Post marathon

Efter fem dagars vila så gav jag mig ut på en mil i fredags (och efter det har det blivit ytterligare två pass). Det var lite stelt, men annars ingen större skillnad mot vanligt. Och det kan jag tycka är en av de stora skillnaderna mot för ett par år sedan; nu kan jag springa ett marathon i anständig fart utan att vara död efteråt. När jag sprang min första halvmara (2007?) så kunde jag knappt röra mig på en vecka. För att inte tala om den smärtsamma promenaden från målområdet till tunnelbanan.

Nåväl. Jag har två löften till mig själv inför sommaren:
- få ordning på ryggen (hej rehabövningar!)
- inte slarva med långpassen (hejdå tånaglarna!)

Att testa någonting nytt

Jag är ju en ensamlöpare, som inte har några som helst problem med att mata mil med mig själv som enda sällskap. De senste två helgerna har jag dock testat någonting nytt och sprungit tillsammans med folk. Förra helgen var det helt oplanerat, då jag blev ikappsprungen av en (för mig okänd) klubbmedlem. Vi sprang typ sju kilometer ihop, på slutet av mitt långpass, småpratade och hade allmänt trevligt. Idag bestämde jag träff med två vänner/kollegor och drog av en halvmara. Detta pass blev i behagligt prattempo och under trevliga former.

Att springa tillsammans med andra har varit oväntat kul. Och jag inser att passet idag blev i ett betydligt mer rimligt tempo än om jag hade sprungit ensam (då hade det blivit fullt ös, medvetslös). Kanske kommer jag att springa tillsammans med folk oftare framöver - men just nu är fokus på sässongens sista tävling, som går av stapeln om två veckor. Umemaran. Det här var (sannolikt) det sista riktiga långpasset innan dess. Nu är planen att fokusera och ta hand om kroppen (typ springa lugna milsrundor).

Race report: Umemilen

Så var det dags för årets upplaga av Umemilen. I vanlig ordning, inför ett lopp, har den senaste veckan ägnats åt någon slags diffus förkylning och allmän hypokondri. För att försöka dämpa det hela tog jag fem dagars löpvila och ett litet genrep igår (behöver jag tillägga att kroppen kändes som sirap?).

Då dottern skulle springa minimilen innan så begav sig hela familjen till Nydala. Vi träffade en massa folk som vi känner, hämtade nummerlappar, käkade korv och jagade ungar. Dottern och hennes kompisar sprang sitt lopp och drog sedan hemåt med Maken. Efter det hade jag ungefär en timme på mig att driva omkring, prata med folk och odla min nervositet. För ja, jag blir löjligt nervös oavsett tävling. När jag pratade med en kollega så konstaterade jag att det skulle bli ett antingen eller lopp. Endera så skulle jag tvärdö vid tre kilometer och stappla i mål på 55 minuter. Eller så skulle jag kunna mosa på och krossa förra årets tid, med god marginal. Det skumma var att jag inte ens kunde avgöra vartåt det lutade. Jag var dock ganska säker på att det inte skulle bli något mellanting.

Starten gick och jag sprang iväg. Den första kilometern var ganska rörig, innan folk hade hittat sin relativa plats i loppet, men sedan flöt det på ganska bra. Under den andra kilometern konstaterade jag att farten var ganska hög (kring 4.20-4.25) men att det kändes helt ok. Här slog jag också följe med ett par män, varav en från grannklubben, som höll jämnt och fint tempo. De första fem kilometrarna avverkade jag på c:a 22,30.

Från att ha varit molnigt och snudd på optimalt löparväder så bröt solen fram och det blev ganska varmt. Nu var jag också tvungen att ta fram pannbenet. Bita ihop. Mata på. Jag sprang fortfarande ihop med samma personer. Vi växeldrog och höll ett för mig jämnt tempo (just det där med jämnt tempo är nämligen inte min starka sida). Fram emot sju-åtta kilometer började benen stumna och det var ganska jobbigt att hålla 4.30 - 4.40 tempo. Men nu tog jag rygg på mannen från grannklubben, som trots allt verkade ha krafter kvar, och lät honom dra de sista kilometrarna in i mål. De sista femhundra metrarna stumnade jag rejält - men tog mig in strax efter mitt sällskap, på strax över 46 minuter. Vilket är ett solklart personbästa!

Behöver jag tillägga att det känns väldigt bra? Jag har ju trots allt inte optimerat träningen för att vara snabb på 10 kilometer, utan kör så gott som uteslutande långa pass i terräng och förhållandevis långa distanspass. Men uppenbarligen har det senaste årets träning gett resultat.

Ps. Efter loppet tackade jag mannen från grannklubben för draghjälpen. Det kändes som att det var på sin plats :)

Omladdning

Förra helgen var jag anmäld till en lokal halvmara, men i sista sekund så bestämde jag mig för att stå över. Visst hade jag kunnat springa - men kroppen kändes fortfarande sliten efter fjällmaran och jag hade ingen lust att köra slut på kroppen och kanske dra på mig någon skada. Redan när jag anmälde mig så visste jag att det var en chansning. Kanske skulle det kännas okej, kanske inte. Efteråt, när jag pratade med kollegorna och kompisarna som hade sprungit, så kändes det dock lite snopet. Det är ju kul med lopp! Och det här var ett riktigt fint lopp!

Nåja, nu börjar någon form av omladdning inför hösten. Bortsett från att jag har seriösa problem med mina tånaglar (jo, seriösa problem) så är jag tillbaka på banan. Jag har fortsatt att springa en hel del terräng men kommer också att blanda upp med distans på asfalt under hösten.

Det stundande målet är Umemaran. Kanske blir det även ett milslopp eller någon annan tävling under hösten. Inriktningen är dock i första hand på distans och uthållighet, varför jag är lite tveksam till att springa ett milslopp. Om jag ska springa bra på milen just nu så borde jag  peta in lite intervaller i träningen - något som jag, åtminstone för ögonblicket, har noll motivation till. Jag har betydligt lättare för att köra långa tröskelpass, springa terräng eller vanlig hederlig distans. Motivationen ligger på att bli bra på långa distanser, från maraton och uppåt, och då kanske jag ska följa den känslan?

Nedtrappning

Nedtrappningen inför Stockholms marathon fortsätter. Först lite ofrivilligt då jag har varit ensam hemma med kidsen och inte har kunnat klämma in några pass dagtid (vilket jag ofta kan), sedan lite mer planerat då jag idag nöjde mig med ett milpass istället för ett långpass (vilket kändes en smula frustrerande). Planen är att springa två kortare rundor under veckan, bara för att hålla igång kroppen -men utan att slita.

Mer intressant är att jag pratade strategier med Maken idag. Vilket tempo jag ska håll etc. Plötsligt slängde han ur sig vilken tid han tror att jag kommer springa på - och det kan jag säga att om jag springer på den tiden så kommer jag att vara oerhört nöjd. Sjukt nöjd. Tiden var inte tagen rakt ur luften, utan utifrån vad jag har sprungit på lopp sedan i höstas och hur jag har tränat - och visst, om jag har en riktigt bra dag på lördag så är tiden vara möjlig (Maken brukar dessutom vara bra på att förutspå mina tider). Jag är dock nöjd även om jag lägger på 15 minuter...

Det jag tycker känns svårast just nu är att veta hur snabbt jag kan gå ut. Jag vet ganska väl vad jag håller för i 20-25 kilometer (och kanske upp till 30 kilometer). Men sedan? Ett annat problem är väder och värme. Jag har väldigt svårt att hantera värme - och springer av naturliga skäl (hey, jag bor i Norrland!) ofta när det är svalt. Redan vid 20 plusgrader blir jag rejält påverkad. Så vad gör jag om jag står vid Stadion på lördag och det är 25 grader i skuggan? Bara tanken på det scenariot får mig att darra av skräck.

Just nu vill jag mest att det ska vara lördagen den 1:a juni - och att jag är på väg runt banan - i behagligt molning väder, med pigga ben!

Värme (del 4)

Bor jag i tropikerna? Nej, jag bor ju i Norrland! Likafullt är det tropiskt klimat just nu. Idag genomleds dagens milspass i något som kan liknas vid en varmluftsfön. Det blåste som bara tusan, men var jättevarmt (kanske kring 25 grader?).

Hur som helst: nu börjar en stillsam nedtrappning. Jag kommer att fortsätta att springa fram till Stockholms marathon, men lite kortare och lite lugnare. Tanken med detta är att vara pigg och yster på startlinjen den 1:a juni. Det är inte utan en viss nervositet jag tänker på detta. Jag vill ju så gärna att allt ska klaffa, samtidigt som jag är ganska realistisk på den punkten. Det är svårt att toppa form och allmänt välmående till en specifik dag. För att inte tala om hur svårt det är att styra över yttre faktorer, som väder och temperatur...

Och formen då? (del 2)

Jag blir inte riktigt klok på min egen form just nu. Helt plötsligt springer jag milen i 4.45-tempo, fast det känns som om det går betydligt långsammare (läs: jag tar inte i). Och det är ju kul...frågan är bara hur jag håller i 42 kilometer? Det är som om jag helt har förlorat känslan för hur fort eller långsamt jag springer.

Och formen då?

En kollega frågade hur formen ser ut inför Stockholms marathon. Svaret är att jag inte har en aning. Jag har ju sprungit ungefär som planerat (eller...det är väl klart att jag önskar att jag hade kunnat träna exakt som önskat, men som småbarnsförälder är det inte realistiskt) och jag vet med bestämdhet att jag är betydligt snabbare och starkare nu jämfört med för ett år sedan. Uthålligheten har jag sämre grepp om. Visst, jag kan springa en halvmara i hyfsad fart utan att framkalla när döden-känslan. Och just halvmaror har jag sprungit ett antal under vintern och våren. Men det är stor skillnad på halvmaror och maror. Å andra sidan är det också stor skillnad på att springa i sin ensamhet, klockan åtta på morgonen, i ett öde Umeå, jämfört med att springa ett stort lopp.

Så...jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig den första juni. Jag hoppas att jag kan springa mitt lopp som planerat - och att planen håller ända in i mål. Likaså hoppas jag få utdelning för alla pass som genomfördes på oplogade vägar i tio minusgrader... Men jag börjar också bli en smula nervös. Det är så många förväntningar och förberedelser som ska kokas ner vid ett specifikt tillfälle. Stockholms marathon är så klart inte det enda loppet eller målet under året, men det skulle vara rejält hyckel att säga att det inte spelar så stor roll hur det går, då jag har förberett och planerat detta lopp sedan jag gick i mål förra året.

Dags att trimma formen?

Nä, bloggen är inte död. Inte heller har jag slutat av springa. Snarast tvärtom, jag springer regelbundet mina tre-fyra pass i veckan. Jag matar mina mil, jag håller koll på mitt upplägg - och jag är definitivt snabbare och starkare än för ett år sedan. Men det kanske är det som gör att det inte finns så mycket att säga? Jag har nästan samma upplägg varje vecka; två-tre kortare pass (typ 10-12 kilometer) i varierande fart och helst ett längre pass på helgen (typ 18-21 kilometer i den fart som passar dagsformen och vädret).

Men kanske blir det ändring nu. Det är inte så långt kvar till Stockholms marathon och jag antar att det är dags att köra någon slags final på vinterns distansträning. Springa de där riktigt långa passen (i mitt fall längre än halvmarathon, som jag springer hyfsat ofta). Köra lite fart. Trimma formen (och hoppas att kroppen är tillräckligt stark för att fixa det).

Jag funderar även på att springa en tävling i början av maj, för att testa formen i skarpt läge (ja, en nummerlapp har skrämmande stor effekt på prestationen, men det väntar jag med att bestämma till sista minuten. För jag har inte den minsta lust att överanstränga mig just nu.

Om att ändra på principer

En fördel med att vara mycket ledig, som nu när det har varit jullov, är att det inte finns några gränser för när/var/hur jag tränar. Möjligen med undantag för vädret då (hey, jag bor ju i Norrland!). Planen inför julen var att springa varannan dag (som jag gjorde så gott som hela sommaren) och att släpa mig till gymet någon gång. Så har det blivit - och lite till. För under julledigheten har jag nämligen vågat mig på att ändra en av mina träningsprinciper, om att inte springa två dagar i rad. En princip som kommer ur den enkla anledningen att jag inte vill dra på mig onödiga skador.

I förra veckan sprang jag tisdag, onsdag, torsdag, gick till gymet på fredagen och sprang igen på lördagen. Tempot varierade, likaså distanserna, men det kändes bra i kroppen. Även denna vecka har jag sprungit flera dagar i rad. Jag hoppas att jag har byggt upp kroppen så pass mycket att jag nu kan träna på detta sätt - inte varje vecka, men då och då.

Hur som helst: idag blir det långpass!

Jodå, jag springer på och gör planer

Just nu är jag ganska dålig på att skriva om träning och löpning. Det betyder dock inte att jag inte springer, för det gör jag. Just nu springer jag var annan dag. Jag försöker peta in ett intervallpass i veckan, med tusingar, och kör distans i varierande tempo på övriga pass. Totalt blir det ungefär fyra mil i veckan.

Problemet just nu ligger i att lägga band på mig själv. Spontant så skulle jag gärna springa både oftare och längre - men förnuftet säger att jag ska ta det lite lugnt. Ibland känner jag av det ena knäet, så det finns anledning att vara vaksam så att jag inte drar på mig onödiga skador.

Jag funderar också en hel del över vilka mål jag har - och vilka lopp jag vill springa framöver. Vad jag ska springa mot slutet av sommaren och till hösten är tämligen klart. Det blir Tavelsjö halvmarathon, Umemilen och Umemaran. Målet för Umemilen är att springa under 49 minuter. Umemaran vill jag klara under 4.15 (eller ännu hellre ändå snabbare...). När det gäller Tavelsjö så känner jag mig ganska osäker på vad som är realistiskt. Om det vore ett flackt lopp så skulle jag sikta på 1,50, men jag tror att det är ganska kuperat och vet inte riktigt hur mycket det kan komma att påverka tiden (och hur stor skillnad det är mot att springa Stockholms havmaraton).

Inför nästa år så har jag massor med idéer om vad och var jag vill springa. Men då de flesta lopp innebär resor och övernattningar så måste jag försöka prioritera (nog för att jag har en supportande make, men jag tror inte att han skulle uppskatta om hela sommaren och halva hösten kretsade kring vilka lopp jag ska springa). Vill jag springa Stockholms marathon igen? Ska jag försöka knipa en plats i New York (ja, via lotteriet eller någon researrangör - tid lär jag inte kvalificera på), eller kanske sikta på Berlin istället? Och så funderar jag väldigt mycket på Axa Fjällmaraton. Dessutom så utgör ju detta lopp en enorm lockelse på mig. Det kanske inte blir ett tiomilalopp nästa år men jag siktar i alla fall mot att springa någon form av ultralopp. Det behöver inte vara stort eller flashigt. Jag kan gladeligen springa längs en grusväg mitt i ingenstans, bara det finns vätska och lite krubb längs vägen.

Uthållighet fascinerar mig enormt mycket - och bara tanken på att springa fjällmaror och ultralopp kommer att få mig att skutta ut på de dåligt plogade vägarna i vinter (observera att detta är sagt helt utan ironi...). Hur många lopp som är realistiskt att springa under nästa år är svårt att säga. Men kanske blir det två maror/långlopp som kräver resor? Utöver det så blir det, liksom i år, ett antal lokala lopp.

Note to self

Just det: jag måste ju leta rätt på något bra spår i Umetrakten! Och helst inte Stadsliden/Gammlia.

Dagens pass och några funderingar

Gårdagens pass blev lite drygt 12 kilometer, i 5.15 fart (vilket verkar vara min nuvarande komfortzon, där jag bara matar på i ganska behaglig fart) runt Nydala. Det var lite lätt duggregn och snudd på perfekt löparväder a la Norrland (ungefär 15 grader varmt)

Jag funderar en del just nu på hur jag ska lägga upp träningen. Ska jag ta tag i träningsprogrammet igen? Eller ska jag improvisera någonting liknande (med ett längre pass på helgen, åtminstone ett intervallpass i veckan och så någonting mitt emellan)? Skälet till att jag tvekar om programmet är att jag känner att jag fortfarande behöver bygga på mängden. Samla mil i benen. Jobba på uthålligheten. Spontant så känns det som om farten kommer lite av sig självt ännu så länge - men här kanske jag lurar mig själv?

Som det ser ut just nu så blir det tre lopp i höst; halvmaran i Tavelsjö, ett milslopp och Umemaran. Det skulle vara kul att springa något mer, men jag vet ännu inte riktigt vad,

Saker jag funderar på

- börja komplettera löpningen med någon slags styrketräning (jag dör dock nästan av uttråkning när jag tänker på det)

- köpa längdskidor och bege mig ut i spåret (det är ungefär 20 år sedan jag åkte längd, jag är mer slalomtypen, men jag har åkte en hel del när jag var yngre).

Den asociala löparen...

Ofta tipsas det om att man ska skaffa sig träningskompisar. Rent intellektuellt så förstår jag poängen: att ha någon som kan peppa under sega pass (och som man kan peppa tillbaka), som hjälper till när motivationen tryter - och som man helt enkelt kan ha trevligt tillsammans med. Men jag måste erkänna att det känns väldigt avlägset. Jag har i princip alltid tränat ensam, oavsett om det har gällt löpning, styrketräning eller barndomens nötande i simbassängen (well, det är klart att det fanns andra runt omkring mig men själva träningen utfördes högst individuellt). Jag föredrar till och med att spela golf ensam - och gärna sent på kvällen eller tidigt på morgonen när det inte är en människa inom synhåll. En stor del av njutningen med löpningen för mig är att få vara i fred, att bara fokusera på kroppen, distansen, farten och tekniken. Att kunna låta tankarna vandra fritt. Faktum är att jag knappt kan tänka mig någonting mer avigt än att prata under tiden jag springer.

Jag har dock funderat lite grann på att testa löpträning i grupp någon gång. Inte för den sociala biten utan för att se vad det ger att springa intervaller eller löpteknik tillsammans med andra.

Men å andra sidan så trodde jag länge att jag inte gillade intervallträning...så jag kanske skulle tycka att det var riktigt kul och givande med en träningskompis.

Plan: 90 minuter

I morgon, eller i övermorgon (beroende på väder och känsla i kroppen), tänker jag testa att springa på tid. Det vill säga: bestämma hur lång tid jag ska vara ute och springa och sedan låta det bli den distans det blir. Faktum är att jag alltid har gjort tvärt om: bestämt runda/distans och sedan sett vilken tid det blir (även om jag ibland även har haft en plan för farten).

Även nu har jag (så klart...) en tanke om var jag ska springa, men det är tiden som står i fokus. I grova drag så är tanken att springa tvärs genom stan och ut längs Backenvägen i 45 minuter - och sedan springa samma väg tillbaka. Rimligtvis borde det bli kring 15 kilometer, eller lite längre? Det är ju trots allt både snö och kallt ute, så något snabbt långpass är inte att räkna med.

Hålla sig till planen?

Planen har ju varit (eller är fortfarande?) att följa ett 26-veckors marathonprogram inför Stockholms marathon. Inte slaviskt, men för att få inspiration på kvalitetspass och en vink om i vilken takt jag ska utöka distanserna. Nu borde jag vara inne på vecka fyra i programmet - och det är jag inte. Dels beror det på en förkylning som härjade vid den tänkta uppstarten. Dels beror det på...ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad. Jag har helt enkelt tänkt att det är bäst att komma igång lite lugnt: köra några kortare pass (typ sex-sju kilometer) och lägga in några längre (typ tio-tolv kilometer). Inte för att detta skiljer sig så mycket från programmet hittills, men lite mindre och kortare har det blivit.

Nu är frågan om jag ska försöka hålla mig till programmet, eller om jag ska fortsätta att improvisera (med ett halvt öga på programmet). Spontant så känner jag ett visst motstånd till att följa ett program. Samtidigt så vet jag hur positivt överraskad jag blev förra gången jag gjorde det - helt plötsligt upptäckte jag att jag både kunde springa längre och snabbare än vad jag visste om. Oavsett så är den grova planen för vintern att springa minst tre pass i veckan, varav ett längre distanspass under helgen (när jag kan springa i dagsljus). Planen är också att försöka få in en del kvalitetspass då och då (typ långa intervaller och kanske några lite mer tekniska pass) och inte falla för frestelsen att bara mala samma gamla pass, i samma gamla makliga tempo. Det som kan ställa till det är framförallt vädret (att springa långdistans på löpband känns helt outhärdligt just nu). I övrigt har jag nog både disciplin och motivation så att det räcker.

Så, nu är frågan: program eller improvisation?

*mutter mutter*

Så kom snön. Blöt, kall och snöig. Det blev ingen längre runda igår, istället stannade jag hemma och tyckte allmänt synd om mig själv. Nu krävs det nya tag. Löpband kanske? Jag har ingen lust att halka på blöt nysnö och slå mig halvt fördärvad.

Vardag och träning

Normalt sett har jag inga större problem att klämma in löppass i vardagen. På en timme (eller lite mer) hinner man ju både springa ganska långt och hyfsat varierat - och att få loss en timme här och där handlar för mig mer om att ha en plan om när det ska ske än om problem med att få tiden att räcka till. Just den här veckan är dock ovanligt uppbokad. Idag är maken på jobbmiddag, sedan drar jag iväg på ett par dagars jobbresa och när jag väl kommer hem så har maken ytterligare en jobbmiddag på kvällen. Så...den här veckan blir det kanske bara löpning på lördag och söndag. Eller så hinner jag klämma in ett pass när jag är på resande fot (även om schemat ser ganska kompakt ut). Det sistnämnda vore kul - för jag gillar att springa på nya platser.

Hej november!

Okej, nu är november här. Vilket är samma sak som vintertid och kompakt mörker. Och jag som inte gillar att springa när det är mörkt. Eller halt.

Strategin inför vintern är att försöka springa utomhus så länge det går, med hänsyn till snö och halka. Sannolikt kommer det mest att bli under helgerna, då jag kan springa mitt på dagen. Någon gång ibland kan jag kanske peta in ett pass mitt i veckan. Om det blir alltför illa så får jag bege mig till IKSU och springa på löpband. Det sistnämnda känns inte ett dugg lockande just nu. Jag gillar att springa ute, på asfalt och i bostadsområden.