh, well. 

Efter ett tag promenerade jag bort till Östermalms IP. Käkade en banan, drack lite vatten, och fördrev tid. Och så, till slut, blev klockan tio över tolv och min startgrupp kom iväg.

I början var det trångt och gyttrigt, men jag kände mig stark och sprang på bra. Efter några kilometer blev det lite luftigare mellan folk och jag höll ett stabilt 5-5.10 tempo. Första fem kilometrarna gick på drygt 25 minuter och första milen på drygt 50 minuter. Jag drack i alla vätskekontroller (enligt planen) och tog det ganska lugnt, trots en helt anständig fart. Västerbron kändes fin, likaså backen på Torsgatan. I nedförslöpningen längs Odengatan och Vallhallavägen kände jag mig stark.

Väl ute på Gärdet blev det lite segare (vilket nog mest var mentalt) men vid markeringen för halvmaran kände jag mig nöjd. 1,50 - vilket är pers på halvmaran! Saltgurka och vatten - och så vidare. Här slöt jag upp med farthållarna för 4 timmar, från startgruppen som började 12.00. Vi höll jämnt och fint tempo ett bra tag - och nu gick det upp för mig att jag skulle kunna springa på en, för mig, riktigt bra tid. Typ under 3,50! Så jag matade på.

Men...ett marathon är ett marathon. Ungefär vid 25 kilometer kände jag blodblåsorna på vänster fot, men bestämde mig för att helt enkelt ignorera smärtan. Det gick bra...ett tag. Tillbaka inne i stan, längs Strandvägen och Gamla stan kände jag hur krafterna började svikta. Allt jag tänkte var: mata på, spring igenom, det är andra varvet, det finns ett slut. Ett mantra som hjälpte en bra bit längs Söder Mälarstrand. Ganska exakt vid 32 kilometer, då jag å ena sidan passerade den viktiga psykologiska gränsen för att det bara var en mil kvar, så tappade jag helt bort mig själv. Rent fysiologiskt så fick jag soppatorsk. Jag hade inte tillräckligt med energi, trots att jag inte var slut i musklerna, och då tappade jag också bort det mentala. Jag insåg att jag var tvungen att få i mig någonting, så jag gick och åt lite gel längs Norr Mälarstrand. Fötterna kändes som köttfärs. Kollade på klockan och bestämde mig för att strunta i någon fin tid, så länge jag kom in under fyra timmar. Sprang. Drack. Gick och åt banan vid Vasagatan (gud vet hur många minuter jag tappade bort här). Sprang. Hade ont i magen. Lufsade. Först vid 39 kilometer tog jag mig samman i började springa ordentligt igen (alltså...jag sprang ju innan också, men väldigt ofokuserat mellan 32 och 39 kilometer). Nu var det bara tunnelseende, mot Stadion, mot målet. Kroppen kändes inte alls ok och jag hade inga krafter att svara med när folk sprang om mig, men samtidigt så kände jag att jag hade tillräcklig koll på mitt tempo så att jag skulle fixa fyratimmarsgränsen. På slutet var det väldigt trångt och stökigt. Det var många som kämpade mot klockan.

In på Stadion för en sista kraftansamling. Till slut korsade jag mållinjen på drygt 3,58. Ungefär 30 sekunder senare spydde jag upp dagens samlade födointag (ursäkta om du stod i närheten!). Galet nöjd med att ha kommit in på rätt sida om fyratimmarsgränsen, samtidigt lite förbryllad över min mentala härdsmälta. I efterhand inser jag att jag sannolikt hade kunnat fixa den sista milen bättre med smartare planering - och coachning. Om någon hade sagt åt mig vad jag skulle göra (typ struntra i bananjäveln på Vasagatan, ta lite gel och springa vidare...istället för att lalla omkring helt planlöst) så hade jag gjort det. Men det är väl det som är svårigheten med marathon. Det är skitlångt. Det händer underliga saker med kroppen. Hjärnan slutar fungera. Och då ska man ta sig samman och springa vidare. Det låter lätt, men det är det inte.

Så, jag är både nöjd och en erfarenhet rikare (vilket om inte annat låter bra...). Nästan 27 minuter snabbare än förra året! Det ska bli mycket spännande att försöka disponera nästa lopp bättre.

Raceday!

En mer utförlig rapport kommer nog i morgon! Men ja, jag fixade målet under fyra timmar (även om jag strulade till en betydligt bättre tid på bristande rutin).

Nu ska jag äta middag...och pyssla med blodblåsorna som förgyller mina fötter.

Nedtrappning (del 2)

Sista passet innan Stockholms marathon är sprunget, kläder och prylar är packade och födelsedagen (som infaller i morgon) är firad en dag för tidigt. I morgon bitti tar jag flyget till huvudstaden, hämtar nummerlapp och skrotar omkring.

Och ja, jag är skitnervös. Nervös för vilket tempo jag ska hålla. Nervös över vädret. Nervös över en vag känning i mitt ena knä, som dock går över när jag springer (ja, jag ska försöka gå till botten med vad det är...efter maran, även om det kanske låter galet att springa med en känning). Jag vill mest bara springa nu. Ge mig mitt lopp! Låt det gå bra! Och bra handlar om så mycket annat än tid - jag vill helt enkelt kunna springa som jag har planerat och tränat för sedan jag gick i mål för snart ett år sedan.

Nedtrappning

Nedtrappningen inför Stockholms marathon fortsätter. Först lite ofrivilligt då jag har varit ensam hemma med kidsen och inte har kunnat klämma in några pass dagtid (vilket jag ofta kan), sedan lite mer planerat då jag idag nöjde mig med ett milpass istället för ett långpass (vilket kändes en smula frustrerande). Planen är att springa två kortare rundor under veckan, bara för att hålla igång kroppen -men utan att slita.

Mer intressant är att jag pratade strategier med Maken idag. Vilket tempo jag ska håll etc. Plötsligt slängde han ur sig vilken tid han tror att jag kommer springa på - och det kan jag säga att om jag springer på den tiden så kommer jag att vara oerhört nöjd. Sjukt nöjd. Tiden var inte tagen rakt ur luften, utan utifrån vad jag har sprungit på lopp sedan i höstas och hur jag har tränat - och visst, om jag har en riktigt bra dag på lördag så är tiden vara möjlig (Maken brukar dessutom vara bra på att förutspå mina tider). Jag är dock nöjd även om jag lägger på 15 minuter...

Det jag tycker känns svårast just nu är att veta hur snabbt jag kan gå ut. Jag vet ganska väl vad jag håller för i 20-25 kilometer (och kanske upp till 30 kilometer). Men sedan? Ett annat problem är väder och värme. Jag har väldigt svårt att hantera värme - och springer av naturliga skäl (hey, jag bor i Norrland!) ofta när det är svalt. Redan vid 20 plusgrader blir jag rejält påverkad. Så vad gör jag om jag står vid Stadion på lördag och det är 25 grader i skuggan? Bara tanken på det scenariot får mig att darra av skräck.

Just nu vill jag mest att det ska vara lördagen den 1:a juni - och att jag är på väg runt banan - i behagligt molning väder, med pigga ben!

Värme (del 4)

Bor jag i tropikerna? Nej, jag bor ju i Norrland! Likafullt är det tropiskt klimat just nu. Idag genomleds dagens milspass i något som kan liknas vid en varmluftsfön. Det blåste som bara tusan, men var jättevarmt (kanske kring 25 grader?).

Hur som helst: nu börjar en stillsam nedtrappning. Jag kommer att fortsätta att springa fram till Stockholms marathon, men lite kortare och lite lugnare. Tanken med detta är att vara pigg och yster på startlinjen den 1:a juni. Det är inte utan en viss nervositet jag tänker på detta. Jag vill ju så gärna att allt ska klaffa, samtidigt som jag är ganska realistisk på den punkten. Det är svårt att toppa form och allmänt välmående till en specifik dag. För att inte tala om hur svårt det är att styra över yttre faktorer, som väder och temperatur...

Värme (del 3)

Vi kan sammanfatta dagens långpass, om sisådär 24-25 kilometer, med att om det blir lika varmt på Stockholms marathon som det var i Umeå idag...tja, då är jag körd. Riktigt körd. Det spelade ingen roll att jag drack, drack och drack. Eller att jag hade keps. Jag har så svårt att hantera värme och det är högst tveksamt om jag skulle fixa 42 kilometer utan att svimma. Idag tog jag mig runt utan större missöden, men det var bara drygt halva sträckan...och i ganska lusigt totaltempo (då jag stannade för att dricka, köpa mer dricka och så vidare).

Nu börjar jag bli nervös...

Värme (del 2)

Om jag får önska väder till Stockholms marathon så vill jag ha 10 till 14 grader, molnigt och hyfsat vindstilla. Lite duggregn en stund går också bra, men absolut inte över 18 grader. Nota bene, jag springer nästan bara i Norrland och här är det sällan särskilt varmt (i alla fall inte tidigt på morgnar och på kvällen).

Värme

Idag, när alla tycks vara i Göteborg och springer Göteborgsvarvet, så har jag vilodag och funderar på morgondagens eventuella långpanna. Men med tanke på hur varmt det är så får vi väl se hur det blir med den saken.

När jag läser om värmen i Göteborg så kan jag inte låta bli att tänka på när jag sprang i Tavelsjö. 27 grader varmt och ytterst lite skugga. Det känns som om det är läge för ett nytt pb på en halvmara...när det är svalt och skönt.

Jaja, jag tänker på konsumtion också

Härom dagen kände jag att det var läge att shoppa lite nya löparkläder. Både för att det är kul - och för att kläderna slits ganska mycket av att tvättas flera gånger i veckan. Det blev ett par nya långa tights (sådana här, med lila detaljer) och en alldeles vanlig funktionströja (sådan här, även den i lila). Jag boksavligen älskar Crafts kläder (neeeej, det här är verkligen inte sponsrat). De sitter perfekt, håller för en miljard tvättar och är helt klart prisvärda.

Även om det är helt onödigt så funderar jag även på en ny löparjacka (kanske en sådan här, den lila?). Matchat är ju fint...

Och formen då? (del 2)

Jag blir inte riktigt klok på min egen form just nu. Helt plötsligt springer jag milen i 4.45-tempo, fast det känns som om det går betydligt långsammare (läs: jag tar inte i). Och det är ju kul...frågan är bara hur jag håller i 42 kilometer? Det är som om jag helt har förlorat känslan för hur fort eller långsamt jag springer.

Och formen då?

En kollega frågade hur formen ser ut inför Stockholms marathon. Svaret är att jag inte har en aning. Jag har ju sprungit ungefär som planerat (eller...det är väl klart att jag önskar att jag hade kunnat träna exakt som önskat, men som småbarnsförälder är det inte realistiskt) och jag vet med bestämdhet att jag är betydligt snabbare och starkare nu jämfört med för ett år sedan. Uthålligheten har jag sämre grepp om. Visst, jag kan springa en halvmara i hyfsad fart utan att framkalla när döden-känslan. Och just halvmaror har jag sprungit ett antal under vintern och våren. Men det är stor skillnad på halvmaror och maror. Å andra sidan är det också stor skillnad på att springa i sin ensamhet, klockan åtta på morgonen, i ett öde Umeå, jämfört med att springa ett stort lopp.

Så...jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig den första juni. Jag hoppas att jag kan springa mitt lopp som planerat - och att planen håller ända in i mål. Likaså hoppas jag få utdelning för alla pass som genomfördes på oplogade vägar i tio minusgrader... Men jag börjar också bli en smula nervös. Det är så många förväntningar och förberedelser som ska kokas ner vid ett specifikt tillfälle. Stockholms marathon är så klart inte det enda loppet eller målet under året, men det skulle vara rejält hyckel att säga att det inte spelar så stor roll hur det går, då jag har förberett och planerat detta lopp sedan jag gick i mål förra året.

Konversation

*tittar ut på regnet som vräker ner*

- Ska du ut, eller?
- Eh, tja...
- Eller är du en...solkenslöpare kanske?
- Inte direkt, va?
- Det är ju perfekt väder för maratonträning idag! Plus sex grader och hällregn!
- Hmm.
- För du tror väl inte att det kommer vara 15 grader och sol när du ska springa? Nänä. Endera så blir det fyra grader och hällregn eller så blir det 30 grader!
- Ja. Då föredrar jag ju fyra grader och regn.
- Exakt.
- Ja, jag ska ut.

Och ja, det var...blött. Det var dock betydligt trevligare än tisdagens pass, som mest var en plåga.

Näpp, inte en meter

I helgen hade jag hoppats på att endera springa en lokal halvmara eller att bränna av ett långpass (typ 30 kilometer). Av dessa förhoppningar blev det dock ingenting, då först dottern var magsjuk och sedan jag. Frusterande. För nu närmar sig Stockholm marathon med stormsteg och tiden för finslip och långpass tryter. Men vad kan man göra? 

Om kvinnor, kroppar och träning

Diskussionen om kvinnoideal (här och här), inne hos Petra/Maratonbloggen, är synnerligen intressant. På ett plan så tror jag att Petra är någonting på spåren. Kvinnoidealet har utökats, och blivit ännu mer komplext, genom att addera förväntningar om en fit och vältränad kropp till mer traditionella feminina ideal. Samtidigt så tror jag att idealen ser väldigt olika ut beroende på i vilka kretsar man rör sig. I de flesta sammanhang så sträcker det sig till förväntningar om att just vara hyfsat vältränad och aktiv. Typ träna på Friskis någon gång i veckan eller springa Vårruset med kompisarna. Ganska ofta är detta ideal även kopplat till kvinnors utseende och vikt. Träning ses, inte minst av många kvinnor, som ett sätt att vara/bli "snygg" och hålla eller gå ner i vikt.

Att bränna av en Ironman, springa långlopp i alperna eller satsa på styrkelyft ses nog av de flesta ganska extremt...och manligt. Och det tycker jag är intressant. Jag kan ju mest utgå från de kretsar som jag rör mig i - och de är kanske inte helt representativa för befolkningen i stort - och där finns det många, både kvinnor och män, som satsar mycket tid och energi på idrott. Många sysslar, i likhet med mig själv, med uthållighetssporter. Andra med golf, innebandy, fitness, MMA, yoga och styrkelyft. Det är fascinerande hur olika reaktioner vi möter. Nästan ingen tycks reagera på att flera av männen har ganska avancerade kroppsprojekt, där de kontrollerar vikt och laborerar med avancerade dieter. Inte heller är det någon som undrar när på dygnet de lyckas klämma in sina träningspass - mellan karriär, dagislämningar och semesterresor - eller om det är "bra" för kroppen. Ett par tjejer som jag känner, som håller på med styrka och kampsport, möter å andra sidan många starka reaktioner. De betraktas som mer eller mindre fanatiska och ätstörda, ofta av personer som inte ens vet några detaljer om hur de tränar eller äter. (Självklart möter de positiva reaktioner också, från folk som tycker att det är svincoolt att tjejer satsar på sådana idrotter.)

Själv möter jag då och då reaktionen, i första hand från andra kvinnor, att jag annorlunda rent kroppsligt. Och det är ganska intressant i sammanhanget uthållighetsidrott. För vad de lyfter fram är att jag, till skillnad mot dem, har en kroppsbyggnad som gör att jag är bättre lämpad att springa långt. Jag är liten och lätt - och underförstått inte typiskt kvinnlig - och det är svårt att förneka att det har sina fördelar när det kommer till att springa långt. Ibland undrar folk hur jag lyckas klämma in min träning - men annars så tror jag faktiskt att de undviker att säga alltför negativa saker direkt till mig om min träning. Jag har dock noterat att jag själv är ganska noga med att lyfta fram (och bokstavligen visa) att jag äter normalt och allsidigt, just för att kvinnors vikt och ätande (både i allmänhet och i relation till träning) är ett område till allmän beskådan och debatt. Och jag är helt övertygad om att folk skulle reagera ganska starkt (och negativt) på om jag började käka råa ägg i lunchrummet på jobbet.

Ps. Inte för att jag har någon större lust att käka råa ägg, men om...

Helgens distanser

Lördag: sprang en mil på 47 minuter utan att ta i.
Söndag: sprang en halvmara i sakta mak och höll på att krokna av vätskebrist.

Just nu funderar jag mest på om jag ska springa ett lopp på lördag eller ej. Alternativet är ett riktigt långpass (typ 30 kilometer).

Dagens oväntade: race vid övergångsställe

Efter tio dagars förkylning från helvetet kunde jag snöra på mina Kinvaras och dra ut på en runda. Dagens mest oväntade var dock följande. När jag väntade vid ett övergångsställe hamnade jag bredvid en man i skjorta och slips - och när det slog om till grönt flinade han åt mitt håll och...raceade. Alltså toksprang, i sina kontorsskor med en mapp med papper i famnen. Jag sprang så klart i fatt och förbi honom, men vi raceade i ungefär ett kvarter. Det är ta mig tusan löparhumor.

Dags att trimma formen?

Nä, bloggen är inte död. Inte heller har jag slutat av springa. Snarast tvärtom, jag springer regelbundet mina tre-fyra pass i veckan. Jag matar mina mil, jag håller koll på mitt upplägg - och jag är definitivt snabbare och starkare än för ett år sedan. Men det kanske är det som gör att det inte finns så mycket att säga? Jag har nästan samma upplägg varje vecka; två-tre kortare pass (typ 10-12 kilometer) i varierande fart och helst ett längre pass på helgen (typ 18-21 kilometer i den fart som passar dagsformen och vädret).

Men kanske blir det ändring nu. Det är inte så långt kvar till Stockholms marathon och jag antar att det är dags att köra någon slags final på vinterns distansträning. Springa de där riktigt långa passen (i mitt fall längre än halvmarathon, som jag springer hyfsat ofta). Köra lite fart. Trimma formen (och hoppas att kroppen är tillräckligt stark för att fixa det).

Jag funderar även på att springa en tävling i början av maj, för att testa formen i skarpt läge (ja, en nummerlapp har skrämmande stor effekt på prestationen, men det väntar jag med att bestämma till sista minuten. För jag har inte den minsta lust att överanstränga mig just nu.

Påsklöpning

Påsken spenderas med att packa min mors bohag, då hon ska flytta snart. Men mellan kartongerna, vändorna till återbruket och all sortering av prylar så har jag fått springa en del. Igår blev det en dryg mil på bar asfalt (okej, det var lite is här och där) och idag så blev det en längre runda runt stan. Lite kyligt, men väldigt skönt att springa på barmark! Synd bara att jag endast kan springa i mina speedcross på grund av den mosade tånageln...




Kanske hinner jag med en runda imorgon också. Det gäller att passa på när man är i tropikerna!

Dagens pass (aj!)

Började morgonen med att snöra på mig mina älskade icebugs. Konstaterade att det gjorde väldigt ont i min tå, tån där jag tidigare hade en tånagel och numera har någon slags blåsa och förhårdnad. Gick ut, sprang ungefär 30 meter och insåg att det var omöjligt att fortsätta.



Jag återvände in, genomförde en primitiv operation (nej, ni vill inte veta detaljerna) och tejpade ihop eländet med Hello Kitty-plåster (man tager vad man haver...). Sedan rotade jag igenom min ganska digra garderob, på jakt efter ett par skor som inte klämde på den stackars tån. Till slut hittade jag mina speedcross och begav mig ut.



Det blev tio lugna kilometer, i det helt fantastiska vädret. Men jäklar vad konstigt det var att springa odubbat (och i ett par terrängskor). Halt och isigt! Tån överlevde dock...

Okej...tillbaka nu då?

En normal vecka har jag inga större problem att få in den träning jag vill - om jag just vill - men den senaste veckan har det varit i princip omöjligt. Jobb, konferens, hämtningar, lämningar och middagar. Igår morse kom jag dock ut på en liten runda (ja, min standardmil runt broarna) i det helt fantastiska vädret. Kroppen kändes helt okej (efter förra helgens mystiska sammanbrott) men aj vad jag har ont i en tå. Det kan tyckas ynkligt, men en bultande tå kan vara väääääldigt påtaglig.

På banan (eller inte...?)

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände idag, men något var uppenbarligen helt fel. Strax innan nio drog jag iväg, i lugnt och behagligt tempo. Planen var att springa ner genom centrum - och känna efter hur kroppen kändes. Om den var sliten, eller det gick trögt, så skulle jag vika av vid cykelbron och köra min vanliga milsrunda. Om den kändes bra skulle jag fortsätta på ett långpass. Efter fyra kilometer kändes kroppen alldeles utmärkt, varför jag fortsatte. Lugnt och fint.

Det var någon minusgrad och lätt snöfall ute. Lite halt men i övrigt perfekt vinterväder. Jag sprang på, längs Backenvägen och bort mot Backen innan jag vände tillbaka in mot stan. Vid 13 kilometer stannade jag på Konsum och köpte en Festis och en Snickers. Kroppen kändes fortfarande bra. Lite stel men ingen allvarligt. Vid 15-16 kilometer började stelheten accellerera och rundan kännas tung. Men det var fortfarande ingenting allarmerande. De sista två kilometrarna, innan jag landade hemma vid halvmaradistansen, var i ärlighetens namn inte överdrivet muntra. Jag kände mig stel som en gammal tant och orken började tryta. Men...fortfarande så var det ingenting som bekymrade mig. Det var ju trots allt ett tag sedan jag sprang ett långpass - och de senaste veckorna har ju innehållit minimalt med löpning.

Väl hemma så stretchade jag. Tog en dusch. Drack lite juice och började fixa med lunchen. Plötsligt så började jag må jätteilla, så illa att jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Och tja, sedan spydde jag som en hund. Men jag vet faktiskt inte om det hade med löpningen att göra. Det började kanske en timme efter att jag hade kommit hem. Kanske var det en kombo av ansträngning och att jag fortfarande har virus kvar i kroppen (även om det inte känns så)? Eller så var det någonting annat? Efter två timmar under ett täcke så kändes det i alla fall bättre - och när jag fått i mig mat och dryck så började jag må helt okej.

Skumt - och lite obehagligt.

Åter på banan (ja, jag är trött på alla virus)

Efter en vecka i fjällen, då vi åkte skidor hela dagarna, och en veckas förkylning så snörade jag på mig Icebugsen och gav mig ut. Jag försökte ta det lugnt och hålla låg puls (vilket gick förhållandevis bra), men visst var det tungt. En mil, vare sig mer eller mindre.

Nu hoppas jag att det vänder på sjukdomsfronten så att jag kan träna som jag vill. Hoppas!

Självplågeri i den högre skolan

Det har varit snöstorm i Umeå hela dagen, så efter förmiddagens korta promenad på stan (när dottern skulle till sin dans) insåg jag att det knappast var läge att dra ut på en runda, än mindre ett långpass, om jag inte ville blåsa bort eller fastna i en snödriva. Fram emot fyratiden bet jag i det mycket sura äpplet, åkte till gymet och klev upp på ett löpband.

Och jävlar i min lilla låda (för att använda ett slitet uttryck) så tråkigt det var. Först sprang jag fem kilometer i knappt 5-minuterstempo, sedan körde jag lite ben och bålövningar. Det var skittråkigt, varmt och allmänt nedbrytande. Avslutningsvis sprang jag fem kilometer till (med några intervaller för att inte ramla av bandet av ren och skär leda).

Det är sjukt att det kan vara så stor skillnad. När jag springer en mil utomhus så tänker jag knappt på det. Visst, ibland är det jobbigt - men aldrig tråkigt eller mentalt nedbrytande. Jag får helt enkelt inget endorfinpåslag när jag springer på löpband.

Hoppas det dröjer till nästa gång.

Sakernas tillstånd

Nu har det töat och varit plusgrader i flera dagar, vilket har resulterat i asfalt (bra!) och gigantiska vattensamlingar (inte bra!) på vägarna. Mellan dessa ytterligheter var det blankis (bra!) och isslask (allt annat än bra!). Efter fem kilometer hade jag så mycket isvatten i skorna att det klafsade (ja...innuti skorna). Efter åtta kilometer ville jag lägga mig raklång på cykelbanan och skrika av frustration. Efter en mil var jag bara glad att jag var hemma igen och fick ta av mig alla blöta grejer.




Här, vid fem kilometer, ser det beskedligt ut. Bilden ljuger. Borta vid kyrkbron är det en swimmingpool stor som Vänern.

Hepp, hepp! Någon slags asfalt tittar fram!

Jag förstår att intresseklubben noterar, men idag hände det minsann grejer!

1. Det var åtta (ja, åtta!) plusgrader ute! Så jag slopade långkallingarna i merinoull och sprang i vanliga vintertights.




2. Någon slags antydan till asfalt tittade fram, under lager av is, snö och allmänt slask. Det gjorde inte rundan mer lättsprungen på något sätt. Däremot gav det lite vårkänsla. Det är dock ingen idé att inbilla sig att det är, eller snart kommer att bli, vår. Mycket vinter återstår i Umeå.




Det blev en mil under eftermiddagen (friskvårdstimme ni vet). Halt och slaskigt men ganska skönt ändå. Helt utan plan eller struktur, bara en mil rätt upp och ner.

Dagens sega runda

Nej, alla rundor är inte kul, sköna eller allmänt trevliga. Idag var kroppen seg och trög. Fötterna kändes som betong. Musklerna skrek av ångest. Det var halt. Det var tö. Jag var för varmt klädd.

Och så vidare.

Inte ett ord till om barmark!

Så här såg dagens 13 kilometer ut. Inte asfalt på en endaste fläck. Dock strålande sol, någon plusgrad och snö i skorna. Dessutom drabbades jag av tävlingsjävulen och kunde inte acceptera att bli omsprungen. Moget, mycket moget... (Det var dock tur att elitlöparna kom från andra hållet.)

Gårdagens runda

Kring lunch drog jag iväg runt Nydala. Knappt 13 kilometer i hyfsad fart (för att vara på vintern). I början hade jag lite träningsvärk från söndagens kombo av skidåkning och löpning, men efter en stund kändes kroppen okej. Kanske hjälpte det strålande vädret? För det var verkligen gnistrande.

Ändrade planer

Nej, det blev inget långpass idag. Det ersattes av en dag i skidbacken med dottern (vilket för övrigt var sjukt kul; hon börjar få grepp både om att åka nerför backarna och uppför liften).


Sedan blev det en mil med tunga ben. Och kom inte och prata om vår, asfalt eller barmark. Här är det en meter snö och vinterplogning utan salt (läs: tjock is med snö ovanpå).

Power Houdini!

Min konsumtion när det gäller löpar och friluftsgrejer har onekligen skjutit i höjden under de senaste två åren. Och efter att ha provat en Power Houdi från Houdini så var jag bara tvungen (nåja, kanske inte riktigt...) att betsälla en. Den kommer att bli perfekt, både som vinterlöparjacka och som mellanlager under min skaljacka. Jag vill även ha en sådan där lång mössa, som går riktigt långt ner över öronen, från Houdini (Toasty top hat?) men har inte hittat rätt färg.

Alla rundor är inte kul

Tio crappy kilometer, med ett konstant lågintensivt illamående. Jag hoppas att det känns bättre i morgon, då ett långpass är inplanerat.

För att göra rundan ännu segrare så var det nollgradigt och tö ute.

En gång i tiden hade jag snygga fötter (tja, det var då det)

Det här med tånaglar, kan vi inte bara lägga ner det? De lossnar ju ändå bara.

Olika känsla

Det är märkligt hur olika pass känns - och hur olika bra känsla jag har för tempo och ansträngning. Idag kändes kroppen makalöst seg. Jag harvade på i en mil - och bitvis kändes det som att det gick marginellt snabbare än en långsam promenad. Utan större ansträngning, men det var som om jag stod och trampade på samma fläck. Okej, det är snöigt, isigt och undermåligt plogat. Men det är å andra sidan nästan alla rundor under fem månader per år, så det är inte mycket att orda om. När jag kom hem så kunde jag konstatera att rundan gick i 5,10 tempo. Min gissning, utifrån hur det kändes i kroppen, var någonstans kring 5,45-6. Så mycket fel brukar jag inte ha.



Jaja, jag har färgglada strumpor i alla fall!

Mål och nya mål

Jag ägnar osunt mycket tid åt att läsa löparbloggar, löparforum och surfa runt på allehanda löparrelaterade hemsidor. Det finns ju hur mycket som helst att grotta ner sig i. Träningstips. Lopp. Filmer. Prylar. Därför kan det tyckas lite märkligt att jag aldrig har kollat upp kvaltiderna till en av mina drömmaror, nämligen Boston marathon. Jag har helt enkelt utgått från att tiderna är ungefär som till New York (läs: helt orealistiska). Men så råkade jag snava över den här länken och insåg att det handlar om 3.45 för damer mellan 40 och 45 år. Inte för att jag springer ett marathon på 3.45 idag, men det är ändå en tid som känns helt realistisk inom en inte alltför avlägsen framtid (säg...inom ett år?) - om jag kan fortsätta träna som nu och inte drar på mig någon skada.

Inför Stockholms marathon kommer jag att ha betydligt modestare tidsmål, då sommarens höjdpunkt är Axa Fjällmarathon (och att jag kommer att anpassa stor del av träningen inför den). Men någonstans har ett mål börjat gro...

Hur det är att springa om vintern i Norrland

Det här ser kanske inte så farligt ut, men ack så oplogat det var idag på förmiddagen. Bitvis ett par decimeter drivsnö, bitvis is, bitvis spårigt, bitvis bara oplogad nysnö. Och så nio minusgrader och blåst på det.

Behöver jag säga att jag är trött på underställ, vintertights, buff och fleeceväst?

Äntligen!

Efter tio dagar med virus och allmän ömklighet så gav jag mig ut på en milsrunda. Jag hostar fortfarande och har äckliga slemklumpar i halsen...men jag mår allmänt bra och känner mig pigg. Så jag valde att springa. Kanske en dag för tidigt, kanske inte. Hur som helst så var det fantastiskt att komma ut! Det är oerhört frustrerande med alla virus som snurrar runt i en barnfamilj.

Hur det låter i mitt huvud

Den ursprungliga förhoppningen inför helgen var att springa 10 + 21 kilometer. Men efter gårdagens runda (10 kilometer) i tolv minusgrader - och en ganska sliten kropp - så ändrade jag dagens pass till 12 beskedliga kilometer.

Det blev en ganska vanlig runda. Och under en vanlig runda så låter det ungefär så här i mitt huvud:

 - Jag kommer ut genom dörren och tänker: ahh, härligt!
- En kilometer: vad fan...har jag ont i knäet?
- Två kilometer: öhhh, guuuud så segt det går. Är jag 83 eller?
- Tre kilometer: kan jag över huvud taget springa? Varför gör jag sådant här?
- Fyra kilometer: det kan inte vara möjligt att jag springer långdistans. Kan jag...vila i diket där borta?
- Fem kilometer: hrfm, jaja.
- Sex kilometer: vad fint det är idag!
- Sju kilometer: jag kanske inte har så uselt löpsteg ändå? Ahh, det känns bra det här.
- Åtta kilometer: hey, kroppen! Fasiken, det finns ju fart i benen idag! Dags att öka?
- Nio kilometer: (lite lätt blodsmak) hey, endorfinerna! Gasen i botten!
- Tio kilometer: (lätt stumma ben) yeah...mata på nu! Öka...pyttelite bara?
- Elva (till kanske 17 kilometer): mata, mata. Jodå, det går! Spring på nu!

Jag är helt enkelt väldigt trögstartad.

Finally! (för att citera ce ce peniston)

Efter tio dagar med snor och slemfestival kunde jag äntligen snöra på mig Icebugsen och springa en mil. Lite segt i kroppen. Ganska kyligt (minus 12). Men alldeles, alldeles, underbart. Dagen till ära sprang jag till sådan här musik (vilket inte riktigt är vad jag lyssnar på en normal dag på kontoret):

Att bita i det sura äpplet: gymmet

Nej, kul tycker jag inte att det är...men jag har hyfsad disciplin och gör det jag ska. Att lyfta lite vikter, köra ben och bål, ger dock inte till närmelsevis samma tillfredsställelse som att springa. Det går inte att jämföra.

Med stendöd telefon i vinterkylan

Det känns ganska uselt att den sprillans nya iPhonen lägger av när jag är ute och springer. Idag var det drygt 16 minusgrader...och telefonskrället lade av så snart jag kom utanför dörren. Det är ju inte bara irriterande för att jag vill lyssna på musik när jag springer - det handlar ju även om säkerhet. Jag vill gärna kunna ringa om någonting händer. Hur kul skulle det vara att bli liggande på en väg halvvägs ute i ingenstans om man faller illa? Mitt i vintern? Nej, just det. Inte alls.

Drygt 16 minusgrader var för övrigt precis över gränsen för vad som var komfortabelt. Visst gick det att  springa men när jag kom hem hade jag fått mystiska blåsor på den ena foten och en blodblåsa under en nagel på den andra (vilket jag inte kände någonting av så länge jag sprang). Så jag hoppas att det blir lite mildare ute snart.

Långpass med kaffepaus

Jag brukar aldrig stanna för att fika under långpass, men idag, när det var minus 15 grader ute, så satt en kopp kaffe fint efter 12 kilometer. Sedan lade den nya iPhonen av (på grund av kylan?), vilket känns mindre förtroendeingivande (så kallt var det faktiskt inte!).

Friskvårdstimme mitt på dagen

När det ser ut så här ute måste man passa på att springa mitt på dagen. Gnistrande klart och minus sju grader.




På med underställ och ungefär arton lager kläder (okej, jag överdriver en aning).




Och så Icebugsen. Det blev en lugn mil. Ingenting upphetsande, bara ett standardpass utan krusiduller. Sedan lunch och mer jobb.

Naglar (jo, nu ska vi prata om obehagliga detaljer)

Det finns oändligt många positiva saker med att springa långt (typ...man får vara i fred, blir grymt vältränad och får snygg rumpa). Men allt har ett pris - och priset för långdistanslöpning är fula eller obefintliga tånaglar. Det spelar liksom ingen roll hur välsittande och rymliga skor man har, förr eller senare så ryker naglarna. Lagom till att det har vuxit ut igen så...tja, då kommer en ny blodblåsa under stortånageln och ställer till det igen.

Eller som hushållets sexåring säger:
- Mamma! Sätt på dig strumporna! Jag vill inte se dina naaaaglaaaar!
Och det kan jag bara instämma i. Det vill inte jag heller göra.

Jag besparar er bildbevisen.

Dagens pass: en halvmara

Rev av ett halvmarathon under förmiddagen. Minus tio grader. 5,30-tempo. Tämligen välplogat på vägarna (men tillräckligt med snö för att det skulle gå ganska långsamt ändå).

Det är en skön känsla att numera kunna springa en halvmara bara så där. Utan att ta ut mig. Utan att känna av det efteråt. Bara drygt två mil skön löpning, i behagligt tempo. Så har det sannerligen inte alltid varit!

Om att ändra på principer

En fördel med att vara mycket ledig, som nu när det har varit jullov, är att det inte finns några gränser för när/var/hur jag tränar. Möjligen med undantag för vädret då (hey, jag bor ju i Norrland!). Planen inför julen var att springa varannan dag (som jag gjorde så gott som hela sommaren) och att släpa mig till gymet någon gång. Så har det blivit - och lite till. För under julledigheten har jag nämligen vågat mig på att ändra en av mina träningsprinciper, om att inte springa två dagar i rad. En princip som kommer ur den enkla anledningen att jag inte vill dra på mig onödiga skador.

I förra veckan sprang jag tisdag, onsdag, torsdag, gick till gymet på fredagen och sprang igen på lördagen. Tempot varierade, likaså distanserna, men det kändes bra i kroppen. Även denna vecka har jag sprungit flera dagar i rad. Jag hoppas att jag har byggt upp kroppen så pass mycket att jag nu kan träna på detta sätt - inte varje vecka, men då och då.

Hur som helst: idag blir det långpass!

#plankanwars etc

Jag är inte mycket för löften och utmaningar inför andra. Att säga att jag inte ska äta godis på tre månader, gå på gymet si och så ofta eller springa x kilometer per dag är inte min grej - trots att jag nästan alltid har långsiktiga mål med min träning (som kan vara tämligen detaljerade). Exempevis har jag ju explicita tidsmål för olika distanser. Och volymmål för träning över året.

Hur som helst, när ja läste om plankutmaningen så blev jag ju lite nyfiken på min egen plankstatus. På den tiden jag tränade yoga var den utmärkt...men nu då?

Svaret blev: 1,56 (iförd kjol och alldeles för varm tröja).

Okej, men inte mer än okej. Vi får se om jag gör någonting åt plankstatusen under de kommande veckorna.

Anmäld!

Sådärja. Nu är jag anmäld till fina Tavelsjö halvmarathon!

Hoppas att det inte blir fullt så varmt i år...