Race report: Axa fjällmaraton (bättre sent än aldrig?)

Planen var inte att springa Axa fjällmaraton i år. Trots att jag gillade loppet förra året så kändes det inte som någonting jag ville upprepa direkt igen. Kanske någon annan gång. Kanske efter något annat fjäll/alpine-lopp. Kanske inte alls. Men så, med mindre än två månader kvar till loppet, så släpptes 100 restplatser - och jag kunde inte motstå frestelsen. Plötligt kändes det helt nödvändigt att åka till Åre i augusti och plåga mig upp och ner för några fjäll. Uppladdningen inför detta var dock av tveksam karaktär. Nog för att jag aldrig har sprungit så mycket eller långt som nu, men det mesta har varit på platten, asfalt eller i ganska snäll terräng. Planerna inför sommaren var inte heller inriktade på någonting annat (snarast tvärtom: några ganska korta lopp, på grus och asfalt) - och så fick det bli. Från anmälan till själva loppet så höll jag fast vid mina ursprungliga tränings och tävlingsplaner. Axa fick bli en bonus.

Ju närmare loppet jag kom desto sjukare blev familjen. En massiv sommarförkylning lägrade sig i hemmet och vägrade försvinna. Det hostades, kraxades och snorades. Jag var den enda som klarade mig hyfsat, men ändå inte helt. Någon form av virus spökade i kroppen, även om det inte bröt ut helt. Ett par dagar innan start bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag bokade en lägenhet i Åre, packade en massa prylar och stuvade in familjen i bilen. Jag skulle stå på startlinjen i Edsåsdalen och förhoppningsvis komma i mål Vålådalen. Förväntningarna i övrigt var dock rejält nedskruvade. Fokus var på att genomföra.

Dagen innan hängde vi i Åre och åkte på några utflykter. På ren impuls köpte jag en ny vätskeryggsäck från Nathan, då jag verkligen hatar min gamla (som mest ger mig skvasår). Lika impulsivt bestämde jag mig för att använda mina snudd på nya terrängskor från Inov8, som jag inte sprungit några längre distanser i, och korta tights. Till saken hör att jag aldrig skulle använda oprövade skor, kläder eller prylar på ett lopp om jag tänkte maxa. Men utifrån förutsättningarna så kändes det inte som om det spelade någon större roll. Jaja, jag kommer ändå mest att lufsa omkring på fjället och titta på utsikten.

I år lyckades jag få maken att inse att det var en bra idé att både skjutsa mig till starten och att hämta upp mig vid målet, då bilkörning efter lopp inte är någon större hit. På vägen till Edsåsdalen, strax innan åtta på morgonen, kände jag mest att jag ville spy. Det var dock svårt att veta om jag verkligen mådde illa av fysiska orsaker eller om jag helt enkelt var nervös, så jag sa ingenting. Jag skulle starta - och insåg helt realistiskt - att jag skulle få reda på orsakerna ganska snart.

Efter lite nervöst vandrande i startområdet och småprat med folk så kom jag iväg. De första kilometrarna går längs en liten grusväg, innan banan går upp längs en smal stig i skogen och börjar stiga upp mot det första fjället. Redan här kändes det betydligt trängre än förra året, en känsla som snabbt överskuggade mina bekymmer med illamående. Jag sprang på och hoppades att inte fasta i samma flaskhals som förra året. Men tji fick jag. Väl inne i skogen så tog det stopp. Vi traskade på, i ett tempo som kändes irriterande lågt. Jag försökte tänkta att snart så släppper det! Men det gjorde det inte. Vi traskade vidare.

Fram till första kontrollen, vid Skalknippen, tog det 1.12 - vilket var flera minuter långsammare än förra året. Nu mådde jag inte illa utan var mest irriterad och sammanbiten. Det var nog exakt här som hela loppet tog en ny vändning. Borta var inställningen att det inte spelade så stor roll eller att jag mest skulle lufsa omkring på fjället. Jag ville springa. Ingenting annat. Och så började jag att springa. Inte överdrivet snabbt, men ändock.

Det sägs ju att årets bana var torrare än någonsin, men av det märkte jag inte mycket. I likhet med förra året så tyckte jag att det var mycket lera, vatten och sumphål. Efter Skalknippen, på väg ner mot Ottsjö, så bestämde jag mig för att acceptera faktum och försöka göra det bästa av situationen. Springa så mycket som det bara gick. Springa även om det inte gick snabbt. Sakta så började jag komma in i loppet.

Jag kom fram till den andra kontrollen, i Ottsjö, efter 2.24. Nu började det gå lite snabbare jämfört med förra året. Jag greppade en bulle, fyllde på ryggsäcken med sportdryck och fortsatte i princip på en gång. Det fanns liksom ingen anledning att stå och hänga, för jag ville bara springa. Den korta sträckan på landsvägen, genom själva samhället, kändes också som ett bra tillfälle att sträcka ur kroppen. Springa mer ordentligt, innan stigningarna upp mot Hållfjället skulle börja. Nu började det också kännas bra mentalt att ha sprungit sträckan en gång tidigare. Jag visste att det skulle bli brant. Jag visste att det skulle bli mer lera. Jag visste att det skull komma belöningar, i form av fin löpning på kalfjället.

Under den här sträckan började jag känna mig stark. Bitvis sprang jag med andra, men oftare ensam. Det var en tydlig skillnad mot förra året. Snart halvvägs in i loppet tog jag kommando över mitt eget lopp. Jag litade helt enkelt på mig själv och matade på även om de runt omkring började gå. Den sista biten, ner genom skogen, mot Nordbottnen var lite tung, men jag kände mig ändå just stark.

Den tredje kontrollen nåddes efter 4.14, vilket var lite snabbare än förra året. Jag plockade åt mig lite smågodis, skyfflade i mig lite pastasallad och bokstavligen tvingade i mig den varma buljongen. Det sistnämnda kändes verkligen motbjudande, men jag insåg att jag behövde saltet och all näring som stod till buds. Pausen blev dock betydligt kortare i år (kanske fem minuter?) och jag ville komma iväg så snabbt som möjligt. En man som jag pratade lite med konstaterade att vi fortfarande låg i tempo för att komma in under sju timmar och det kändes bra. Jag visste dock vad som väntade: väggen och den den branta stigningen upp mot Ottfjället. Den jobbigaste delen av loppet.

Efter den korta utförslöpningen, ner för grässlänterna, så började vandringen uppför. Jag käkade smågodis och stretade på. Jag noterade också att männen runt omkring mig (ja, det var nästan bara män) började krokna. Bortsett från att det var för brant för mig att springa så var jag egentligen vare sig trött eller sliten - och när väl de lite flackare partierna började komma så kunde jag springa igen. Den sista biten upp för Ottfjällen blev dock mest rask gång. Här är det dock så jäkla vackert att man inte riktigt kan tycka illa om någonting. Kalfjäll, stenar och bäckar. Bitvis väldigt brant. Bitvis väldigt halt - och ja, lerigt.

Den sista kontrollen nåddes efter 5.54, vilket var mer än en kvart snabbare än förra året. Nu insåg jag att marginalerna inte var så stora för att komma in under sju timmar. Sju-åtta kilometer på en timme skulle inte vara några problem, men från förra året så visste jag att utförslöpningen är brant och brutal. Jag greppade några små chokladbollar, svepte två glas cola och fortsatte. Nu var mitt fokus helt inriktat med en sak: springa så snabbt jag kunde. Och de kommade åtta kilometrarna är nog så nära löparnivana jag har kommit. Först var jag mest förvirrad över att det inte alls började gå neråt utan att jag fortsatte att springa uppåt, dessutom på den jävla vassa krosstenen (hmm, det var så det kändes just då). Men sedan började jag känna igen banan. Spängerna och nedförslöpningen började. Jag sprang, hoppade, slirade, halkade och sprang lite till. Mitt i allt så föll en kvinna strax framför mig och skrapade upp ett sår i ansiktet. Självklart stannade jag, rotade fram papper och plåster och försäkrade mig om att allt var okej. Sedan fortsatte vi båda två. Kilometertiderna sjönk drastiskt. Mjölksyran pumpade. Väl ute på grusvägen, då det är ett par kilometer kvar till mål, så kände jag att okej, nu är det in i kaklet som gäller. Efter några stela hundra meter, då kroppen var i chock över att springa på en snäll grusväg, så gick det att öka. Först ner till 5-tempo, sedan till 4.45-tempo. På de här kilometrarna passerade jag uppskattningsvis drygt tio personer. Jag kunde till och med lägga in en snygg spurt på upploppet. Det absurda är att jag höll ett högre tempo på de avslutande tre kilometrarna än vad jag höll under någon kilometer på Stockholms marathon. Jag har sällan känt mig så ett med min löpning som under slutet av detta lopp.

Till slut kom jag i mål på 06,52, vilket är 38 minuter snabbare än förra året. Väl i mål insåg jag, så klart, att jag både var trött och hade ont här och där. Men ändå så var jag förbryllande pigg. Jag hade kunnat fortsätta att springa.

Trots de låga förväntningarna innan loppet blev det väldigt bra till slut. Loppet växte så att säga under resans gång, från en väldigt långsam och irriterande start, till en snabb avslutning (som säkert till viss del var tack vare den långsamma början). Där emellan fanns det fin fjällöpning, strålande väder, trevliga medlöpare, chokladbollar, lera, stenar och ganska så tjockt pannben.

Race report: Stockholm marathon

Inför detta år är ett av mina mål att springa ett maraton under 3,45, av den enkla anledningen att jag vill kvala in till Boston (då behöver jag sannolikt ytterligare någon minut) eller Chicago (där gränsen märkligt nog går vid 3,44:59 oavsett kön eller åldersklass). Då jag ska springa flera maror under året så hade jag satt upp målen inför Stockholm så här:

Under förra årets tid = ok!

Under 3,50 = bra och nöjd!
Under 3,45 = yeah! Riktigt nöjd!
Under 3,40 = [insert galen krigsdans]

Jag åkte ner till Stockholm under fredag eftermiddag, allergisk och med en halvskum känsla i kroppen. Begynnande förkylning eller bara allergierna? Ibland kan det vara svårt att skilja slembollarna i halsen från varandra. På flyget träffade jag några andra från klubben och småpratade om mål inför loppet. Väl på plats i huvudstaden checkade jag in på hotellet och vandrade bort till Östermalms IP.

Kanske är det svårt att förstå för folk som inte springer vilken gemenskap det är inför lopp. Man hämtar sin nummerlapp och småpratar med folk som man aldrig har träffat förut. På maror är det ju dessutom expo, pastaparty och allmänt häng. Förväntningarna ligger i luften, liksom lopphypokondrin och nojorna. Hur ska det bli i år? Mellan pastatugggorna kollar folk väderappar och funderar ytterligare några varv på lämpligt upplägg och tempo. Efter ett tag vandrade jag tillbaka in mot city. Käkade lite mat, kollade i några affärer och återvände till hotellet. Fortfarande med samma diffusa känsla i kroppen.

Efter en natts usel sömn (ja, jag sover alltid riktigt uselt innan lopp) så var det dags för en rejäl frukost – och den oändliga väntan som en hel förmiddag, innan ett lopp, kan vara. Jag tvingade i mig själv så mycket yogurt, müsli, juice och mackor som det gick. Av erfarenhet så vet jag ju att jag måste få i mig så mycket krubb som möjligt. Dessvärre så gör vetskapen om detta inte det hela enklare. In i det sista velade jag även med kläderna. Hur varmt skulle det bli? Skulle det regna eller inte? Till slut föll valet på korta klubbtights, kompressionsstrumpor, klubbtröja, tunn jacka och buff (i efterhand inser jag att det hade varit mycket bättre att slopa jackan och ta ett midjebälte för mobil och gel – för varmt blev det!).

Väl på plats lämnade jag in mina grejer och knatade bort till startfållan för ytterligare väntan. Det var ömsom sol, ömsom regn – och redan nu började jag ångra klädvalet.

Klockan 12 gick startskottet – och någon minut senare kom vi i startgrupp E iväg. Till skillnad från förra året, då jag startade långt fram i gruppen som börjar 12.10, så var det trångt och bökigt. De första fem kilometrarna ägnades åt sick-sackande. Redan från start kände jag också att det här kommer att bli ett pannbenslopp, inte ett steg var gratis. Kroppen kändes seg, seg, seg. I början kände jag även av benhinnan på höger ben (vilket jag typ aldrig har gjort förut), men då upprepade jag mantrat från Alfons Åberg:

-       Stick du stycka spöke, för du finns ju inte!

Framåt Söder Mälarstrand började trängseln lätta och ett visst flyt infinna sig. Smärtan i benhinnorna försvann också. Jag låg ganska stabilt på ett tempo kring 5,07 – 5.12, i kilometer efter kilometer. Efter ett tag började även farthållarna att sprida ut sig i lämpliga tempon (i början springer alla av någon anledning för snabbt) och jag lade mig bakom 3,45-grupperna från Västerbron och en bra bit framåt.

Kilometer efter kilometer avverkades på ren vilja. Å ena sidan hade jag inga större problem med att hålla tempot, å andra sidan så var kroppen obegripligt seg. Vid Odengatan och passeringen vid Stadion kände jag någon form av löparglädje (kanske mycket för att det är mina gamla hoods?) och försökte påminna mig själv om att visualisera denna del av loppet längre fram; när man kommer hit på andra varvet så är det nästan klart! Kämpa!

Sedan vek vi av mot Gärdet – där det utbröt spontana samtal om eländet 2012. Det var ju där som de flesta av oss fick seriösa problem, i regnet och den piskande kulingen från norr. Idag var det onekligen trevligare – i jämförelse – men jag kommer aldrig att gilla Gärdet eller Djurgården. Enligt mig är den här delen av loppet betydligt värre än både Västerbron och Norr mälarstrand. Vackert? Visst. Men eländet tar ju aldrig slut. Kilometrarna mellan 22 och 27 kilometer är som sirap.

Vid halvmaramarkeringen gav sig dagens stora problem till känna, min korsrygg. Ändå sedan förra sommaren har jag haft problem med ryggen. Det har dock gått att hålla i schack med diverse naprapatbesök och har inte påverkat min löpning nämnvärt (oftast har det inte känts alls när jag springer). Men nu kände jag: aj, det här var inte bra! Alls. Jag kunde dock fortsätta att hålla hyfsat jämnt tempo, genom Djurgården, Strandvägen och förbi Gamla stan. Vid Söder Mälarstrand började det göra ännu mera ont. Stelheten började sprida sig ut från en distinkt punkt, ner mot den ena höften.  I backen upp mot Västerbron gick jag. Sedan gick jag ytterligare en liten bit av bron innan jag tvingade mig själv att börja springa igen. I nedförslöpningen mot Rålis kändes det lite bättre, bara för att sedan bli katastrofalt illa på Norr mälarstrand. För ett ögonblick tänkte jag lägga mig ner i gräset och försöka sträcka ut ryggjäveln. Men då blev jag orolig för att inte komma igång igen – eller för att någon sjukvårdare skulle få syn på mig och helt enkelt plocka av mig från banan. Så: jag sänkte tempot (till typ 5.45 -6.00), gick några hundra meter här och där och stretade vidare. Bitvis kändes det som en kniv i den onda punkten, bitvis var det bara en lamslående stelhet. Jag försökte att fokusera: ett steg i taget. Sju kilometer kan i princip vem som helst springa. Ett steg i taget. Det mest frustrerande var att jag hade krafter kvar, det var inte det som felade! Men hur jag än försökte så kunde jag inte öka, utan att det kändes som om någonting väsentligt skulle gå sönder. Så jag stretade på. Drack vid kontrollerna. Gick några hundra meter. Stretade lite till. Hatade backen vid Torsgatan intensivt. Försökte fokusera på den kommande utförslöpan längs Odengatan – och inte fullständigt bryta ihop efter 40 kilometer. Jag hade så förbannat j***a ont. Från 35 kilometer och framåt visste jag att målet om 3,45 var kört – men att jag sannolikt skulle fixa 3,50 om jag bara joggade på. Det fanns till och med lite marginal för detta. Jag testade vid något tillfälle att öka tempot, bara för att snabbt inse att det var helt vansinnigt. Tillbaka till lufsandet. Ett steg i taget.

De två sista kilometrarna in mot mål kändes som en evighet. Det gjorde de i och för sig förra året också, men då var det magproblem och bristande krafter. Nu hade jag krafter så det räckte, men galet ont i ryggen. På slutet fick jag se mig omsprungen av ett antal damer, någonting som också bekräftas i resultatlistan, men jag kunde inte göra någonting annat än att just jogga. När jag svängde in på Stadion kollade jag på klockan och tänkte att jaja, 3,48 någonting borde gå att fixa – och försökte öka tempot en aning. Till slut kom jag i mål på 3,48:51.

Å ena sidan är jag nöjd. Jag sprang kontrollerat och gjorde det bästa av situationen när problemen hopade sig. Till skillnad från förra året så bröt jag inte ihop mentalt utan fixade att  byta strategi och hålla mig till den. Å andra sidan så är jag en smula besviken över att ha missat 3,45-målet. Det var helt klart realistiskt, fram till att smärtan tog över. Men det är ju det som är grejen med maraton: det är långt och det händer grejer i kroppen. Nu ska jag försöka fixa min rygg och springa klokt.

Race report: DM terräng

I måndags roade jag mig med att springa DM i terräng, 8 kilometer. Denna tävling råkar även vara min egen klubbs arrangemang, vilket är extra kul.

Då jag inte hade anmält mig i förväg så var jag tvungen att bege mig till tävlingsområdet i god tid innan loppet. Jag fyllde i en lapp, småpratade med mina kollegor (som dagen till ära fixade med arrangemanget), hälsade på folk och drev omkring lite planlöst. Det var sjukt varmt och kvavt ute och jag hade ingen riktig känsla för form eller kroppslig status. Jag hade inte någon ordentlig plan för loppet heller. Banan hade jag provsprungit två gånger under helgen, så jag hade koll på backarna och underlaget, men i övrigt så hade jag inte en susning om lämpligt tempo eller upplägg. Då det är en liten tävling, som mest attraherar klubbanslutna löpare, så var det svårt att veta om jag skulle kunna ta rygg på någon (förslagsvis stabil person) eller om det skulle bli ett lopp på egen hand. Tiden kröp fram och i mitt stilla sinne tänkte jag: jaja, skamgränsen går väl vid 40 minuter. Och hur svårt kan det vara att springa 8 kilometer i snäll terräng? Det löser sig.

Till slut gick startskottet och vi drog iväg, upp för den första långa sega uppförsbacken (som i princip varar i 1,5 kilometer). Elitfolket försvann i ett dammoln och vi övriga stetade på. Då loppet bara är åtta kilometer så tänkte jag att det inte var någon större idé att fjösspringa. Det var helt enkelt bara att kötta på och hoppas att det skulle hålla hela vägen in i mål.

Först var det som sagt en ganska lång uppförsbacke, längs en grusväg, sedan en brant nedförslöpa, lite flackare stiglöpning och några nya uppförsbackar i ett fint elljusspår. På denna punkt i banan befinner man sig på baksidan av toppen på den lilla skidbacken, efter det är det i princip utförslöpning i 1,5 kilometer (blandat eljusspår och grusväg). Sedan rundar man målet och springer ett varv till. Banan är med andra ord väldigt lätt om man betänker terränginslagen. Däremot så är den backig.

Under det första varvet sprang jag tillsammans med ett par personer. Vi höll jämnt tempo - och jag var tämligen säker på att vi skulle fortsätta att dra ihop under hela loppet. Men vid varvningen, när vi påbörjade den långa uppförsbacken igen, så hängde jag av dem. Eller snarast: jag fortsatte mata på i samma tempo som tidigare men de släppte mig, vilket kändes en aning snopet. På något sätt så är det enklare att lida tillsammans. Nu fick jag plocka fram pannbenet och påminna mig själv om att plågan var begränsad. Skit samma att mjölksyran började bränna i låren, nu var det bara några kilometer kvar! Inte sacka ihop! Bara att mata på! Jag sprang ensam i ett par kilometer. Det fanns några stycken en bit framför mig, men inte så nära att jag kunde ta rygg på dem. Först när utförslöpningen kom, och jag öste på med de få krafter som fanns kvar, så kom jag i fatt en person och blev ikappsprungen av en man från klubben. Båda dessa slog mig dessvärre på upploppet, när jag mest kände att jag ville lägga mig ner i ett dike och spy (ja, jag har ju den egenheten att jag lätt mår illa...). Det andra varvet gick ganska mycket snabbare än det första och på slutet var det sjuk jobbigt. Men just den aspekten kan verkligen förvåna mig: att jag tycker att det är kul att tänja på mina gränser. Att jag verkligen gillar att springa tills mjöksyran bränner och det flimrar framför ögonen. Endorfinerna!

Jag kom i mål på 37,53 och blev sexa i tävlingsklassen, vilket jag är mycket nöjd med. Jag vann även min åldersklass och två lagmedaljer - men det handlar nog mer om bristande konkurrens bland veterandamerna i distriktet...

Efteråt var det väldigt socialt, med både gamla vänner, klubbkamrater, kollegor och nya trevliga bekantskaper. Det var prisutdelning och löparprat.

Och ja, det kommer nog att bli fler lokala tävlingar under sommaren.

Race report: Vännäs halvmarathon

Så var det dags för årets loppremiär, i form av Vännäs halvmarathon. Detta är ett lopp som jag har tänkt att springa de senaste åren, men som inte har blivit av på grund av dåligt timade förkylningar. Men i år så skulle det bli av!

Som alltid när det är lopp i luften så vaknar jag okristligt tidigt och kan inte somna om. Så även idag. 04.00 var jag klarvaken. 06.00 steg jag och sonen upp. Det är lite lustigt, eller "lustigt", för ett lokalt halvmarathon är ju inte mycket att stressa upp sig över. Man dyker upp. Man springer. Känns det bra så springer man på. Känns det mindre bra så springer man lugnare och pallrar sig förhoppningsvis i mål. Sedan käkar man en banan, snackar med lite folk och beger sig hemåt. Lik förbannat var jag klarvaken 04.00.

Just denna dag kändes ingenting optimalt. Jag var trött och kände mig konstig i magen. Det var kallt och konstigt väder (typ kallt, sol och snö om vart annat). Jag försökte äta en ordentlig frukost (vilket jag tycker är ganska jobbigt - jag gillar frukost, men inga överdrivna mängder). Först blev det äggmackor och en kanna med kaffe. Någon timme senare pressade jag ner en rejäl tallrik med yogurt och müsli. Och två glas resorb. Sedan velade jag lite grann med kläderna. Hur kallt eller varmt skulle det egentligen bli? I sista sekunden skippade jag de kalla kompressionstightsen och drog på mig mina gamla vanliga Craft-kläder.

Då jag inte hade anmält mig innan så var jag tvungen att vara i Vännäs i god tid. Jag anmälde mig, kollade runt lite grann, hälsade på  folk och gick till det lokala fiket och intog någon slags lätt lunch. (Om nu någon tycker att allt detta ätande verkar övedrivet så kan jag meddela att det är det inte. Jag har lärt mig att jag behöver ha rejält med krubb för att inte krokna under ett lopp.) Fortfarande kände jag mig mest bara ur fas och dålig i magen. Men då jag även lider av lopphypokondri så tänkte jag att...ja, ja, vi får väl se hur det känns efter några kilometer. För exakt så här brukar jag känna innan lopp, oavsett hur det går sedan. Flipp eller flopp. Strax innan start träffade jag kollegan T., som jag pratar löpning med ungefär fem dagar i veckan. Han tänkte ta loppet som ett vanligt träningspass och gå ut lugnt. På frågan vad jag hade för mål för dagen så svarade jag sanningsenligt; det kan bli allt mellan 1,45 och två timmar. Eller att jag spyr i ett dike halvvägs och att du får dra mig i mål. Vi bestämde oss för att hålla vårt eget tempo och att ses efter loppet, om jag nu inte skulle råka stå och vänta vid något dike.

Så gick starten. Då loppet inte har någon bankarta (eller det finns väl...men inte på hemsidan) så hade jag ingen aning om var vi skulle springa. Folk hade berättat att det går längs en mindre landsväg, rakt fram och är hyfsat platt. Den första kilometern var det ganska mycket folk, men sedan började vi sprida ut oss. En fördel med sådana här små lopp är ju att de flesta är rutinerade löpare, varför folk håller förbryllande jämnt tempo när de väl har kommit igång. Jag matade på i 4.50 - 5.0-tempo från den andra kilometern. Efter de första inledande kilometrarna (då jag hatar att springa, oavsett om det är träning eller tävling) så kändes det just som att det var det jag gjorde; matade på. Sida vid sida med samma personer. Kilometer efter kilometer.

Banan var oväntat kuperad. Långa sega uppförsbackar, långa nedförslut. Sedan kom haglet och den blöta snön. Jag matade på och kände mig förhållandevis stark. Magen höll sig i schack. Jag drack vid vätskekontrollerna. Vid 16-17 kilometer kom jag i kapp ett par tjejer, som hade legat strax framför mig under hela loppet, och i de avslutande uppförsbackarna kände jag (till min stora förvåning) att jag hade krafter kvar att dra ifrån. Det var inte fråga om någon överväxel eller superspurt, utan mer att jag hade kraft att hålla ihop och öka lite grann istället för att sakta av. Men då loppet dittills inte hade varit någon större njutning så kändes det inte som att det spelade någon större roll om det blev snäppet mer plågsamt på slutet. Med två kilometer kvar insåg jag att jag hade en helt okej tid på gång. Så: fram med pannbenet och bita ihop! För nu började kilometrarna kännas i benen. Och på sätt och vis så var det nog optimala förutsättningar för mig. Om det är varmt så har jag mycket svårare att bita ihop. Kyla och snö bekommer mig mindre, även om man självklart är stelare och segare. Den sista kilometern in mot mål hade jag bara målet i fokus; att inte sacka ihop utan just mata på. Och det gjorde jag. Det blev ett nytt pb på halvmarathon (drygt 1,43) och en hyfsad placering - vilket onekligen känns som en bra start på säsongen.

Summa summarum: Vännäs halvmarathon var ett trevligt och bra arrangerat lopp. Banan var helt okej, även om jag hade fått för mig att den skulle vara plattare. Mitt resultat blev klart över förväntan - särskilt med tanke på att jag aldrig hade någon överdrivet bra känsla i kroppen. Å andra sidan så kändes det inte särskilt dåligt heller när jag väl kom igång. Ärligt talat så kändes det mest som ett hyfsat hårt träningspass, en snöig och kall lördag.

Ps. Det är för övrigt nästan två år sedan jag sprang en halvmara senast - vilket var i form av överhettningen i Tavelsjö. Så mitt formella pb, om man bortser från vad jag sprang första halvan på Stockholms marathon förra året, känns inte särskilt uppdaterat.

Hej bloggen!

Okej, kanske ska jag försöka sparka igång den här bloggen igen. För tystnaden beror inte på att jag inte springer, för det gör jag exakt som vanligt, utan snarast på att jag inte orkar hålla igång två bloggar och ett insagramkonto (som mest är ett konto om min löpning). Men nu närmare ju sig loppsässongen...och det vore ju synd om jag inte skrev om den (för min egen skull).

Så: hej bloggen!

Nästa vecka är det (förhoppningsvis...) dags för årets loppremiär, i form av en halvmara. Det ska bli kul, då det är länge sedan jag sprang den distansen på tävling.

Tillbakablick: 2013

Året började med ledighet, snö och vinterlöpning. Det här var den andra vintern som jag sprang ordentligt - det vill säga: jag sprang ungefär som vanligt oavsett nederbörd, temperatur och mörker. I början av året vågade jag mig också på att ändra min tidigare princip om att aldrig springa två dagar i rad. Nu började jag springa både två och tre dagar i rad, vilket visade sig fungera alldeles utmärkt.

Jag fortsatte att springa i snö och kyla under vintermånaderna - och problemen med mina tånaglar accellererade. Lagom till att jag hade fått tillbaka naglarna från 2012 års lopp så lyckades jag få köldblåsor under ett par naglar i februari. Värre skulle det bli...

Fram emot påsk fick jag springa på barmark, vilket var trevligt. Och ibland hände det oväntade saker när jag var ute på i övrigt väldigt vanliga rundor.

I maj började jag fundera över maratonformen och bli nervös inför Stockholms marathon. Nog för att jag hade sprungit ungefär som planerat, men hur långt skulle det räcka? Min taktik hade varit att öka på distanserna och att springa ungefär fyra mil i veckan, uppdelat på tre eller fyra pass. Helst ville jag även klämma in något långpass (kring två mil) under helgen. Bortsett från vissa veckor, då jag varit förkyld eller magsjuk, så hade det också gått enligt planerna. Intervaller ägnade jag mig inte alls åt.

Så blev det den första juni och jag sprang Stockholms marathon. Det blev en tid under fyra timmar, vilket jag var galet nöjd med. Samtidigt så var jag både förbryllad och frustrerad över min bristande rutin som gjorde att jag fick en total härdsmälta vid 32 kilometer och missade en betydligt bättre tid och placering.

Väl hemma i Umeå så bytte jag fokus i träningen. Till skogs! Under sommaren sprang jag till största delen i skidspår och på stigar i ett naturreservat, något som både gjorde mig starkare och snabbare. Ibland sprang jag långpass på landsväg (typ tre mil, hem från stugan). Allt med ett mål i sikte: Axa Fjällmaraton.

Nagelproblemen fortsatte.

I juli fick jag till ett helt magiskt pass på Dundret i Gällivare (det är för övrigt från den rundan som bilden i headern kommer, tagen från Åke på toppen), men annars så var det svårt att simulera fjällöpning i Umetrakten. Jag harvade på med mina terrängpass och fick upp skapliga distanser. Ju närmare augusti kom desto mer nervös började jag dock bli över denna detalj. Hur tusan skulle jag kunna springa ett fjällmarathon när jag bara sprang där det var (relativt) platt? Vad hade jag gett mig in på?

Så kom då årets höjdpunkt - och sannolikt en av mina största mentala prestationer någonsin. Axa Fjällmaraton. Snabbt gick det inte, men upplevelsen går knappt att beskriva. Magiskt.

En vecka senare skulle det ha blivit en halvmara, men den ställde jag in (då jag fortfarande var helt slut efter Axa). Ytterligare några veckor senare så blev det nytt personbästa på Umemilen - och en liten boost för självförtroendet då jag lyckades hålla ihop mentalt. Årets sista planerade tävling, Umemaran, blev dock (väldigt snöpligt) inställd på grund av en ovanligt envis förkylning.

I november fick jag en startplats till nästa års stora mål: Berlin marathon!

Hur mina tånaglar mår ska vi inte gå in på i detalj (det är för osmakligt). Men jag kan sammanfatta det så här: jag har naglar. På flera tår. Numera har jag också två nummer för stora skor. Hepp!

Bitterheten (när saker och ting inte alls går som planerat)

Alltså, den bitterheten som jag känner just nu. Den senaste veckan har jag varit dunderförkyld. Under isen-förkyld. I morgon är det Umemaran.

Ja, ni kan räkna ut resten.

En av mina sämsta grenar: att vänta

Lite sur är jag allt över de nya antagningsreglerna till Berlin Marathon, som i princip innebär lotteri för alla. Men oavsett det så har jag slängt in min anmälan - och uppviglat ett par kollegor att göra samma sak. Nu återstår bara att hålla tummarna och vänta.

Race report: Umemilen

Så var det dags för årets upplaga av Umemilen. I vanlig ordning, inför ett lopp, har den senaste veckan ägnats åt någon slags diffus förkylning och allmän hypokondri. För att försöka dämpa det hela tog jag fem dagars löpvila och ett litet genrep igår (behöver jag tillägga att kroppen kändes som sirap?).

Då dottern skulle springa minimilen innan så begav sig hela familjen till Nydala. Vi träffade en massa folk som vi känner, hämtade nummerlappar, käkade korv och jagade ungar. Dottern och hennes kompisar sprang sitt lopp och drog sedan hemåt med Maken. Efter det hade jag ungefär en timme på mig att driva omkring, prata med folk och odla min nervositet. För ja, jag blir löjligt nervös oavsett tävling. När jag pratade med en kollega så konstaterade jag att det skulle bli ett antingen eller lopp. Endera så skulle jag tvärdö vid tre kilometer och stappla i mål på 55 minuter. Eller så skulle jag kunna mosa på och krossa förra årets tid, med god marginal. Det skumma var att jag inte ens kunde avgöra vartåt det lutade. Jag var dock ganska säker på att det inte skulle bli något mellanting.

Starten gick och jag sprang iväg. Den första kilometern var ganska rörig, innan folk hade hittat sin relativa plats i loppet, men sedan flöt det på ganska bra. Under den andra kilometern konstaterade jag att farten var ganska hög (kring 4.20-4.25) men att det kändes helt ok. Här slog jag också följe med ett par män, varav en från grannklubben, som höll jämnt och fint tempo. De första fem kilometrarna avverkade jag på c:a 22,30.

Från att ha varit molnigt och snudd på optimalt löparväder så bröt solen fram och det blev ganska varmt. Nu var jag också tvungen att ta fram pannbenet. Bita ihop. Mata på. Jag sprang fortfarande ihop med samma personer. Vi växeldrog och höll ett för mig jämnt tempo (just det där med jämnt tempo är nämligen inte min starka sida). Fram emot sju-åtta kilometer började benen stumna och det var ganska jobbigt att hålla 4.30 - 4.40 tempo. Men nu tog jag rygg på mannen från grannklubben, som trots allt verkade ha krafter kvar, och lät honom dra de sista kilometrarna in i mål. De sista femhundra metrarna stumnade jag rejält - men tog mig in strax efter mitt sällskap, på strax över 46 minuter. Vilket är ett solklart personbästa!

Behöver jag tillägga att det känns väldigt bra? Jag har ju trots allt inte optimerat träningen för att vara snabb på 10 kilometer, utan kör så gott som uteslutande långa pass i terräng och förhållandevis långa distanspass. Men uppenbarligen har det senaste årets träning gett resultat.

Ps. Efter loppet tackade jag mannen från grannklubben för draghjälpen. Det kändes som att det var på sin plats :)

Omladdning

Förra helgen var jag anmäld till en lokal halvmara, men i sista sekund så bestämde jag mig för att stå över. Visst hade jag kunnat springa - men kroppen kändes fortfarande sliten efter fjällmaran och jag hade ingen lust att köra slut på kroppen och kanske dra på mig någon skada. Redan när jag anmälde mig så visste jag att det var en chansning. Kanske skulle det kännas okej, kanske inte. Efteråt, när jag pratade med kollegorna och kompisarna som hade sprungit, så kändes det dock lite snopet. Det är ju kul med lopp! Och det här var ett riktigt fint lopp!

Nåja, nu börjar någon form av omladdning inför hösten. Bortsett från att jag har seriösa problem med mina tånaglar (jo, seriösa problem) så är jag tillbaka på banan. Jag har fortsatt att springa en hel del terräng men kommer också att blanda upp med distans på asfalt under hösten.

Det stundande målet är Umemaran. Kanske blir det även ett milslopp eller någon annan tävling under hösten. Inriktningen är dock i första hand på distans och uthållighet, varför jag är lite tveksam till att springa ett milslopp. Om jag ska springa bra på milen just nu så borde jag  peta in lite intervaller i träningen - något som jag, åtminstone för ögonblicket, har noll motivation till. Jag har betydligt lättare för att köra långa tröskelpass, springa terräng eller vanlig hederlig distans. Motivationen ligger på att bli bra på långa distanser, från maraton och uppåt, och då kanske jag ska följa den känslan?

Konversation i hushållet

- Jahapp. Idag anmälde jag mig inte till nästa års Axa.
- Va?
- Ja, biljetterna släpptes idag och jag anmälde mig som sagt inte.
- Varför inte det då? Är det inte tillräckligt utmanande?
- Jo.
- ?
- Ähh, jag vet inte...och nu när jag tänker på det så vet jag verkligen inte varför. VARFÖR ANMÄLDE JAG MIG INTE?
- ?
- Jaja, det finns väl andra lopp att springa.
- Ja, det gör det.
- Hrmfff.

Race report: Axa fjällmaraton

Man skulle ju kunna tro att den här bloggen, eller undertecknad har dött, men så är inte fallet. Tvärtom så genomförde jag årets stora mål under förra helgen. Axa fjällmaraton. 43 kilometer, från Edsåsdalen till Vålådalen, 1800 höjdmeter.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag är så fascinerad av detta lopp, men det är jag. Kombinationen av maraton och svenska fjäll kanske? Ett litet problem i sammanhanget är dock att jag har haft  få möjligheter att förbereda mig på ett vettigt sätt. Under våren och sommaren har jag försökt att springa mycket terräng, men den har varit förhållandevis platt och torrt. Ett enda riktigt fjällpass har det blivit, när jag sprang på Dundret i Gällivare, men det är ju på tok för lite. I övrigt har träningen mest bestått av vanliga distanspass.

Hur som helst, förra torsdagen packade jag och familjen in oss i bilen och åkte till Åre och checkade in i en alldeles fantastisk lägenhet vid Åre Park (en lägenhet som får vårt hem att framstå som en...lumpbod). Under fredagen var det ganska regnigt och grått. Vi åkte på några utflykter med ungarna och min nervositet började anta episka dimensioner. Var jag möjligen förkyld? Gjorde det inte väldigt ont i den ena knäet? Eller båda? Höll jag kanske på att få...lunginflammation? Kring fem tog jag bilen och åkte till Vålådalens fjällstation för att hämta nummerlapp...och kika på Ottfjället. När jag körde mot Vålådalen och kikade ut genom fönstret så kände jag lätt...illamående. Och pirrande förväntan.

Jag hämtade nummerlappen, hängde en stund på expon, tittade mig omkring och åkte tillbaka in till Åre. På vägen plockade jag även upp en pizza som uppladdning (till saken hör att jag äter pizza typ två gånger per år).

På själva loppdagen så klev jag upp ur sängen kring klockan sex. Då hade jag varit vaken i ett par timmar. Åt frukost. Satte på mig löparkläder. Packade i ordning de sista sakerna. Satte mig i bilen och åkte de fyra milen till Vålådalen, där jag skulle parkera bilen. Det var knappt en människa ute och jag var så nervös att jag mest av allt ville köra av vid sidan av vägen och spy. Men, men, vid det här laget så vet jag att det är så jag fungerar. Jag är alltid nervös inför lopp, oavsett omständigheter.

I Vålådalen parkerade jag bilen och försökte bestämma mig för vilka kläder jag skulle ha med. Det här är ju ett lopp som kräver viss obligatorisk utrustning och jag visste redan på förhand att jag skulle ha med mig ryggsäck, första förband, kompass, karta, vindjacka och extra tröja. Till slut föll valet på en tunn merionotröja och en superlätt jacka från Norröna. Vädret var dock väldigt bra, så jag var inte så orolig för just den punkten. På parkeringen väntade bussar som skulle ta oss tillbaka till starten i Edsåsdalen.

Tiden slingrade sig iväg - men så, till slut, gick starten klockan nio. Vi hade fått information om att det skulle bli trångt i början och det blev det också. Direkt efter start tog det stopp vid den första lilla träbron. Sedan lunkade vi på någon kilometer längs en grusväg innan det tog stopp igen, när vi svängde in i skogen och påbörjade klättringen upp mot den första toppen. De första kilometrarna kändes som att vi knappt kunde springa alls. Det var helt enkelt så trångt, i kombination med tämligen teknisk terräng med stenar, rötter och lera, att vi sprang som ett långt pärlband. Efter ett tag lättade det men jag började inse att det här...det kommer inte att gå snabbt.

Efter ungefär sju kilometer, vid Skalknippen, var den första kontrollen där vi stämplade våra brickor för mellantid. Uppe på kalfjället öppnade det fantastiska landskapet upp sig, i all sin prakt. Härifrån till den första mat/fika-kontrollen var en av de bästa sträckorna för min del. Jag kunde springa på hyfsat och hade trevligt sällskap under nästan en mil.Vi hade problem med leran och halkan med stretade framåt vid gott mod. Vid 16 kilometer var den första mat/fika-kontrollen i Ottsjö. Där serverades det bullar, frukt och lite annat. Jag tankade i mig ett antal muggar sportdryck och tre små hembakade bullar och fortsatte framåt på egen hand. Här började loppen bli lite blandat för min del. Det kändes okej så länge jag kunde springa, men jag fick allt större problem med leran och halkan. Det kändes mest som att jag gled omkring och att jag inte riktigt vågade springa igenom. Jag insåg också att min räddning, om jag ville ta mig i mål, skulle vara att imitera andra löpare. När de började gå, då gick jag också. När det började springa, då sprang jag också.

Nästa mat/fika-kontroll var vid Nordbottnen. Här serverades det lunch och jag gjorde vad jag kunde för att peta i mig lite pastasallad, godis och några bullar. Energin skulle definitivt behövas för jag hade redan varit ute mer än i fyra timmar. Vid denna kontroll började jag också höra hur de andra löparna pratade:
- Det är nu loppet börjar! Nu är det i princip en mil klättring!
Jag tänkte mest:
- Ehhh?
Efter ungefär tio minuters paus så gav jag mig iväg och efter kanske en kilometer så kom jag till väggen. Inte min vägg, utan fjällväggen. Satan i gatan så brant det var. Det var inte någon idé att försöka springa, det var bara att gå, gå och gå. Till och med att gå var jobbigt. Ganska snart fick jag sällskap av två personer, så den kommande milen genomfördes trots allt under ganska trevliga former. Men springa? Nä, det gick inte. De sista kilometrarna upp på själva Ottfjället var nästan komiskt branta. Allt i kroppen gjorde ont, ganska exakt allt. Även de korta sträckor som var platta var svårsprungna, på grund av stenar och halka, men jag försökte ändå ta tillfället i akt och jogga på där jag kunde för att hålla igång kroppen. Om inte annat så var det bedövande vackert här uppe, med milsvid utsikt över fjäll, bäckar och sjöar. Något som hägrade var den tredje mat/fika-kontrollen, vid Ottfjällets vindskydd, där det serverades handgjord espresso och allsköns fikabröd. Utan överdrift så är de hemmagjorda små chokladbollarna det godaste jag någonsin har ätit (jag åt typ fem). De slog till och med kanelbullarna efter Stockholms marathon.

Vid 35 kilometer, vid vindskyddet, hade jag varit ute i drygt sex timmar och tänkte lite naivt:
- Tja...nu är det väl mest att springa ner i mål?
(Här kan ni gärna lägga in ett rått asgarv.)
Jag började att jogga lite fint nerför den steniga stigen, i kanske 500 meter, sedan började helvetesdelen av loppet. Okej för att det var lera, stenar, fjällbäckar och blöta spänger på vägen upp, men nu var det samma visa på vägen ner...när jag kände att jag hade noll koordination och kraft att hålla emot. Så det var bara att trippa på och försöka att undvika att falla. Ganska snabbt fick jag sällskap av en man från Kungsbacka och vi höll ihop ända in i mål. Småpratade. Kämpade med leran och spängerna. Led tillsammans. Och tänkte att det var fint att vara två utifall någon av oss skulle ramla av en spång och halvt slå ihjäl sig på de vassa stenarna. De två sista kilometrarna, som gick längs en stenig grusväg, genomfördes på ren och skär vilja. Varenda muskel i kroppen protesterade men vi var så trötta att bara tanken på målet fick oss att dra upp tempot och springa på.

Känslan in mot målet går knappt att beskriva. Skit samma att loppet tog betydligt längre tid än jag trodde på förhand, och att jag gravt hade underskattat utmaningen att springa i lera och på hala spänger, jag hade i alla fall genomfört det så pass väl som jag kunde. Efter målgång fick jag i mig kaffe, våffla och någon macka och började återfå mänskliga drag. Det har dock tagit lite tid att smälta upplevelsen av loppet. För det här är definitivt inte ett vanligt maraton. Det är mer en fysiskt intensiv upplevelse i fjällmiljö, som jag är väldigt väldigt glad att jag har genomfört.

Ps. Nu tänker kanske någon av er, pucko! Hade hon inte läst banbeskrivningen för loppet? Jo, det är klart att jag hade gjort! Jag hade läst, läst och läst. Kollat på bilderna, studerat kartan och försökt att få ett grepp om vad som väntade. Men om man aldrig har sprungit ett motsvarande lopp så är det ganska svårt att föreställa sig hur det kommer att kännas att springa på leriga spänger efter 35 kilometer, med mjölksyran pumpandes i låren. Nu vet jag lite mer.

Stockholms marathon - racereport

Så var då dagen inne, dagen då jag skulle springa Stockholms marathon för andra gången. I vanlig ordning vaknade jag klockan fem. Lite irriterande men ganska väntat, då jag ofta blir väckt av sonen vid den tiden. Kring åtta gick jag ner och åt hotellfrukost. Yogurt med müsli, ett par mackor, juice och svinäckligt kaffe. Det var jättemycket folk och ganska trångt. Många nervösa maratonlöpare. Och jag var också...nervös.

Kring halv tio gick jag iväg till Karlaplan och åt lite mer frukost, mest för att fördriva tiden men också för att fylla på med så mycket energi som möjligt. Sedan tillbaka till hotellet, där jag provade olika kombinationer av kläder. Korta tights, långa tights? Linne eller t-shirt? Till slut föll valet på korta tights, kompressionsstrumpor, t-shirt och keps. Allt, förutom kepsen, i klubbens gul-svarta utformning, varför jag mest såg ut som en geting. Oh, well. 

Efter ett tag promenerade jag bort till Östermalms IP. Käkade en banan, drack lite vatten, och fördrev tid. Och så, till slut, blev klockan tio över tolv och min startgrupp kom iväg.

I början var det trångt och gyttrigt, men jag kände mig stark och sprang på bra. Efter några kilometer blev det lite luftigare mellan folk och jag höll ett stabilt 5-5.10 tempo. Första fem kilometrarna gick på drygt 25 minuter och första milen på drygt 50 minuter. Jag drack i alla vätskekontroller (enligt planen) och tog det ganska lugnt, trots en helt anständig fart. Västerbron kändes fin, likaså backen på Torsgatan. I nedförslöpningen längs Odengatan och Vallhallavägen kände jag mig stark.

Väl ute på Gärdet blev det lite segare (vilket nog mest var mentalt) men vid markeringen för halvmaran kände jag mig nöjd. 1,50 - vilket är pers på halvmaran! Saltgurka och vatten - och så vidare. Här slöt jag upp med farthållarna för 4 timmar, från startgruppen som började 12.00. Vi höll jämnt och fint tempo ett bra tag - och nu gick det upp för mig att jag skulle kunna springa på en, för mig, riktigt bra tid. Typ under 3,50! Så jag matade på.

Men...ett marathon är ett marathon. Ungefär vid 25 kilometer kände jag blodblåsorna på vänster fot, men bestämde mig för att helt enkelt ignorera smärtan. Det gick bra...ett tag. Tillbaka inne i stan, längs Strandvägen och Gamla stan kände jag hur krafterna började svikta. Allt jag tänkte var: mata på, spring igenom, det är andra varvet, det finns ett slut. Ett mantra som hjälpte en bra bit längs Söder Mälarstrand. Ganska exakt vid 32 kilometer, då jag å ena sidan passerade den viktiga psykologiska gränsen för att det bara var en mil kvar, så tappade jag helt bort mig själv. Rent fysiologiskt så fick jag soppatorsk. Jag hade inte tillräckligt med energi, trots att jag inte var slut i musklerna, och då tappade jag också bort det mentala. Jag insåg att jag var tvungen att få i mig någonting, så jag gick och åt lite gel längs Norr Mälarstrand. Fötterna kändes som köttfärs. Kollade på klockan och bestämde mig för att strunta i någon fin tid, så länge jag kom in under fyra timmar. Sprang. Drack. Gick och åt banan vid Vasagatan (gud vet hur många minuter jag tappade bort här). Sprang. Hade ont i magen. Lufsade. Först vid 39 kilometer tog jag mig samman i började springa ordentligt igen (alltså...jag sprang ju innan också, men väldigt ofokuserat mellan 32 och 39 kilometer). Nu var det bara tunnelseende, mot Stadion, mot målet. Kroppen kändes inte alls ok och jag hade inga krafter att svara med när folk sprang om mig, men samtidigt så kände jag att jag hade tillräcklig koll på mitt tempo så att jag skulle fixa fyratimmarsgränsen. På slutet var det väldigt trångt och stökigt. Det var många som kämpade mot klockan.

In på Stadion för en sista kraftansamling. Till slut korsade jag mållinjen på drygt 3,58. Ungefär 30 sekunder senare spydde jag upp dagens samlade födointag (ursäkta om du stod i närheten!). Galet nöjd med att ha kommit in på rätt sida om fyratimmarsgränsen, samtidigt lite förbryllad över min mentala härdsmälta. I efterhand inser jag att jag sannolikt hade kunnat fixa den sista milen bättre med smartare planering - och coachning. Om någon hade sagt åt mig vad jag skulle göra (typ struntra i bananjäveln på Vasagatan, ta lite gel och springa vidare...istället för att lalla omkring helt planlöst) så hade jag gjort det. Men det är väl det som är svårigheten med marathon. Det är skitlångt. Det händer underliga saker med kroppen. Hjärnan slutar fungera. Och då ska man ta sig samman och springa vidare. Det låter lätt, men det är det inte.

Så, jag är både nöjd och en erfarenhet rikare (vilket om inte annat låter bra...). Nästan 27 minuter snabbare än förra året! Det ska bli mycket spännande att försöka disponera nästa lopp bättre.

Raceday!

En mer utförlig rapport kommer nog i morgon! Men ja, jag fixade målet under fyra timmar (även om jag strulade till en betydligt bättre tid på bristande rutin).

Nu ska jag äta middag...och pyssla med blodblåsorna som förgyller mina fötter.

Nedtrappning (del 2)

Sista passet innan Stockholms marathon är sprunget, kläder och prylar är packade och födelsedagen (som infaller i morgon) är firad en dag för tidigt. I morgon bitti tar jag flyget till huvudstaden, hämtar nummerlapp och skrotar omkring.

Och ja, jag är skitnervös. Nervös för vilket tempo jag ska hålla. Nervös över vädret. Nervös över en vag känning i mitt ena knä, som dock går över när jag springer (ja, jag ska försöka gå till botten med vad det är...efter maran, även om det kanske låter galet att springa med en känning). Jag vill mest bara springa nu. Ge mig mitt lopp! Låt det gå bra! Och bra handlar om så mycket annat än tid - jag vill helt enkelt kunna springa som jag har planerat och tränat för sedan jag gick i mål för snart ett år sedan.

Värme (del 3)

Vi kan sammanfatta dagens långpass, om sisådär 24-25 kilometer, med att om det blir lika varmt på Stockholms marathon som det var i Umeå idag...tja, då är jag körd. Riktigt körd. Det spelade ingen roll att jag drack, drack och drack. Eller att jag hade keps. Jag har så svårt att hantera värme och det är högst tveksamt om jag skulle fixa 42 kilometer utan att svimma. Idag tog jag mig runt utan större missöden, men det var bara drygt halva sträckan...och i ganska lusigt totaltempo (då jag stannade för att dricka, köpa mer dricka och så vidare).

Nu börjar jag bli nervös...

Värme (del 2)

Om jag får önska väder till Stockholms marathon så vill jag ha 10 till 14 grader, molnigt och hyfsat vindstilla. Lite duggregn en stund går också bra, men absolut inte över 18 grader. Nota bene, jag springer nästan bara i Norrland och här är det sällan särskilt varmt (i alla fall inte tidigt på morgnar och på kvällen).

Värme

Idag, när alla tycks vara i Göteborg och springer Göteborgsvarvet, så har jag vilodag och funderar på morgondagens eventuella långpanna. Men med tanke på hur varmt det är så får vi väl se hur det blir med den saken.

När jag läser om värmen i Göteborg så kan jag inte låta bli att tänka på när jag sprang i Tavelsjö. 27 grader varmt och ytterst lite skugga. Det känns som om det är läge för ett nytt pb på en halvmara...när det är svalt och skönt.

Dags att trimma formen?

Nä, bloggen är inte död. Inte heller har jag slutat av springa. Snarast tvärtom, jag springer regelbundet mina tre-fyra pass i veckan. Jag matar mina mil, jag håller koll på mitt upplägg - och jag är definitivt snabbare och starkare än för ett år sedan. Men det kanske är det som gör att det inte finns så mycket att säga? Jag har nästan samma upplägg varje vecka; två-tre kortare pass (typ 10-12 kilometer) i varierande fart och helst ett längre pass på helgen (typ 18-21 kilometer i den fart som passar dagsformen och vädret).

Men kanske blir det ändring nu. Det är inte så långt kvar till Stockholms marathon och jag antar att det är dags att köra någon slags final på vinterns distansträning. Springa de där riktigt långa passen (i mitt fall längre än halvmarathon, som jag springer hyfsat ofta). Köra lite fart. Trimma formen (och hoppas att kroppen är tillräckligt stark för att fixa det).

Jag funderar även på att springa en tävling i början av maj, för att testa formen i skarpt läge (ja, en nummerlapp har skrämmande stor effekt på prestationen, men det väntar jag med att bestämma till sista minuten. För jag har inte den minsta lust att överanstränga mig just nu.

Anmäld!

Sådärja. Nu är jag anmäld till fina Tavelsjö halvmarathon!

Hoppas att det inte blir fullt så varmt i år...