lördag 31 december 2011

Mål: 2012

Just nu är det många mål och löften som cirkulerar i bloggosfären. Mina egna mål lade jag upp i rutan till höger för ett tag sedan. De är framförallt fokuserade på vilka tider jag vill göra - men det övergripande målet är ju att springa ett marathon i god form och på anständig tid (det vill säga: inte bara ta mig igenom det till vilket pris som helst).

Blomomloppet (10 km ) - under 50 minuter
Stockholms marathon - under 4 timmar
Umemilen - under 50 minuter (kanske ännu snabbare?)
Stockholms halvmarathon - under 1,48

Utöver detta så är jag sugen på att springa ytterligare ett marathon. Och kanske Lidingöloppet...

fredag 30 december 2011

Plan: 90 minuter

I morgon, eller i övermorgon (beroende på väder och känsla i kroppen), tänker jag testa att springa på tid. Det vill säga: bestämma hur lång tid jag ska vara ute och springa och sedan låta det bli den distans det blir. Faktum är att jag alltid har gjort tvärt om: bestämt runda/distans och sedan sett vilken tid det blir (även om jag ibland även har haft en plan för farten).

Även nu har jag (så klart...) en tanke om var jag ska springa, men det är tiden som står i fokus. I grova drag så är tanken att springa tvärs genom stan och ut längs Backenvägen i 45 minuter - och sedan springa samma väg tillbaka. Rimligtvis borde det bli kring 15 kilometer, eller lite längre? Det är ju trots allt både snö och kallt ute, så något snabbt långpass är inte att räkna med.

Dagens pass

Det blev ungefär åtta kilometer, i hyfsat makligt tempo. Snön gjorde det hela betydligt tyngre än vanligt, men det var ändå behagligt. En märkligt detalj var att jag inte mötte en enda löpare ute. Så kallt och snöigt var det ändå inte...

torsdag 29 december 2011

Väder och vind

Just nu är det ett rejält lager halvblöt nysnö, ovanpå mycket hal is, ute. Morgondagens pass ska bli spännande...

onsdag 28 december 2011

Hålla sig till planen?

Planen har ju varit (eller är fortfarande?) att följa ett 26-veckors marathonprogram inför Stockholms marathon. Inte slaviskt, men för att få inspiration på kvalitetspass och en vink om i vilken takt jag ska utöka distanserna. Nu borde jag vara inne på vecka fyra i programmet - och det är jag inte. Dels beror det på en förkylning som härjade vid den tänkta uppstarten. Dels beror det på...ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad. Jag har helt enkelt tänkt att det är bäst att komma igång lite lugnt: köra några kortare pass (typ sex-sju kilometer) och lägga in några längre (typ tio-tolv kilometer). Inte för att detta skiljer sig så mycket från programmet hittills, men lite mindre och kortare har det blivit.

Nu är frågan om jag ska försöka hålla mig till programmet, eller om jag ska fortsätta att improvisera (med ett halvt öga på programmet). Spontant så känner jag ett visst motstånd till att följa ett program. Samtidigt så vet jag hur positivt överraskad jag blev förra gången jag gjorde det - helt plötsligt upptäckte jag att jag både kunde springa längre och snabbare än vad jag visste om. Oavsett så är den grova planen för vintern att springa minst tre pass i veckan, varav ett längre distanspass under helgen (när jag kan springa i dagsljus). Planen är också att försöka få in en del kvalitetspass då och då (typ långa intervaller och kanske några lite mer tekniska pass) och inte falla för frestelsen att bara mala samma gamla pass, i samma gamla makliga tempo. Det som kan ställa till det är framförallt vädret (att springa långdistans på löpband känns helt outhärdligt just nu). I övrigt har jag nog både disciplin och motivation så att det räcker.

Så, nu är frågan: program eller improvisation?

I hörlurarna: Add N to (X)

Försök till konsumtion (del 2)

Härom dagen provade jag Icebugs på Löplabbet, utan överdrivet bra resultat. Igår åkte jag till Intersport för att inspektera deras utbud av vinterlöpskor, med lika dåligt resultat. Jag provade några terrängskor från Salomon och några dubbade saker från Asics (okänt vilken modell, jag tror inte att de var särskilt nya), men de kändes både stela och alltför stora.

Så...istället beställde jag ett par vanliga Asics från Startfitness. Det fick bli ett par sådana här (tänkta för mängdträning), som i princip bara är en uppdatering av de som jag redan har. Fast egentligen är jag sugen på att testa ett par sådana här, lite lättare, tunnare och snabbare skor. Hur stor skillnad är det egentligen?

Dagens pass

Idag blev det knappt 12 kilometer i 5.30 tempo. Det blev även en helt ny runda: förbi NUS, Berghem, Mariedal, Östra kyrkogatan, Gammliabacken, åter förbi Berghem och NUS och så hem igen. Det var en riktigt skön runda och kroppen var med utan större ansträngning. Det är dock absurt mörkt ute. Bilden är tagen, utanför NUS, ungefär elva på förmiddagen...

tisdag 27 december 2011

I hörlurarna: glad musik (hej endorfinerna!)




Försök till konsumtion

I värsta mellandagsrean gjorde jag ett försök att köpa vinterlöpskor. På Löplabbet hade de Icebugs - och där provade jag mig igenom några olika modeller. De som jag fick rekommenderade var Anima Bu Grip, som är mjuka, lätta och neutrala. De var dock på tok för stora och breda för mina små och smala fötter. Sedan provade jag Pytho, som är betydligt mer stabila och raka i lästen. Men inte heller de satt särskilt bra på foten. Så - jakten går vidare. Det känns inte motiverat att köpa ett par skor för 16-1700, som inte ens känns bra i butiken.

söndag 25 december 2011

Dagens pass

Idag blev det tio kilometers förmiddagsjogg. Fortfarande nollgradigt, men mindre halt - och med något slags dagsljus. Det kändes riktigt bra!

I morgon ska jag dock försöka få tag på Icebugs, eller några andra vinterskor, för det känns ganska läskigt att vara ute och springa ensam när det är så pass halt ute. Känslan av att ramla handlöst sitter kvar i kroppen sedan jag föll tidigare i höstas (och slog mig ganska rejält).


fredag 23 december 2011

Dagens pass

Plusgrader, duggregn och glashalka - men ack så mycket bättre än löpbandet. Sju kilometer i sakta mak (c:a 5.45/kilometer).

onsdag 21 december 2011

Att återse löpbandet


Så kom dagen då jag traskade iväg till gymet och ställde mig på ett löpband. Och fy vad jag hade glömt, eller förträngt, hur det var att springa på löpband! Det var ju så varmt att jag fick yrsel. Följaktligen blev det 35 vidriga minuter, uppdelade på fem minuter löpning, hälla i mig vatten, fem minuter löpning, hälla i mig vatten, fem minuter löpning, hälla i mig vatten (och så vidare tills jag gav upp och traskade hem igen).

Så här kan jag inte ha det. I morgon tänker jag prova Icebugs, eller några liknande skor. Löpbandet får nog utgöra den riktiga nödlösningen i vinter.

söndag 18 december 2011

Snart så?

Förkylningen håller mig i ett järngrepp. Ingen löpning. *tålamod, tålamod*

fredag 16 december 2011

Nejdå

Nej, bloggen har inte dött. Ej heller marathonprojektet eller löpningen. Däremot så har livet och en elak förkylning kommit emellan. Jag siktar dock på en runda i morgon. Om det är snö och isfritt blir det utomhus, annars får jag ställa mig på ett löpband.

söndag 4 december 2011

Snart: träningsprogram!

Snart så tänker jag dra igång den lite mer genomtänkta uppladdningen inför Stockholms marathon. Jag tänker försöka följa 4-timmarsprogrammet på marathon.se. Det kommer sannolikt inte att bli exakt som det föreslagna programmet. Kanske blir det inte riktigt lika många pass, kanske blir det inte alla kvalitetspass (eller så exakt utförda). Men jag tänker ändå att ett program kan ge en vink om hur jag ökar träningsmängden i rimligt tempo och hur ofta jag bör springa riktigt långa distanspass. Likaså kan jag behöva inspiration för teknik och fartövningar, då det (för mig i alla fall) är lätt att falla in i att mest köra distanspass i liknande tempo. Det här ska bli spännande!

lördag 3 december 2011

Sådant jag springer till







Ibland känns det inte som om jag har utvecklats en millimeter sedan jag var 15 år (och gudarna ska veta att det...länge sedan).

Tillbaka på banan

Efter en vecka, då både livet och träningen har varit helt åt skogen, så kom jag ut på en runda. En runda i gnistrande sol, där Umeå visade sig från sin mest charmiga sida. Jag tog vägen över Kolbäcksbron, Ön och en bit längs älven på Teg. Istället för att springa tillbaka över centrum och Öst så vände jag och tog samma väg tillbaka - vilket var en ny variant för mig. Jag gillar att variera var och hur jag springer och just idag så föredrog jag att springa där det inte var så mycket folk. Ganska exakt mötte jag ett par hundägare, två andra löpare och en äldre spänstig herre på rullskidor.

De första fem-sex kilometrarna var kroppen seg och stel. Sedan lossnade det och jag hade kunnat fortsätta att springa bra mycket längre. Men jag tror på att bestämma hur långt jag ska springa i förväg - och idag var planen 10-11 kilometer, vilket det också blev. 53 minuter njutning (well, nu förtränger jag början).

onsdag 23 november 2011

Att springa i tystnad

En ny upplevelse under denna höst har varit att trotsa mörkret och kylan och fortsätta att springa utomhus. Tidigare har jag ställt in Asicsen i garderoben eller klivit på löpbandet. En konsekvens av mörkerlöpningen är att jag även har börjat springa utan musik - någonting som kändes otänkbart bara för några månader sedan. Ärligt talat så trodde jag nog inte att jag kunde springa 100 meter utan väl vald industri/elektronika i öronen.

Skälet till tystnaden är ganska enkelt. Det känns helt enkelt säkrare när det är becksvart, dåligt upplyst och knappt en kotte ute.

Och jag är förvånad över att det går så pass bra! Visst saknar jag musiken - men det går. Jag springer inte långsammare och jag tycker inte att själva löpningen har blivit tråkigare. På helgpassen, när jag kan springa i dagsljus, pluggar jag dock in hörlurarna som vanligt.

Sju kilometer är bättre än noll kilometer

Då mörkret var kompakt redan klockan fem (ja, ännu tidigare) så fick det bli två varv runt området. En grönbedrövligt tråkig runda, som jag har sprungit exakt hur många gånger som helst.

Inledningsvis var kroppen lite seg och stel men efter några kilometer kändes det bara bra.

måndag 21 november 2011

*mutter mutter*

Så kom snön. Blöt, kall och snöig. Det blev ingen längre runda igår, istället stannade jag hemma och tyckte allmänt synd om mig själv. Nu krävs det nya tag. Löpband kanske? Jag har ingen lust att halka på blöt nysnö och slå mig halvt fördärvad.

lördag 19 november 2011

Om man saknar idéer

underbart nördigt!

Dagens pass: i mörkret

Trots helg blev det ingen runda förrän mörkret hade lagt sig. Mörker i kombination med minusgrader gjorde att det bara blev sex kilometer, i ganska makligt tempo, runt området och området som ligger alldeles intill. Det var kallt, kroppen stel, men det var ändå skönt att koma ut.

Jag hoppas att det blir läge för ett längre pass i morgon.

onsdag 16 november 2011

Recension: vintertightsen

Den senaste tiden har jag insett att jag är en väldigt frusen löpare. Visst blir jag varm efter ett par kilometer, i termer av att jag börjar svettas, men lik förbannat så fryser jag.

Då jag redan vid nollgradigt väder har dragit på mig ett underställ i merinoull så tänkte jag att det kunde vara en bra idé att köpa ett par varmare tights. Väl i affären så valde jag mellan Crafts Storm Vinter Tights och Performance Thermal Tights. Det blev till slut de sistnämnda då de andra kändes alldeles för mycket som skidbyxor (tänk: stora och stela).

Nu är tightsen invigda - och jag är måttligt imponerad. De var stretchiga och sköna men värmde inte mycket mer än mina vanliga tights. Kanske frös jag lite mindre om rumpan, men det var ungefär den enda skillnaden.

Betyg: 3 av 5


måndag 14 november 2011

Personlighet och endorfiner

Mycket kan nog sägas om min personlighet, men jag är verkligen ingen carpe diem-typ. Jag står sällan och njuter av det specifika ögonblicket eller yrar om vardagens små mirakler. Inte för att jag är allmänt missnöjd eller skeptisk, det är bara inte så jag fungerar. Ett undantag, har det visat sig, är dock löpningen. Jag häpnar över mig själv, att jag helt oreserverat tycker att det är vackert som fan och underbart i största allmänhet. Höstlöv på vägen, en bro i dimma, flowet som plötsligt finns där. Det är nog endorfinerna.



söndag 13 november 2011

Dagens pass: broarna runt

Efter en veckas ofrivilligt träningsuppehåll, på grund av jobb och resor, blev det en av mina favoritrundor i morse: broarna runt. Den är ungefär en mil lång och hyfsat kuperad, då jag springer över både Kolbäcksbron och cykel/gångvägen Svingen (c:a 300 meter i rätt brant lutning). Om jag springer den medsols så får jag dessutom det jobbigaste partiet efter åtta kilometer. Det känns fint i benen!

Idag blev det dessutom premiär för löpning i minusgrader. Det kände förvånansvärt okej, även om det märks att leder och muskler är mer stela när det är kallt ute.

torsdag 10 november 2011

Vintertights

Hoppsan. Jag och sonen var ute på en liten shoppingrunda - och vad kom jag hem med om inte ett par nya vintertights. Det blev ett par Craft Performance Thermal Tights. De senaste rundorna har jag sprungit i vanliga (långa) tights, linne, knästrumpor, underställ i merinoull och jacka. Och då är det ändå plusgrader fortfarande - hur kallt kommer det inte att bli i vinter?

Jag funderade på att köpa ett par tjockare tights (Storm vinter tights?) men tyckte att de kändes otympliga och stela. Jag hoppas verkligen att de här är tillräckliga. Då jag aldrig tidigare har ägnat mig åt utomhuslöpning på vintern, eller ens när det är kallt, så är det här nya och okända förutsättningar. Jag har helt enkelt inte en aning om vad som kommer att fungera för mig.

onsdag 9 november 2011

På Sveriges framsida?





Tid och prioriteringar

När jag läste i Staffans blogg om det dåliga samvetet som lätt följer av att prioritera tävlingar/lopp framför tid med familjen så kunde jag inte göra någonting annat än att känna igen mig. Nu är jag inte den sortens person som har dåligt samvete över att jag vill (och känner att jag behöver) göra saker på egen hand. Jag har inte heller några problem att få in önskat antal träningspass en normal vecka. Jag väljer ofta att springa på kvällen (när åtminstone ett barn har somnat) eller på morgonen (när familjen sover eller sitter och äter frukost/kollar på film). För Maken är det helt självklart att jag tränar och tar tid till detta. Visst kan det köra ihop sig, om vi båda har mycket jobb och resor, men normalt så är det inga problem.

Att prioritera lopp och tävlingar är en annan sak. Jag bor ju i Norrland och de flesta kul lopp går någon annan stans. Långt bort - vilket innebär både flygresor och övernattningar. När jag har sprungit lopp som Stockholms halvmarathon så har det tagit en hel helg i anspråk. Så även om Maken är generellt positiv och uppmuntrande till min löpning (och har egna tidskrävande intressen, som golf) så känner jag att jag inte kan planera in lopp hur som helst. Eller hur många som helst. Ungarna är fortfarande små och jag vet själv hur det är att vara hemma när den andra är ute och gör egoprylar. Det är okej, men bara till en viss gräns. Det här kanske blir annorlunda när ungarna blir större, men tills vidare så finns uppenbara begränsningar på tävlingsfronten.

Jag skulle exempelvis jättegärna springa Toronto marathon till våren (både för att jag verkligen gillar staden och för att det skulle kombineras med ett besök hos Bästisen). Istället blir det Stockholms marathon. Och även det kommer att ta en hel helg i anspråk.

tisdag 8 november 2011

Livet är en tävling (eller hur det nu var...?)

För övrigt var jag tvungen att snoka reda på vad min bror sprang Stockholms marathon på. Jag kunde inte ens komma på vilket år det var, trots att jag och syrran var och kollade.

Det visade sig att året var 1988 (då brorsan var 33 år gammal - ja, det är stor åldersskillnad på oss) och att tiden var 4.15.

Så...om jag nu inte lyckas springa under fyra timmar så ska jag i alla fall klå brorsan. Min bror är nämligen ovanligt dryg.

måndag 7 november 2011

Vardag och träning

Normalt sett har jag inga större problem att klämma in löppass i vardagen. På en timme (eller lite mer) hinner man ju både springa ganska långt och hyfsat varierat - och att få loss en timme här och där handlar för mig mer om att ha en plan om när det ska ske än om problem med att få tiden att räcka till. Just den här veckan är dock ovanligt uppbokad. Idag är maken på jobbmiddag, sedan drar jag iväg på ett par dagars jobbresa och när jag väl kommer hem så har maken ytterligare en jobbmiddag på kvällen. Så...den här veckan blir det kanske bara löpning på lördag och söndag. Eller så hinner jag klämma in ett pass när jag är på resande fot (även om schemat ser ganska kompakt ut). Det sistnämnda vore kul - för jag gillar att springa på nya platser.

söndag 6 november 2011

Mål: 2012

I högerspalten har jag lagt upp en liten lista med lopp som jag planerar att springa under nästa år, med tillhörande tänkta tider. Exakt hur jag ska ta mig mot dessa tider har jag inte bestämt. Att springa milen under 50 minuter fixar jag (nog) nu. Inte för att jag har gjort det på något lopp, men jag har fixat det under vanliga träningsrundor. Om jag kommer att klara måltiderna på de längre distanserna är mer osäkert. Jag har ju aldrig sprungit längre än en halvmara, men omöjligt borde det inte vara...


Planen så här långt är att försöka springa utomhus så länge det går för is och snö (vilket ju är en realitet i Umeå under åtminstone fyra vintermånader) och att fortsätta med löpband när vintern är som värst. Jag har även en plan om att hoppa på något fixa maran under fyra timmar-program om ett tag. I nuläget springer jag två-tre gånger i veckan, vilket kanske bör utökas vart efter. Åtminstone till tre givna pass i veckan.

(Jag vet att man inte ska sätta något tidsmål inför sin första mara. Men jag kan inte låta bli.)

Dagens runda

Det blev ungefär elva kilometer idag, i lugnt 5.30 tempo. Halvvägs grävde jag fram en torr bar och tog några tuggor. Sedan fortsatte jag i det lätta duggregnet längs älven.







lördag 5 november 2011

Springa till...Bjurholm?

När jag läser om sådana här projekt, att dra ihop ett gäng människor och springa längs en tunnelbanelinje, kan jag verkligen sakna att bo i Stockholm (eller någon annan större stad). Lite skämtsamt sa jag till Maken:
- Jaha, vad ska jag göra då? Posta ett meddelande på jogg.se och höra om någon vill springa till...Bjurholm?
Det är inget fel på Bjurholm, men vägen dit är inte riktigt lika kul som att springa genom en stad och ett stort antal förorter.

fredag 4 november 2011

Recension: de nya strumporna

Härom dagen blev det ett inköp av nya löparstrumpor. Det börjar helt enkelt bli väldigt kallt att springa i korta ankelsockar, varför jag behövde knästrumpor. Då jag har varit väldigt nöjd med Nikes Elite Run Cushioned så fick det bli den längre modellen Cushion Compression Knee. Att det var kompressionsstrumpor tänkte jag inte ens på förrän jag kom hem.

Nu har jag invigt dem - och är på det stora hela nöjd. Det var jättebra passform och det var skönt med kompression (särskilt nu när det är kallt ute). Men...de var ju inte riktigt knähöga. Trots att jag är av högst medelmåttig längd (1,68) så slutade strumporna ett par centimeter (kanske tre?) under knäet. Lite för korta.

Betyg efter en användning: 4 av 5

Morgonstund har inte riktigt guld i mun

Jag är verkligen ingen morgonlöpare. Inte för att jag är morgontrött utan mest för att jag blir så hungrig. Oavsett om jag äter en rejäl frukost eller ej så håller jag nästan på att svimma av hunger. Idag snörade jag dock på mig asicsen vid sjusnåret och gav mig ut på min korta standardrunda, som är sju kilometer. På vägen hem, vid Kolbäcksbron, började det ljusna. Ganska fint...även om hungrigt.



tisdag 1 november 2011

Strumpor (del 1)

En av mina största konsumtionsupplevelser, kopplad till löpning, är när jag köpte mitt första par löparstrumpor. Det var inför min första halvmara, när jag insåg att vanliga bomullsstrumpor (typ sådana som man spelar golf i) snabbt skulle förvandlas till tortyrredskap. Efter någon mil vill man inte ha sömmar som skär in i tårna, trust me. Sedan dess har jag aldrig sprungit en meter utan löparstrumpor. Några olika märken och modeller har passerat och just nu använder jag mest Nikes Elite run cushioned. Lagom tjocka och mycket bekväma.

Härom dagen köpte jag dock en ny modell: längre och med kompression. Det ska bli kul att se om de är lika bekväma.

Hej november!

Okej, nu är november här. Vilket är samma sak som vintertid och kompakt mörker. Och jag som inte gillar att springa när det är mörkt. Eller halt.

Strategin inför vintern är att försöka springa utomhus så länge det går, med hänsyn till snö och halka. Sannolikt kommer det mest att bli under helgerna, då jag kan springa mitt på dagen. Någon gång ibland kan jag kanske peta in ett pass mitt i veckan. Om det blir alltför illa så får jag bege mig till IKSU och springa på löpband. Det sistnämnda känns inte ett dugg lockande just nu. Jag gillar att springa ute, på asfalt och i bostadsområden.

söndag 30 oktober 2011

Dagens pass: broarna runt

Mil nummer två är avklarad för denna helg. Den kändes helt okej, även om jag insåg att man inte direkt får någonting gratis när temperaturen närmar sig nollan. Leder och muskler är helt enkelt väldigt stela.

Snart räcker det inte med att ha ullunderställ på överkroppen - vilket jag har haft under de senaste rundorna - nu är det nog läge för samma sak på benen. En märklig insikt då jag nästan aldrig använder långkallingar. Inte ens om det är minus 20 grader, vilket det ju är ganska ofta om vintern här uppe i norr.

lördag 29 oktober 2011

Bakgrunden: om vägen hit

Här kommer lite bakgrund om mig och den här bloggen.

I grova drag så är jag en 39-årig småbarnsmorsa. Sedan ett antal år tillbaka så bor jag i den norrländska pärlan Umeå. Till yrket är jag lektor/forskare.

Löpningen har funnit i mitt liv i olika perioder. Mellan 20 och 30 sprang jag lite då och då. Det var aldrig särskilt systematiskt eller med något specifik mål, mer ett komplement till att jag tränade på gym och rörde mycket på mig i vardagen. Någon stans i bakhuvudet hade jag dock en tanke om att det skulle vara sjukt kul att kunna springa långt. Kanske till och med ett marathon?

Någon gång under 2005 så bestämde jag mig för att börja springa mer seriöst. Jag ville se om jag kunde komma över den akuta obehagskänslan av att springa, när man knappt kan andas och varje muskel i kroppen protesterar. Jag köpte ett par Asics och gav mig ut i vårt område. Det första målet var att just kunna ta mig runt området, vilket är en slinga på 3,3 kilometer. Jag sprang ungefär en kilometer, gick en liten bit, sprang en kilometer, gick en liten bit, sprang lite till...och trodde typ att jag skulle dö. Men jag fortsatte att bege mig ut ett par gånger i veckan. Sakta men säkert kunde jag börja springa längre. Då jag inte mätte upp tider och distanser särskilt noga i början så vet jag inte vilket tempo jag höll, men en kvalificerad gissning är att det var drygt 6 minuter/kilometer.

Någon månad efter att jag hade börjat springa så blev jag gravid. Jag mådde dock prima och fortsatte att springa på löpband under vintern (och kunde jogga lugnt fram till att jag var i sjunde månaden). Dottern föddes i juli 2006. Resten av året stod dock löparskorna inställda i garderoben.

Under våren 2007 blev jag utmanad av ett gäng kollegor att springa Stockholms halvmarathon. Innan jag hade hunnit tänka efter så hade jag tackat ja. Ett första delmål blev att springa Vårruset, i slutet av maj. Åter igen så började jag jogga runt området. Strategin var att springa i samma tempo hela tiden men att försöka utöka distanserna vart efter. Under april och maj var fokuset på att kunna springa fem kilometer i anständig fart, utan att behöva gå - och i slutet av maj sprang jag Vårruset på 28,30. Efter det började min första stora utmaning. Skulle det vara möjligt att gå från fem kilometer till halvmarathon på tre månader? Nu insåg jag att goda råd var välbehövliga och började kolla runt på olika träningsprogram, vilket slutade med att jag gjorde en hemmakokt variant av ett "klara loppet"-program. Det hemmakokta bestod i att jag struntade i alla kvalitetspass (typ att köra fartlek och att hålla olika tempo på olika distanser). Det jag tog fasta på var att variera distanserna och att börja springa betydligt längre än tidigare (med inslag av gång och korta pauser). Jag minns fortfarande förvåningen (och tillfredsställelsen) när jag upptäckte att jag faktiskt kunde springa åtta kilometer utan problem. Likaså så kunde jag springa en mil, bara jag tillät mig att ta en kort paus och hämta andan halvvägs. Att utöka distanserna så pass mycket under så kort tid var dock en helt vansinnigt projekt och jag kände hela tiden att jag balancerade på gränsen för vad mina knän och benhinnor pallade med. När jag så stod på startlinjen för halvmaran hade jag som längst sprungit 14-15 kilometer vid ett tillfälle. Jag tog mig dock runt (på 2.21)...men kunde knappt ta mig från målområdet till hotellet.

Väl hemma ställde jag in Asicsen i garderoben över vintern. Något enstaka pass på löpbandet blev det, men ingenting seriöst.

Under våren 2008 upprepades samma procedur. Jag bestämde mig för att springa Stockholms halvmarathon igen, men att denna gång vara bättre förberedd, och att det första delmålet var att springa Vårrruset. Det var dock trögt att komma igång med träningen under våren och jag jobbade mycket. När väl Vårruset gick av stapeln var jag på en jobbresa. Under sommaren kom jag igång bättre - och började åter igen följa ett träningsprogram. Det blev ganska många korta pass (på ungefär fem kilometer) varvat med lite olika längre pass (på 10-12 kilometer). Oftast sprang jag i 6 minuterstempo. På kortare pass kunde jag springa i 5,30 tempo. Det var också vid denna tidpunkt som jag skaffade en löpardagbok, för att hålla koll på mina pass och för att mäta upp olika rundor. När jag stod på startlinjen för halvmaran vräkte regnet ned...och jag hade inte sprungit i regn i modern historia. Trots det dåliga vädret blev loppet en upplevelse. För även om sluttiden inte blev så imponerande (2.16) så upptäckte jag två saker: jag hade krafter kvar när jag gick i mål - och jag kunde springa i hällande regn (och med fötter som var två blodiga klumpar).

Varför jag sedan ställde in Asicsen i garderoben över vintern är ett mysterium.

2009 är ett svart hål när det gäller löpning. Under våren började jag som de föregående åren. Jag hade en tanke om att springa halvmaran igen - och att göra det under två timmar - men träningen rann ut i sanden. Några sporadiska pass blev det, men annars så tränade jag mest yoga och hängde på gymet. Under den här perioden försökte vi även få ett barn till, varför en mer seriös satsning kände fel i tiden.

Under våren 2010 fick jag nog av att ställa livet på paus för att försöka bli gravid - och tog tag i drömmen om att springa ett marathon innan jag fyller 40 år. Ännu en gång började jag om med mina gamla 5 kilometersrundor, även om jag ganska snabbt kunde utöka med några kilometer till. Men trots att det på många sätt gick lättare att komma igång detta år så var det någonting som inte stämde. Jag kände att jag hade kraft och kondition i kroppen - men drabbades av plötsliga anfall då i princip all energi gick ur mig. Trots detta kämpade jag på under maj och juni...för att sedan upptäcka att jag var gravid. De plötsliga anfallen fick också sin förklaring i att inte bara mina järnvärden (hb) var usla utan att järndepåerna i princip var körda i botten. Det här var någonting som jag rimligen borde ha förstått, då jag har kronisk anemi (som ibland blir akut), men av någon anledning så missade jag signalerna helt. Min första reaktion var inte att sluta springa. Tvärtom så var jag övertygad om att jag skulle må lika bra denna graviditet som under den förra, bara jag fick ordning på hb-värden och depåer, men så blev det inte. Större delen av graviditeten mådde jag rent ut sagt skitdåligt. Att springa var det inte tal om. Halvvägs in i graviditeten kunde jag inte ens promenera till jobbet (vilket är en sträcka på knappt 2 kilometer).

I februari 2011 föddes sonen - och när han väl kom ut så återvände livsandarna. Trots att han föddes med kejsarsnitt så kunde jag promenera hem från BB två dagar senare - och det var nog en av de bästa promenaderna i mitt liv. Under de följande veckorna blev jag allt mer peppad på att ta upp träningen - och projektet att springa ett marathon innan 40. I april var jag hemma hos min mamma i Västerås och snörade på mig Asicsen. I mitt stilla sinne tänkte jag: det här kommer att bli plågsamt. Men...jag sprang drygt 5 kilometer, längs Mälarens strand, i 5,30 tempo utan större ansträngning. Tillbaka i Umeå sprang jag en liknande runda och kunde relativt enkelt vrida upp tempot en aning. Nu formulerade jag ett tydligt mål: att springa halvmaran under två timmar. Jag lovade även mig själv att inte lägga ner löpningen efter genomförd halvmara. Istället skulle den utgöra grunden för att springa ett marathon.

I slutet av maj sprang jag Vårruset på knappt 27 minuter. Sedan fortsatte jag att träna regelbundet under sommaren. Denna gång blev det inte efter något program, däremot så vågade jag mig på fler sorters pass. Lite fartlek, en del "tusingar" samt kortare och längre pass i olika fart. Och plötsligt hände det! Jag upptäckte att jag kunde springa betydligt snabbare (och längre...) än vad jag har trott.

I augusti kunde jag springa en mil på c:a 50 minuter. I september sprang jag Umemilen på exakt 51 minuter (trots att jag hade världens sämsta uppladdning och höll på att svimma av hunger) och en vecka senare stod jag åter igen på startlinjen till Stockholms halvmarathon. Halvmaran gick både bra och dåligt. Det gick bra så till vida att jag uppnådde mitt tidsmål och sprang på 1,56. Det gick dåligt så till vida att jag var förkyld och att magen havererade vid 14 kilometer och att jag var tvungen att uppsöka en bajamaja (och att resten av loppet var en riktig plåga). Efteråt var jag rätt missnöjd. Om det inte hade varit för magen så hade jag sannolikt sprungit 4-5 minuter snabbare...

Och här är jag nu. Asicsen är inte inställda i garderoben. Tvärt om så är jag mer motiverad än någonsin.

Hej, hej

Efter lite funderande så insåg jag att det enda rimliga var att starta en ny blogg. Eller snarast: ytterligare en blogg. En blogg om min löpning, mitt marathonprojekt och allmänna 40-årskris. En blogg där jag kan skriva ohämmat om vikten av löparstrumpor, spellistor med tysk/belgisk industrimusik och den fantastiska känslan när kroppen svarar på intervallträning och långpass. En blogg om mål, svett och blåa tånaglar.