Efter fem dagars vila så gav jag mig ut på en mil i fredags (och efter det har det blivit ytterligare två pass). Det var lite stelt, men annars ingen större skillnad mot vanligt. Och det kan jag tycka är en av de stora skillnaderna mot för ett par år sedan; nu kan jag springa ett marathon i anständig fart utan att vara död efteråt. När jag sprang min första halvmara (2007?) så kunde jag knappt röra mig på en vecka. För att inte tala om den smärtsamma promenaden från målområdet till tunnelbanan.
Nåväl. Jag har två löften till mig själv inför sommaren:
- få ordning på ryggen (hej rehabövningar!)
- inte slarva med långpassen (hejdå tånaglarna!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar