Konversation i hushållet (apropå nya planer)

- Jag vet inte riktigt hur det här gick till. Nu sitter jag här med en startplats till Axa, trots att jag med bestämdhet vet att jag sa att det var det värsta jag någonsin har gjort.
- Va, det har du väl inte sagt?
- Eh, jo? När jag kom i mål. Jag skulle ju inte springa i år igen.
- Jaså? I så fall hade det redan gått över när du kom tillbaka till lägenheten i Åre.
- Va?
- Du pratade bara om hur fantastiskt det var.
- Gjorde jag?
- Ja.
- Hmm. Där ser man.

Post marathon

Efter fem dagars vila så gav jag mig ut på en mil i fredags (och efter det har det blivit ytterligare två pass). Det var lite stelt, men annars ingen större skillnad mot vanligt. Och det kan jag tycka är en av de stora skillnaderna mot för ett par år sedan; nu kan jag springa ett marathon i anständig fart utan att vara död efteråt. När jag sprang min första halvmara (2007?) så kunde jag knappt röra mig på en vecka. För att inte tala om den smärtsamma promenaden från målområdet till tunnelbanan.

Nåväl. Jag har två löften till mig själv inför sommaren:
- få ordning på ryggen (hej rehabövningar!)
- inte slarva med långpassen (hejdå tånaglarna!)

Yeahh!

Minsann! Jag fick en plats till Berlin Marathon i den andra dragningen! Så nu är ett av nästa års mål spikat. Berlin...

Jag är nästan löjligt glad!

Bitterheten (när saker och ting inte alls går som planerat)

Alltså, den bitterheten som jag känner just nu. Den senaste veckan har jag varit dunderförkyld. Under isen-förkyld. I morgon är det Umemaran.

Ja, ni kan räkna ut resten.

Status: kroppen

Den värsta stelheten börjar släppa och jag känner en viss otålighet. Nu vill jag ut och springa, som vanligt. Efter maran är planen att övergå mer till terränglöpning, för att förbereda mig för årets absoluta höjdpunkt. Och då talar jag så klart om Axa Fjällmarathon!

Stockholms marathon - racereport

Så var då dagen inne, dagen då jag skulle springa Stockholms marathon för andra gången. I vanlig ordning vaknade jag klockan fem. Lite irriterande men ganska väntat, då jag ofta blir väckt av sonen vid den tiden. Kring åtta gick jag ner och åt hotellfrukost. Yogurt med müsli, ett par mackor, juice och svinäckligt kaffe. Det var jättemycket folk och ganska trångt. Många nervösa maratonlöpare. Och jag var också...nervös.

Kring halv tio gick jag iväg till Karlaplan och åt lite mer frukost, mest för att fördriva tiden men också för att fylla på med så mycket energi som möjligt. Sedan tillbaka till hotellet, där jag provade olika kombinationer av kläder. Korta tights, långa tights? Linne eller t-shirt? Till slut föll valet på korta tights, kompressionsstrumpor, t-shirt och keps. Allt, förutom kepsen, i klubbens gul-svarta utformning, varför jag mest såg ut som en geting. Oh, well. 

Efter ett tag promenerade jag bort till Östermalms IP. Käkade en banan, drack lite vatten, och fördrev tid. Och så, till slut, blev klockan tio över tolv och min startgrupp kom iväg.

I början var det trångt och gyttrigt, men jag kände mig stark och sprang på bra. Efter några kilometer blev det lite luftigare mellan folk och jag höll ett stabilt 5-5.10 tempo. Första fem kilometrarna gick på drygt 25 minuter och första milen på drygt 50 minuter. Jag drack i alla vätskekontroller (enligt planen) och tog det ganska lugnt, trots en helt anständig fart. Västerbron kändes fin, likaså backen på Torsgatan. I nedförslöpningen längs Odengatan och Vallhallavägen kände jag mig stark.

Väl ute på Gärdet blev det lite segare (vilket nog mest var mentalt) men vid markeringen för halvmaran kände jag mig nöjd. 1,50 - vilket är pers på halvmaran! Saltgurka och vatten - och så vidare. Här slöt jag upp med farthållarna för 4 timmar, från startgruppen som började 12.00. Vi höll jämnt och fint tempo ett bra tag - och nu gick det upp för mig att jag skulle kunna springa på en, för mig, riktigt bra tid. Typ under 3,50! Så jag matade på.

Men...ett marathon är ett marathon. Ungefär vid 25 kilometer kände jag blodblåsorna på vänster fot, men bestämde mig för att helt enkelt ignorera smärtan. Det gick bra...ett tag. Tillbaka inne i stan, längs Strandvägen och Gamla stan kände jag hur krafterna började svikta. Allt jag tänkte var: mata på, spring igenom, det är andra varvet, det finns ett slut. Ett mantra som hjälpte en bra bit längs Söder Mälarstrand. Ganska exakt vid 32 kilometer, då jag å ena sidan passerade den viktiga psykologiska gränsen för att det bara var en mil kvar, så tappade jag helt bort mig själv. Rent fysiologiskt så fick jag soppatorsk. Jag hade inte tillräckligt med energi, trots att jag inte var slut i musklerna, och då tappade jag också bort det mentala. Jag insåg att jag var tvungen att få i mig någonting, så jag gick och åt lite gel längs Norr Mälarstrand. Fötterna kändes som köttfärs. Kollade på klockan och bestämde mig för att strunta i någon fin tid, så länge jag kom in under fyra timmar. Sprang. Drack. Gick och åt banan vid Vasagatan (gud vet hur många minuter jag tappade bort här). Sprang. Hade ont i magen. Lufsade. Först vid 39 kilometer tog jag mig samman i började springa ordentligt igen (alltså...jag sprang ju innan också, men väldigt ofokuserat mellan 32 och 39 kilometer). Nu var det bara tunnelseende, mot Stadion, mot målet. Kroppen kändes inte alls ok och jag hade inga krafter att svara med när folk sprang om mig, men samtidigt så kände jag att jag hade tillräcklig koll på mitt tempo så att jag skulle fixa fyratimmarsgränsen. På slutet var det väldigt trångt och stökigt. Det var många som kämpade mot klockan.

In på Stadion för en sista kraftansamling. Till slut korsade jag mållinjen på drygt 3,58. Ungefär 30 sekunder senare spydde jag upp dagens samlade födointag (ursäkta om du stod i närheten!). Galet nöjd med att ha kommit in på rätt sida om fyratimmarsgränsen, samtidigt lite förbryllad över min mentala härdsmälta. I efterhand inser jag att jag sannolikt hade kunnat fixa den sista milen bättre med smartare planering - och coachning. Om någon hade sagt åt mig vad jag skulle göra (typ struntra i bananjäveln på Vasagatan, ta lite gel och springa vidare...istället för att lalla omkring helt planlöst) så hade jag gjort det. Men det är väl det som är svårigheten med marathon. Det är skitlångt. Det händer underliga saker med kroppen. Hjärnan slutar fungera. Och då ska man ta sig samman och springa vidare. Det låter lätt, men det är det inte.

Så, jag är både nöjd och en erfarenhet rikare (vilket om inte annat låter bra...). Nästan 27 minuter snabbare än förra året! Det ska bli mycket spännande att försöka disponera nästa lopp bättre.

Raceday!

En mer utförlig rapport kommer nog i morgon! Men ja, jag fixade målet under fyra timmar (även om jag strulade till en betydligt bättre tid på bristande rutin).

Nu ska jag äta middag...och pyssla med blodblåsorna som förgyller mina fötter.

Nedtrappning (del 2)

Sista passet innan Stockholms marathon är sprunget, kläder och prylar är packade och födelsedagen (som infaller i morgon) är firad en dag för tidigt. I morgon bitti tar jag flyget till huvudstaden, hämtar nummerlapp och skrotar omkring.

Och ja, jag är skitnervös. Nervös för vilket tempo jag ska hålla. Nervös över vädret. Nervös över en vag känning i mitt ena knä, som dock går över när jag springer (ja, jag ska försöka gå till botten med vad det är...efter maran, även om det kanske låter galet att springa med en känning). Jag vill mest bara springa nu. Ge mig mitt lopp! Låt det gå bra! Och bra handlar om så mycket annat än tid - jag vill helt enkelt kunna springa som jag har planerat och tränat för sedan jag gick i mål för snart ett år sedan.

Nedtrappning

Nedtrappningen inför Stockholms marathon fortsätter. Först lite ofrivilligt då jag har varit ensam hemma med kidsen och inte har kunnat klämma in några pass dagtid (vilket jag ofta kan), sedan lite mer planerat då jag idag nöjde mig med ett milpass istället för ett långpass (vilket kändes en smula frustrerande). Planen är att springa två kortare rundor under veckan, bara för att hålla igång kroppen -men utan att slita.

Mer intressant är att jag pratade strategier med Maken idag. Vilket tempo jag ska håll etc. Plötsligt slängde han ur sig vilken tid han tror att jag kommer springa på - och det kan jag säga att om jag springer på den tiden så kommer jag att vara oerhört nöjd. Sjukt nöjd. Tiden var inte tagen rakt ur luften, utan utifrån vad jag har sprungit på lopp sedan i höstas och hur jag har tränat - och visst, om jag har en riktigt bra dag på lördag så är tiden vara möjlig (Maken brukar dessutom vara bra på att förutspå mina tider). Jag är dock nöjd även om jag lägger på 15 minuter...

Det jag tycker känns svårast just nu är att veta hur snabbt jag kan gå ut. Jag vet ganska väl vad jag håller för i 20-25 kilometer (och kanske upp till 30 kilometer). Men sedan? Ett annat problem är väder och värme. Jag har väldigt svårt att hantera värme - och springer av naturliga skäl (hey, jag bor i Norrland!) ofta när det är svalt. Redan vid 20 plusgrader blir jag rejält påverkad. Så vad gör jag om jag står vid Stadion på lördag och det är 25 grader i skuggan? Bara tanken på det scenariot får mig att darra av skräck.

Just nu vill jag mest att det ska vara lördagen den 1:a juni - och att jag är på väg runt banan - i behagligt molning väder, med pigga ben!

Värme (del 4)

Bor jag i tropikerna? Nej, jag bor ju i Norrland! Likafullt är det tropiskt klimat just nu. Idag genomleds dagens milspass i något som kan liknas vid en varmluftsfön. Det blåste som bara tusan, men var jättevarmt (kanske kring 25 grader?).

Hur som helst: nu börjar en stillsam nedtrappning. Jag kommer att fortsätta att springa fram till Stockholms marathon, men lite kortare och lite lugnare. Tanken med detta är att vara pigg och yster på startlinjen den 1:a juni. Det är inte utan en viss nervositet jag tänker på detta. Jag vill ju så gärna att allt ska klaffa, samtidigt som jag är ganska realistisk på den punkten. Det är svårt att toppa form och allmänt välmående till en specifik dag. För att inte tala om hur svårt det är att styra över yttre faktorer, som väder och temperatur...

Och formen då? (del 2)

Jag blir inte riktigt klok på min egen form just nu. Helt plötsligt springer jag milen i 4.45-tempo, fast det känns som om det går betydligt långsammare (läs: jag tar inte i). Och det är ju kul...frågan är bara hur jag håller i 42 kilometer? Det är som om jag helt har förlorat känslan för hur fort eller långsamt jag springer.

Och formen då?

En kollega frågade hur formen ser ut inför Stockholms marathon. Svaret är att jag inte har en aning. Jag har ju sprungit ungefär som planerat (eller...det är väl klart att jag önskar att jag hade kunnat träna exakt som önskat, men som småbarnsförälder är det inte realistiskt) och jag vet med bestämdhet att jag är betydligt snabbare och starkare nu jämfört med för ett år sedan. Uthålligheten har jag sämre grepp om. Visst, jag kan springa en halvmara i hyfsad fart utan att framkalla när döden-känslan. Och just halvmaror har jag sprungit ett antal under vintern och våren. Men det är stor skillnad på halvmaror och maror. Å andra sidan är det också stor skillnad på att springa i sin ensamhet, klockan åtta på morgonen, i ett öde Umeå, jämfört med att springa ett stort lopp.

Så...jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig den första juni. Jag hoppas att jag kan springa mitt lopp som planerat - och att planen håller ända in i mål. Likaså hoppas jag få utdelning för alla pass som genomfördes på oplogade vägar i tio minusgrader... Men jag börjar också bli en smula nervös. Det är så många förväntningar och förberedelser som ska kokas ner vid ett specifikt tillfälle. Stockholms marathon är så klart inte det enda loppet eller målet under året, men det skulle vara rejält hyckel att säga att det inte spelar så stor roll hur det går, då jag har förberett och planerat detta lopp sedan jag gick i mål förra året.

Antiklimax

Nej, det blev inget maraton. För hur gärna jag än ville så insåg jag det galna i att ställa mig på startlinjen idag. Jag har varit förkyld i över två veckor och igår kom det halsonda tillbaka som en boomerang. Efter en natt i feberdvala, med en lika febrig son i famnen, kändes kroppen alldeles urlakad i morse. Jag testade att lunka två kilometer runt bostadsområdet, bara för att få det bekräftat. Det olämpliga i att springa 42 kilometer, i fyra plusgrader och duggregn.

Det känns verkligen surt. För här uppe - och så här års - är det inte bara att springa ett annat lopp om några veckor. Sässongen är över. Och jag har laddat för det här sedan den andra juni, när jag stelfrusen kom i mål på Stockholms marathon.

Visst, det är inte hela världen. Men...det är surt.

Uppladdning pågår (i havet av virus)

Nu kan jag inte göra så mycket mer innan maran på lördag. Uppladdningen går nog inte att beskriva på något annat sätt än usel. Det har varit två veckor med virus och förkylningar och följaktligen ytterst få pass. Jag har inte en susning om jag kommer att stå på startlinjen eller ta mig i mål.

Idag blev det knappt sju kilometer, i makligt tempo, bara för att se om jag hade virus i kroppen eller ej. Det kändes helt okej, även om kroppen är sliten, vilket ger hopp. Men med tanke på att sonen fick feber igen igår - okänd gång i ordningen under de senaste veckorna - så känns det väldigt osäkert om jag kommer till start. Jag tänker dock att jag måste utgå från att jag både ska starta och ta mig i mål - och att jag ska förbereda mig utifrån det. Försöka äta och dricka lite extra. Sova. Ta det lugnt. Ladda mentalt.

När jag tänker på lördagen så blir jag nervös. Inte lika nervös som inför Stockholms marathon, men ändå nervös. Allt efter 20 kilometer var ju en kamp. Okej, en hel del berodde på det usla vädret...men 42 kilometer är långt. Det gör ont. Psyket spelar spratt. Samtidigt vet jag vilken kick det är att springa lopp, även när kroppen skriker av smärta och utmattning. Just nu hoppas jag mest att det blir ett maraton för mig på lördag.

Inte direkt optimal uppladdning...

Det är verkligen frustrerande att vara förkyld - och särskilt när man, som jag, laddar inför en mara. Den senaste dryga veckan har jag slungats mellan febertoppar och snorfloder. När jag har trott att förkylningen har börjat ge sig har den gjort storstilad come back. Det har defintivt inte blivit någon löpning. Att ens promenera två kvarter till sonens dagis har varit tillräckligt utmanande för kroppen.

Idag vågade jag mig dock ut på en försiktigt runda. Det blev en mil i sakta mak. Kanske hade det varit mer taktiskt att springa en kortare runda, men jag ville se vad som skulle hända med kroppen om jag sprang lite längre. Om det inte hade fungerat så hade jag helt enkelt vänt om och promenerat hem.

Men det fungerade hyfsat - varför jag inte ger upp planerna på att springa min mara om en vecka. Det lär inte bli något optimalt lopp, men det skulle kännas väldigt trist att behöva ställa in det på grund av en förkylning. Så just nu lever hoppet!

Allmän status

Så här ett och ett halvt år sedan jag påbörjade (igen, kan tilläggas...det har ju kommit två barn emellan) min resa mot att springa marathon så kan jag summera läget så här:
- Jag har aldrig varit mer vältränad, vare sig när det gäller kondition eller löpstyrka.
- Motivationen är skyhög, trots att maran är avprickad.
- Mina tånaglar är i ett eländigt skick. Riktigt eländigt. Varför har man tånaglar?

Små små detaljer

Ändrade namnet på bloggen. Ett marathon är avklarat - nu återstår att springa fler. (Och snabbare!)

4,2 mil - och ett lika långt inlägg om min första mara

Här kommer den mer utförliga versionen av mitt första marathon.

Jag flög ner till Stockholm på fredag förmiddag och hade sådan tur att jag stötte ihop med en vän som också skulle springa sin första mara. Då planet var försenat hade vi gått om tid att prata om uppladdning, nervositet och strategier inför loppet, vilket kändes väldigt skönt. Väl i Stockholm checkade jag in på hotellet och begav mig till Östermalms IP för att hämta nummerlappen. Redan på vägen dit började jag fundera på hur kallt det egentligen skulle bli. Regnet vräkte ner och vinden piskade. Nummerlappen hämtades ut och jag skrotade omkring en stund på Expon. Att hugga in på pastapartyt kändes dock inte särskilt lockade i kylan.

Tillbaka inne i city insåg jag att jag var tvungen att ta tag i strumpproblemet. Att springa fyra mil i ett par kompressionsstrumpor med hål på hälen kändes inte särskilt lockande, för att inte säga helt vansinnigt. Att hitta strumpor visade sig dock vara ett större projekt än väntat. Efter besök i fyra sportaffärer, där det inte fanns några knähöga strumpor, begav jag mig till Löplabbets tjejaffär på Kungsgatan och klippte till på ett par Cep-strumpor för en femhundring (mer om dessa senare...). Resten av dagen ägnade jag åt att försöka ta det lugnt - och åt att äta. Och äta. Och dricka. Och att vara nervös. Och att vara ännu mera nervös.

Lördag morgon började med en gigantisk frukost och provning av kläder. Då började jag inse att jag hade packat helt fel grejer. Nog för att jag hade långa tights och löparjacka, men ingen långärmad tröja, några vantar eller någonting annat värmande. Inte hade jag heller tagit med några särskilda kläder att ta på mig efter loppet - men tryckte i desperation ner vad jag hade (en munkjacka och en halvlång ytterjacka) i klädpåsen.

För att slippa stressa med klädinlämning och annat så begav jag mig till Östermalms IP i god tid. Redan på vägen till tunnelbanan började jag frysa - för att inte tala om hur kall jag hann bli i startfållan innan start. En stund försökte jag ta skydd i en kur vid Musikhögskolan, där jag småpratade med några andra löpare, men sedan var det bara att ta plats nere på Lidingövägen. Avundsjukt suktade jag efter medlöparnas regncaper och vantar. Om någon hade erbjudit ett par vantar för en tusenlapp så hade jag slagit till! Redan innan start...

Så - till slut - gick startskottet. Den nervositet som fanns tidigare släppte nu. Allt fokus var på att springa och att ta mig i mål. Mentalt delade jag in loppet i fyra milslopp. Den första milen är ju som att springa en standardrunda, typ broarna runt. Den andra milen är som att springa en halvmara -  och det har jag ju gjort ganska många gånger förut, både på träning och tävling. Den tredje milen är en utmaning - men en mil till ska ju inte vara något större problem? Den fjärde milen - då är det ju bara att springa en mil till och ta mig i mål?

De första kilometrarna ringlade vi oss sakta fram över Vallhallavägen, förbi radiohuset, Berwaldhallen och ner mot Sveavägen. Det gick långsamt men ändå välordnat. Inga knuffar eller sura miner. Regnet strilade ner och man blev snabbt genomblöt. Vid första tidskontrollen insåg jag hur pass långsamt det gick; 5 kilometer på knappt 30 minuter. Längs Söder Mälarstrand och Västerbron började det flyta på. Lite snabbare tempo. Lite mer utglesat med folk. Vid första milen kändes allt bara bra. Kroppen var stark och löpningen kändes stabil. Jag var noga med att ta det lugnt vid alla vätske och matkontroller.

När jag sprang längs Odengatan, på väg mot 15 kilometer, kom Edward Sharpes Home på spellistan (synnerligen lämpligt med tanke på att det är mina gamla hoods) och jag kände mig urstark. Trots regn och rusk var det underbart att springa! Yeah!

...en känsla som fortsatte ganska exakt fram till att vi vek av mot Gärdet, kring 19-20 kilometer. Det var som att springa rakt in i en vägg. En vägg av stark kuling, på gränsen till halv storm. Det var väl en sak att det blåste, men det stora problemet var ju att jag (och sannolikt alla andra) var dyngsura in till underkläderna och med blåsten så kyldes man ner till en djupfryst fiskpinne. Kroppen stelnade totalt och jag började frysa så att händerna skakade. Vad fanns att göra? Normalt sett blir man ju varm så att det räcker av att springa, även när det är 15 minusgrader ute. Några torra kläder fanns inte att tillgå - och sprang det gjorde jag ju redan. Någon stans vid 26 kilometer gick jag i en backe första gången, inte för att jag hade slut på krafter eller för att jag hade traditionellt löparont - utan för att jag frös så mycket. På något sätt fick jag dock igång kroppen igen och siktade mentalt på att ta mig fram till Strandvägen, då jag skulle vara inne på det "riktiga" andra varvet. Nu började varje meter och varje steg bli en kamp. Mentalt siktade jag på passeringen av varje kilometer och försökte tänka på olika belöningar. Buljongen på Söder mälarstrand. Passeringen av 30 kilometer. Nästa dryckeskontroll och lite promenad i anslutning till den. Jag insåg också att det bara gick långsammare och långsammare och att det inte var lönt att tänka på tid.

Vid Söder Mälarstrand började jag frysa i det närmaste okontrollerat (hur mycket jag hade betalat för ett par vantar här vill jag inte tänka på) och besvikelsen över att buljongen hade hunnit kallna var på nivån av att jag nästan började gråta. Men jag fokuserade på att det snart bara var en mil kvar - och vad är en mil egentligen? En mil kan man ju springa vilken dag som helst. På Västerbron, vid 32 kilometer, hade vinden tilltagit ännu mer och nu struntade jag i att springa uppför. Jag gick. Joggade lite förstrött. Gick lite till. Och rullade ner för utförslöpan in mot Rålambshov. Äntligen var kroppen med igen!

Vid 35 kilometer, vid Norr Mälarstrand, gav jag på något sätt upp mentalt. Kroppen var så stel av kylan att jag knappt kunde ta mig framåt och det kändes som om någonting väsentligt (typ knän eller fotleder) skulle gå sönder om jag pressade mig. Jag bestämde mig då för att ta det ännu lugnare under de sju sista kilometrarna. Gå om så behövdes. Springa resten lugnt. Skit samma att det inte skulle bli någon tid under 4,15 (vilket hade krävt en enorm ansträngning i det läget) och jag skulle sannolikt komma in under 4,30 om jag inte brakade ihop helt.

Längs Vasagatan kom Salt n Pepas Push it på spellistan och jag var tvungen att le (även om det var svårt i kylan). Händerna var blåa av köld och jag hade nästan ingen känsel i dem. Även fötterna började kännas oroväckande bortdomnade. Men, men, meter för meter betade jag av de sista kilometrarna. Sprang lugnt. Gick något kort sträcka här och var. Försökte skaka liv i händerna. Sprang lite till. Försökte slappna av för att mildra skakningarna. Upprepade mantrat att springa i mål. Vid Odengatan överväldigades jag av den häftiga känslan av att vara där tillsammans med ett gäng dårfinkar, som alla stretade mot mål, lika stelfrusna och sammanbitna.

Vid 40 kilometer insåg jag att jag faktiskt kommer att gå i mål, att jag snart hade sprungit mitt första marathon, under sämsta tänkbara omständigheter. Denna insikt gjorde dock inte de sista kilometrarna mindre fysiskt plågsamma. När jag svängde runt hörnet vid Sturegatan och såg tornet på Stadion började jag nästan gråta av lättnad. Väl inne på Stadion tog jag mig samman och öste på lite grann - och pressade mig förbi ett tiotal damer (varför nu det var viktigt - men just där och då så kändes det högst relevant att visa för mig själv att jag fortfarande kunde springa ordentligt efter 4,2 mil...). Jag kom in på 4,25, fick min medalj och stapplade bort mot ett staket. Just då kunde jag inte förstå att den första maran faktiskt var över. Jag bara frös och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle överleva fram till klädutlämningen.

Här började för övrigt den värsta delen av dagen. Att i snigeltempo ta mig tillbaka till Östermalms IP, få chippet borttaget, få min finisher-tröja, ta mig till min klädpåse och på någon sätt få på mig mer kläder. Jag hade ju inte ens ett fullständigt ombyte utan var tvungen att behålla alla blöta kläder och bara dra över munkjackan och ytterjackan - i ett tillstånd då jag var så stel att jag knappt fick upp snörena på påsen. Men på något sätt ordnade sig även detta och jag tog tunnelbanan tillbaka till hotellet. Kanelbullen som jag åt på vägen hem var för övrigt bland det mest välsmakande jag har ätit. Någonsin.

Väl på hotellet stod jag nog i duschen i en timme, innan jag byltade på mig så mycket kläder jag kunde och kröp ner under täcket. Sakta, sakta, återvände värmen. Sakta, sakta, insåg jag även att jag faktiskt var i mål.

Det märkliga är att ingenting av det som jag var orolig för inträffade. Magen krånglade inte (som den gjorde på förra Stockholms halvmarathon). Jag fick inte ont i något knä eller i höfterna (den ständiga skräcken). Inte ett endaste skavsår, trots att jag sprang i genomblöta skor och strumpor (tack Cep-strumporna - ni var värda varenda krona!). Och jag gick inte in i den omtalade väggen (the horror!). För även om jag gick en del korta sträckor så berodde det inte på att energin tog slut eller på att det gjorde normalt löparont - utan på kylan och den stelhet som den medförde. På något bakvänt sätt hade jag krafter kvar på slutet även om det inte gick att springa snabbt (det låter helsnurrigt, jag vet).  Loppet gick inte alls gick som planerat men jag fick ändå ett kvitto på att jag kan springa en mara - och att träningen har gett resultat. Men under förutsättningarna kunde jag i begära så mycket bättre tid. Okej, jag hade kanske kunnat kapa fem minuter om jag hade pressat på de sista sju kilometrarna - men det var inte värt det under de omständigheter som rådde.

Även i om det kanske inte låter som det så hade jag till stora delar sjukt kul! Den första halvan gick som på räls - och det var en fantastiskt upplevelse att springa med så många andra, så långt. Nästa gång hoppas jag dock att det blir bättre väder - och att jag kan springa mer normalt. För ja, jag kommer att springa fler marathon.

Nu kan jag inte förbereda mig mer

Det sista passet innan maran är avklarat. 7 lugna kilometer runt ön. Och just nu känns det som om hela kroppen ska gå sönder. Har jag inte ont i ett knä? Känner jag mig inte ovanligt stel i vaderna? Gjorde det inte ont i fotsulorna? Hur ska det gå, hur ska det gå? Är det inbillning eller kommer exakt varenda meter av de 42 kilometrarna vara en kamp?

Reseväskan är packad och i morgon flyger jag ner till Stockholm. Hepp!

Det närmar sig, det närmar sig

Det fick bli en mil idag, med en nätt spurt den sista kilometern (hmm, jag råkade visst dras med av en annan löpare). Söndagens pass satt uppenbarligen kvar i kroppen och benen kändes lika pigga som två vedklabbar. Inte för att det gick så långsamt (c:a 5,15 tempo), men det fanns ingen riktig kraft i kroppen.

Nervositeten inför maran har börjat göra sig påtaglig. Hur ska det egentligen gå? Har jag tillräckligt många mil i benen för att ta mig i mål? Kan jag göra det på en anständig tid? Målet om 4 timmar har jag, som tidigare nämnt, varit tvungen att revidera. På grund av de senaste månadernas strul får det anstå till ett senare marathon. Nu handlar det om att ta mig i mål - och att kunna springa hela vägen. Jag hoppas att mitt pannben är tillräckligt tjockt och att kroppen inte ballar ur. Eller att det blir för varmt. Är det för varmt så är jag kort och gott kokt. Jag har ökänt dålig förmåga att hantera värme.

För att stilla nervositeten har jag börjat planera för de praktiska detaljerna. Vad ska jag ha på mig? Vilka spellistor fungerar? Behöver jag en keps? Törs jag köpa nya kompressionsstrumpor? Det sista är dagens stora bekymmer, för plötsligt gick det hål på mina favoritstrumpor. Och med tanke på att jag fick fyra blåa naglar på Stockholms halvmara på grund av fel strumpor så skulle jag säga att strumpor är seriösa saker.