Intervaller!

I mitt huvud så tänker jag att jag ska springa intervaller en gång i veckan, men det blir sällan så. När jag väl är på väg ut så tänker jag nästan alltid att det är bättre att springa distans, att samla mil i benen, även om jag ganska ofta kan springa hyfsat långt i ett hyfsat högt tempo (det vill säga: utanför komfortzonen). Idag blev det dock ett intervallpass. Först två kilometer uppvärmning, med stegrad fart. Här står jag och hämtar andan och micklar med kameran.


Sedan den första tusingen, som kändes förbryllande lätt. Jag sprang helt enkelt på - och hade kunnat fortsätta i samma tempo ett bra tag till. Men nu var det ju intervaller som stod på schemat så jag stannade som planerat.


Sedan den andra tusinen, som även den kändes lätt. Uppskattningsvis gick det i 4.20-4.30 tempo.


Den tredje tusingen kändes också okej. Nu krävdes det dock mer ansträngning för att inte sacka på slutet. Det var för övrigt knappt en människa ute. Fredagskvällar verkar inte vara när folk springer, promenerar...eller ens rastar hunden.


Den fjärde intervallen är (när jag springer den här sträckan) alltid den jobbigaste, då den går över Kolbäcksbron. Så var det även idag. Nu sänktes tempot men jag tror att jag låg på ungefär samma puls och ansträngningsnivå som på de övriga intervallerna.


Så - en kort paus inför den sista tusingen, som först har en skön nedförsbacke där man kan dra på och som avslutas med en elak uppförsbacke. Jag bet dock ihop och sprang i hyfsat lika tempo som den andra och tredje intervallen.

Nu tillhör jag inte dem som sätter ett egenvärde på att springa intervaller i ett jämnt eller lika tempo. Tvärt om så utgår jag hellre från ansträngningsnivå, alternativt att springa så snabbt jag orkar utan att spy. Det är knappast renlärigt - men jag tror ändå att det har bra effekt. Jag blir nämligen på tok för stressad av att hålla koll på tiden/tempot hela tiden för att det ska kännas som ett rimligt alternativ.

Anmäld!

För övrigt så anmälde jag mig till nästa års Sockholms marathon. Det kan ju inte bli värre än i år, väl?

När mörkret sänker sig

Sju plusgrader. Duggregn. Tröja i merinoull. Långa tights. Och jag var nära att både ta reflexväst och vantar (det förstnämnda hade antagligen varit bra med tanke på hur mörkt det hann bli innan jag kom hem).

Hepp! Hösten är här.

I gamla hoods

Det var länge sedan jag inte sprang på en vecka, men nu har det av olika praktiska skäl blivit så. Idag blev det dock 13 kilometer i gamla hoods; från Alvik strand via Höglandet till Brommaplan och tillbaka. Det var gnistrande höstklart ute och efter några kilometer vaknade kroppen till liv. För jo, början var trög.

Och hur gick det här till?

Plötsligt fann jag mig själv ansöka om medlemskap i en löparklubb. Bara så där. Bara för...varför inte?

Om inte annat så skorrade två kollegor belåtet.

Anmäld!

Anmäld till umemaran - check!

Lite nervös känner jag mig allt. Den förra maran var ju inte direkt någon njutning. Inte heller den förra halvmaran. Eller den förrförra...

Race report: Umemilen

Väcktes kvart i fyra (ja...på morgonen) av sonen. I en och en halv timme låg han och sparkade på mina revben (det vill säga: ingen av oss sov), sedan körde han upp mig. Vi var båda halvt medvetslösa. Drack kaffe. Försökte tvinga i mig smörgåsar. Någon banan. Drack mer kaffe. Åt en muffin. Mådde illa. Mådde ännu mera illa.

Kring elva stuvade jag in barnen i bilen och åkte över till min kompis, som hade lovat att vara barnbvakt (ja, Maken är ju fortfarande på andra sidan atlanten). Mådde illa. Funderade på om jag ens skulle starta. Drack lite resorb. Bet ihop och tänkte att jag åker och hämtar nummerlappen i alla fall.

Hämtade nummerlappen och småpratade med lite folk. En kollega dök upp, fast utan löparkläder. Förkyld. Två andra dök inte upp alls. Träffade grannarna, aka löparproffsen, och fick en släng ångest.  Bet ihop och tänkte att jag kan ju alltid starta. Om det blir alltför illa så går det ju alltid att bryta. Umemilen är ju trots allt bara en mil, runt Nydalasjön. Det är inte direkt en mara mitt ute i ingenstans.

Startade och började lufsa framåt. Illamåendet hängde i men jag försökte visualisera att springa igenom det, vilket i ärlighetens namn gick så där. Det första tre kilometrarna gick till min förvåning på 13.30, varpå jag upprepade mantrat spring igenom (läs: bit ihop). VId sex kilometer började de seriösa problemen. Då mådde jag inte bara illa, jag höll på att spy. Drack lite resorb. Gick typ hundra meter. Vid åtta kilometer upprepades proceduren. Frukosten var bokstavligen på väg upp. Drack, tog det lite lugnare, och började om igen. Vid nio kilometer tänkte jag, äh jag skiter i om jag spyr, nu springer jag på. Och vad fan händer då? Jo, ett skosnöre går upp och jag håller på att ramla handlöst. Tvärnitar. Försöker reda ut det trassliga skosnöret. Slänger mig upp och försöker gör någon form av värdig avslutning.

Springer in på 48-någonting (kanske 48,30?) och känner mig som om jag ska dö. Eller spy.

Okej, det blev ett PB på milen (på ett lopp vill säga). Men njutbart?  Skulle inte tro det.

Sömn, visst är det...överskattat?

Vi kan säga så här: uppladdningen inför Umemilen känns inte direkt optimal. Lille O. väckte mig kvart i fyra, sparkade på mina revben i en och en halv timme och körde därefter upp mig. Och så känner jag en diffus förkylningskänsla. Eller så är det bara en veckas ackumulerad sömnbrist.

Jag lär knappast slå några rekord idag.

Klubb?

Jahapp, jag funderar på att gå med i en löparklubb. Ge efter för kollegornas värvningskampanj. Bara för att...inte vet jag? Frågan är mer varför inte?

Allmän status

Så här ett och ett halvt år sedan jag påbörjade (igen, kan tilläggas...det har ju kommit två barn emellan) min resa mot att springa marathon så kan jag summera läget så här:
- Jag har aldrig varit mer vältränad, vare sig när det gäller kondition eller löpstyrka.
- Motivationen är skyhög, trots att maran är avprickad.
- Mina tånaglar är i ett eländigt skick. Riktigt eländigt. Varför har man tånaglar?

*frustar av skratt*

Appropå det här med att folk förskönar sina tider. Hysteriskt kul.

Veckans pass

Den här veckan är jag ensam hemma med kidsen, vilket kräver lite annorlunda planering av löpningen. Både i tisdags och idag har jag sprungit mitt på dagen. I tisdags en standardmil, broarna runt, i gnistrande vackert väder. Med tanke på att jag inledningsvis kände mig ganska seg så gick passet i oväntat god fart (c:a 50 minuter), vilket får mig att inse att jag har höjt min lägstanivå ganska mycket under det senaste året.

Idag blev det 13 kilometer, varav lite drygt hälften i kuperad terräng. Jag har verkligen fått blodad tand för terränglöpningen (och det är väl kanske tur det...). Från mitt eviga nötande på asfalt njuter jag nu av lera och branta uppförsbackar. Och fågelsång! Och lite blåbärsplock, mellan varven.

Nu ska jag vila och ladda inför söndagens milslopp!

Till slut så!

En bonus med att ha (små) ungar är att man kommer upp på morgonen. Som idag, klockan sex. Klockan åtta hade jag ätit långfrukost, läst DN två varv, bytt om och stod redo för dagens (mycket efterlängtade) löprunda.

Först blev det tre kilometer transportlöpning fram till spåret, sedan ett oerhört jobbigt första varv (om tre och en halv kilometer). Efter en kort paus tog jag mig samman och fortsatte - och då började det släppa. Jag kunde trycka på lite grann i backarna uppför och skjuta ifrån nedför, även om det inte var några hisnande hastigheter direkt. Jag matade på. Lyssnade på fåglarna. Klafsade runt i leran. Funderade på nya löparstrumpor. Matade på lite till. Stötte på några svampplockare. Begrundade att träden skiftade i orange. Och avslutade med tre kilometer transportlöpning hem.

Totalt blev det 15,5 kilometer, på ungefär en och en halv timme. Gott så.

*hoppas hoppas*

För övrigt hoppas jag att den envisa förkylningen har lagt sig till i morgon. Löparabstiensen är enorm.

Ge mig kilometrar! Ge mig skog!