Så var det dags för årets upplaga av Umemilen. I vanlig ordning, inför ett lopp, har den senaste veckan ägnats åt någon slags diffus förkylning och allmän hypokondri. För att försöka dämpa det hela tog jag fem dagars löpvila och ett litet genrep igår (behöver jag tillägga att kroppen kändes som sirap?).
Då dottern skulle springa minimilen innan så begav sig hela familjen till Nydala. Vi träffade en massa folk som vi känner, hämtade nummerlappar, käkade korv och jagade ungar. Dottern och hennes kompisar sprang sitt lopp och drog sedan hemåt med Maken. Efter det hade jag ungefär en timme på mig att driva omkring, prata med folk och odla min nervositet. För ja, jag blir löjligt nervös oavsett tävling. När jag pratade med en kollega så konstaterade jag att det skulle bli ett antingen eller lopp. Endera så skulle jag tvärdö vid tre kilometer och stappla i mål på 55 minuter. Eller så skulle jag kunna mosa på och krossa förra årets tid, med god marginal. Det skumma var att jag inte ens kunde avgöra vartåt det lutade. Jag var dock ganska säker på att det inte skulle bli något mellanting.
Starten gick och jag sprang iväg. Den första kilometern var ganska rörig, innan folk hade hittat sin relativa plats i loppet, men sedan flöt det på ganska bra. Under den andra kilometern konstaterade jag att farten var ganska hög (kring 4.20-4.25) men att det kändes helt ok. Här slog jag också följe med ett par män, varav en från grannklubben, som höll jämnt och fint tempo. De första fem kilometrarna avverkade jag på c:a 22,30.
Från att ha varit molnigt och snudd på optimalt löparväder så bröt solen fram och det blev ganska varmt. Nu var jag också tvungen att ta fram pannbenet. Bita ihop. Mata på. Jag sprang fortfarande ihop med samma personer. Vi växeldrog och höll ett för mig jämnt tempo (just det där med jämnt tempo är nämligen inte min starka sida). Fram emot sju-åtta kilometer började benen stumna och det var ganska jobbigt att hålla 4.30 - 4.40 tempo. Men nu tog jag rygg på mannen från grannklubben, som trots allt verkade ha krafter kvar, och lät honom dra de sista kilometrarna in i mål. De sista femhundra metrarna stumnade jag rejält - men tog mig in strax efter mitt sällskap, på strax över 46 minuter. Vilket är ett solklart personbästa!
Behöver jag tillägga att det känns väldigt bra? Jag har ju trots allt inte optimerat träningen för att vara snabb på 10 kilometer, utan kör så gott som uteslutande långa pass i terräng och förhållandevis långa distanspass. Men uppenbarligen har det senaste årets träning gett resultat.
Ps. Efter loppet tackade jag mannen från grannklubben för draghjälpen. Det kändes som att det var på sin plats :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar