Den senaste tiden har varit enormt frustrerande. Virusen har härjat i princip fritt i hushållet (hey, ettåring som har börjat på dagis...) och så snart en förkylning har fasat ut så har nästa kommit. Eller magsjuka. Eller något annat fanstyg. När jag väl har kommit ut på någon runda så har kroppen skrikit av motstånd - inte på grund av bristande motivation utan helt enkelt för att kroppen har varit seg och sliten.
Det känns så...orättvist. Under vintern, när det snöade och var minus 15 grader, kunde jag vara disciplinerad och springa minst tre pass i veckan. Nu, med mindre än en månad kvar till Stockholms marathon, känns det helt hopplöst. Kommer jag ens kunna springa några ordentliga långpass innan?
Well, idag kom jag i alla fall ut på en milsrunda. I hällande regn. Det kändes fantastiskt (helt utan ironi).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar