Det fick bli en mil idag, med en nätt spurt den sista kilometern (hmm, jag råkade visst dras med av en annan löpare). Söndagens pass satt uppenbarligen kvar i kroppen och benen kändes lika pigga som två vedklabbar. Inte för att det gick så långsamt (c:a 5,15 tempo), men det fanns ingen riktig kraft i kroppen.
Nervositeten inför maran har börjat göra sig påtaglig. Hur ska det egentligen gå? Har jag tillräckligt många mil i benen för att ta mig i mål? Kan jag göra det på en anständig tid? Målet om 4 timmar har jag, som tidigare nämnt, varit tvungen att revidera. På grund av de senaste månadernas strul får det anstå till ett senare marathon. Nu handlar det om att ta mig i mål - och att kunna springa hela vägen. Jag hoppas att mitt pannben är tillräckligt tjockt och att kroppen inte ballar ur. Eller att det blir för varmt. Är det för varmt så är jag kort och gott kokt. Jag har ökänt dålig förmåga att hantera värme.
För att stilla nervositeten har jag börjat planera för de praktiska detaljerna. Vad ska jag ha på mig? Vilka spellistor fungerar? Behöver jag en keps? Törs jag köpa nya kompressionsstrumpor? Det sista är dagens stora bekymmer, för plötsligt gick det hål på mina favoritstrumpor. Och med tanke på att jag fick fyra blåa naglar på Stockholms halvmara på grund av fel strumpor så skulle jag säga att strumpor är seriösa saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar