Nervositeten börjar bli ganska påtaglig nu.
Jag tänker köra ett sista, mycket lugnt, pass i morgon. På fredag morgon tar jag flyget ner till Stockholm och installerar mig. Hämtar ut nummerlapp, checkar in på hotellet och...tja, är nervös helt enkelt.
För helt ärligt så har jag inte en susning om hur det kommer att kännas på lördag. Hur det kommer att kännas efter, säg ungefär, 25 kilometer. Mitt hopp ligger på mitt ganska tjocka pannben. Att inte komma i mål finns inte som ett alternativ just nu (även om det så klart kan göra det under pågående lopp, på grund av rent fysiska begränsningar). Den stora skräcken är att det ska bli varmt och att jag får vätskebrist. Jag är ruggigt känslig just för vätskebrist. Smärta i diverse kroppsdelar skrämmer mig betydligt mindre.
Maken försöker lugna mig med att upprepa att det kommer att gå bra - och att min nervositet är helt enligt förväntningarna. Jag blir alltid nervös när jag har satt upp mål. Jag är alltid livrädd för att misslyckas. Men jag vet också, om jag är ärlig mot mig själv, att det oftast går bra. Så nu hoppas jag innerligt att det gäller även i detta fall. Att jag, trots allt, har fått ihop en hel del mil. Att jag kan se resultaten av alla pass på oplogade vägar och i minusgrader. Att jag betydligt starkare och snabbare än för ett år sedan.
Och trots nervositeten så ska det bli riktigt riktigt kul att springa Stockholms marathon. För efter det kan jag börja planera inför nästa lopp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar