Året började med ledighet, snö och vinterlöpning. Det här var den andra vintern som jag sprang ordentligt - det vill säga: jag sprang ungefär som vanligt oavsett nederbörd, temperatur och mörker. I början av året vågade jag mig också på att ändra min tidigare princip om att aldrig springa två dagar i rad. Nu började jag springa både två och tre dagar i rad, vilket visade sig fungera alldeles utmärkt.
Jag fortsatte att springa i snö och kyla under vintermånaderna - och problemen med mina tånaglar accellererade. Lagom till att jag hade fått tillbaka naglarna från 2012 års lopp så lyckades jag få köldblåsor under ett par naglar i februari. Värre skulle det bli...
Fram emot påsk fick jag springa på barmark, vilket var trevligt. Och ibland hände det oväntade saker när jag var ute på i övrigt väldigt vanliga rundor.
I maj började jag fundera över maratonformen och bli nervös inför Stockholms marathon. Nog för att jag hade sprungit ungefär som planerat, men hur långt skulle det räcka? Min taktik hade varit att öka på distanserna och att springa ungefär fyra mil i veckan, uppdelat på tre eller fyra pass. Helst ville jag även klämma in något långpass (kring två mil) under helgen. Bortsett från vissa veckor, då jag varit förkyld eller magsjuk, så hade det också gått enligt planerna. Intervaller ägnade jag mig inte alls åt.
Så blev det den första juni och jag sprang Stockholms marathon. Det blev en tid under fyra timmar, vilket jag var galet nöjd med. Samtidigt så var jag både förbryllad och frustrerad över min bristande rutin som gjorde att jag fick en total härdsmälta vid 32 kilometer och missade en betydligt bättre tid och placering.
Väl hemma i Umeå så bytte jag fokus i träningen. Till skogs! Under sommaren sprang jag till största delen i skidspår och på stigar i ett naturreservat, något som både gjorde mig starkare och snabbare. Ibland sprang jag långpass på landsväg (typ tre mil, hem från stugan). Allt med ett mål i sikte: Axa Fjällmaraton.
Nagelproblemen fortsatte.
I juli fick jag till ett helt magiskt pass på Dundret i Gällivare (det är för övrigt från den rundan som bilden i headern kommer, tagen från Åke på toppen), men annars så var det svårt att simulera fjällöpning i Umetrakten. Jag harvade på med mina terrängpass och fick upp skapliga distanser. Ju närmare augusti kom desto mer nervös började jag dock bli över denna detalj. Hur tusan skulle jag kunna springa ett fjällmarathon när jag bara sprang där det var (relativt) platt? Vad hade jag gett mig in på?
Så kom då årets höjdpunkt - och sannolikt en av mina största mentala prestationer någonsin. Axa Fjällmaraton. Snabbt gick det inte, men upplevelsen går knappt att beskriva. Magiskt.
En vecka senare skulle det ha blivit en halvmara, men den ställde jag in (då jag fortfarande var helt slut efter Axa). Ytterligare några veckor senare så blev det nytt personbästa på Umemilen - och en liten boost för självförtroendet då jag lyckades hålla ihop mentalt. Årets sista planerade tävling, Umemaran, blev dock (väldigt snöpligt) inställd på grund av en ovanligt envis förkylning.
I november fick jag en startplats till nästa års stora mål: Berlin marathon!
Hur mina tånaglar mår ska vi inte gå in på i detalj (det är för osmakligt). Men jag kan sammanfatta det så här: jag har naglar. På flera tår. Numera har jag också två nummer för stora skor. Hepp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar