Intervaller!

I mitt huvud så tänker jag att jag ska springa intervaller en gång i veckan, men det blir sällan så. När jag väl är på väg ut så tänker jag nästan alltid att det är bättre att springa distans, att samla mil i benen, även om jag ganska ofta kan springa hyfsat långt i ett hyfsat högt tempo (det vill säga: utanför komfortzonen). Idag blev det dock ett intervallpass. Först två kilometer uppvärmning, med stegrad fart. Här står jag och hämtar andan och micklar med kameran.


Sedan den första tusingen, som kändes förbryllande lätt. Jag sprang helt enkelt på - och hade kunnat fortsätta i samma tempo ett bra tag till. Men nu var det ju intervaller som stod på schemat så jag stannade som planerat.


Sedan den andra tusinen, som även den kändes lätt. Uppskattningsvis gick det i 4.20-4.30 tempo.


Den tredje tusingen kändes också okej. Nu krävdes det dock mer ansträngning för att inte sacka på slutet. Det var för övrigt knappt en människa ute. Fredagskvällar verkar inte vara när folk springer, promenerar...eller ens rastar hunden.


Den fjärde intervallen är (när jag springer den här sträckan) alltid den jobbigaste, då den går över Kolbäcksbron. Så var det även idag. Nu sänktes tempot men jag tror att jag låg på ungefär samma puls och ansträngningsnivå som på de övriga intervallerna.


Så - en kort paus inför den sista tusingen, som först har en skön nedförsbacke där man kan dra på och som avslutas med en elak uppförsbacke. Jag bet dock ihop och sprang i hyfsat lika tempo som den andra och tredje intervallen.

Nu tillhör jag inte dem som sätter ett egenvärde på att springa intervaller i ett jämnt eller lika tempo. Tvärt om så utgår jag hellre från ansträngningsnivå, alternativt att springa så snabbt jag orkar utan att spy. Det är knappast renlärigt - men jag tror ändå att det har bra effekt. Jag blir nämligen på tok för stressad av att hålla koll på tiden/tempot hela tiden för att det ska kännas som ett rimligt alternativ.