Post marathon

Efter fem dagars vila så gav jag mig ut på en mil i fredags (och efter det har det blivit ytterligare två pass). Det var lite stelt, men annars ingen större skillnad mot vanligt. Och det kan jag tycka är en av de stora skillnaderna mot för ett par år sedan; nu kan jag springa ett marathon i anständig fart utan att vara död efteråt. När jag sprang min första halvmara (2007?) så kunde jag knappt röra mig på en vecka. För att inte tala om den smärtsamma promenaden från målområdet till tunnelbanan.

Nåväl. Jag har två löften till mig själv inför sommaren:
- få ordning på ryggen (hej rehabövningar!)
- inte slarva med långpassen (hejdå tånaglarna!)

Återhämtning (aj...)

I söndags morse drog  jag iväg på ett långpass i skogen. Under två mil mötte jag inte en människa. Det var bara jag, stigarna, djuren och det stillsamma prasslandet från träden. Lera, stenar och rötter. Backar och myrmark. Först när jag vände hemåt mötte jag två löpare i det angränsande elljusspåret. Med andra ord; jag hade en alldeles fantastisk morgon.

Igår kunde jag dock konstatera att det var länge sedan jag sprang ett ordentligt terrängpass. Mina höfter kändes som illa smorda gångjärn. Alternativt som om de tillhörde en tant på 87 år. Idag hade träningsvärken letat sig ner på baksidan av låren.

När Maken frågade om jag skulle ut i kväll så var jag lite svävande på målet:
- Öhh, just nu så känns det som att jag knappt kan springa tio meter. Vi får se.
Han svarade det enda rimliga:
- Klart att du ska ut. Det känns bättre bara du kommer igång.

Det är tveksamt om jag kan beskriva dagens pass som skönt eller trevligt, men efter några kilometer vaknade kroppen till liv i alla fall. Och kanske känns det bättre i morgon. Kanske.

Tack Kung Bore!

Åh, vad jag alla dagar i veckan föredrar minus tio grader och ymnigt snöfall framför två plusgrader och duggregn!

Igår kom vintern tillbaka - vilket jag idag firade med ett fullkomligt normalt distanspass. En alldeles lagom mil, med icebugs och lager av merinoull. Ingenting märkvärdigt eller spektakulärt, bara ett pass under normala vinterförhållanden. Tack Kung Bore!

När man inbillar sig både det ena och det andra

Här har jag gått omkring och inbillat mig att jag är hyfsat vältränad. Jag kan ju springa en mil på 46 minuter. Eller springa i skogen i förbluffande många timmar utan att ens bli anfådd. Och ta mig igenom ett marathon över några rejäla fjäll.

[Här är det lämpligt att infoga ett rått asgarv.]

Sedan ett antal dagar så testar jag att köra en training streak. Det vill säga; jag tränar någonting (minst 30 minuter) varje dag. De flesta dagar har jag sprungit (nähä?) eller simmat (minsann). Men så fick jag för mig att köra ett pass från Nike Training Clubs app.

[Här är det lämpligt att infoga ett nytt asgarv.]

Eftersom vi inte har några redskap hemma, som hantlar och medicinbollar, så tog jag ett nybörjarpass på 30 minuter. Innan jag satte igång så tänkte jag; jaja, jag får väl kanske göra två pass för att det ska bli någonting.

[Och ytterligare ett...]

Åh. Herre. Gud.

Efter 30 minuter så kan vi sammanfatta det så här; jag har en del att jobba på. Konditionen är det dock inga fel på.

Om konsten att springa fel

Vissa pass är onekligen sega. Idag var det snömodd, dimma och en genomtrött kropp. Efter den första kilometern gjorde det ont ganska exakt överallt. Låren kändes som trästockar. Vaderna spände och drog. Ryggen var som en ostkrok. Knarrade det inte i knäna också? Jo, sannolikt.

Jag hade en plan om att springa samma runda som jag och mina grannar sprang på nyårsafton, men efter ett antal kilometrar lyckades springa åt fel håll vid en cykelbana (det såg ärligt talat likadant ut åt alla håll) och kom ut på en väg alldeles för nära hemmet för att jag skulle få ihop mina tänkta kilometrar. Någonstans där började dock kroppen sakta vakna till liv och jag sprang en väldigt konstig runda hem, genom ett område som jag hittar dåligt i och längs cykelbanor som inte alls gick dit jag trodde. Plötsligt (eller ja, det var väl inte helt oväntat) befann jag mig vid naturreservatet där jag brukar springa - och från att nästan ha blivit en för kort runda så blev den några kilometer längre. Totalt blev det ungefär 12 kilometer (och jag var marginelt piggare på slutet jämfört med i början).

Jag kan dock inte låta bli att förundras över hur jag kunde springa så fel och konstigt idag. Det var inte direkt ute i skogen och jag borde ha koll på omgivningarna (efter mer än tio år i stan...),

Skogen!

Det var ett tag sedan jag sprang terräng, då jag under de senaste två månaderna har sprungit inför Umemaran (som inte blev av på grund av förkylningen från helvetet). Men idag så kände jag att det var dags för skogen! Ahh, skogen. Efter några kilometers transportlöpning och ett halvt varv i elljusspåret så kom jag ut på stigarna. Bland stockar, stenar, hala spänger, vatten och lera. Två timmar och tio minuter senare landade jag i hallen, med genomblöta skor, lera upp till knäna och ett mycket brett leende.

Jag kan inte riktigt förklara varför men jag blir så oerhört glad av att springa terräng. Ofta kommer jag in i ett tempo som jag kan mata på nästan hur länge som helst utan att bli nämnvärt trött. Och det tempot kan jag hålla nästan oavsett underlag och backar. Jag bara matar på.

Något som var lite annorlunda idag mot för hur det brukar vara när jag springer var mängden med folk. Jag mötte pensionärer som var ute och gick. Familjer som grillade (det är ett naturreserat där det finns grillplatser lite här och där). MTB-åkare. Hundar. Men det är helt okej det också, även om jag inte har någonting emot att vara helt ensam bland stigarna.

Hoppas jag hinner med några fler skogsrundor innan snön kommer!

Tillbaka i spåret

Efter flera veckor med en ihärdig och elak förkylning kom jag ut på en runda igår. Kroppen kändes lite skakig, men ändå förhållandevis okej. Jag tog det lugnt. Sprang först fem kilometer, tog ett kort stop och sprang sedan fem kilometer till. Väl hemma kunde jag konstatera att det fungerade fint att springa, trots uppehållet och att det fortfrande finns rester av förkylningen i kroppen.

Då springbehovet är stort och uppdämt tog jag även en runda idag på morgonen - och till min förvåning kunde jag konstatera att det var vinterväder ute. Ganska många minusgrader, lite snö i norrlägena och ett ordentligt islager på vattenpölarna. Men jag rotade fram mitt nya merinounderställ, en ordentlig mössa, buff och världens bästa vantar och drog ut på en 12-kilometers runda. Även idag fick det bli ett lugnt och kontrollerat pass. Det sköna var dock att jag kände mig hur stark som helst! Jag hade med lätthet kunnat springa en halvmara, eller ännu längre, i samma tempo. Nu hoppas jag bara att jag får vara frisk ett bra tag framöver!

Att testa någonting nytt

Jag är ju en ensamlöpare, som inte har några som helst problem med att mata mil med mig själv som enda sällskap. De senste två helgerna har jag dock testat någonting nytt och sprungit tillsammans med folk. Förra helgen var det helt oplanerat, då jag blev ikappsprungen av en (för mig okänd) klubbmedlem. Vi sprang typ sju kilometer ihop, på slutet av mitt långpass, småpratade och hade allmänt trevligt. Idag bestämde jag träff med två vänner/kollegor och drog av en halvmara. Detta pass blev i behagligt prattempo och under trevliga former.

Att springa tillsammans med andra har varit oväntat kul. Och jag inser att passet idag blev i ett betydligt mer rimligt tempo än om jag hade sprungit ensam (då hade det blivit fullt ös, medvetslös). Kanske kommer jag att springa tillsammans med folk oftare framöver - men just nu är fokus på sässongens sista tävling, som går av stapeln om två veckor. Umemaran. Det här var (sannolikt) det sista riktiga långpasset innan dess. Nu är planen att fokusera och ta hand om kroppen (typ springa lugna milsrundor).

Värmen, den värmen!

Det går nästan inte beskriva hur varmt det var att springa idag. Egentligen var planen att springa på morgonen (vilket jag brukar göra på sommaren) men då maken förtjänade en ordentlig golfrunda (innan det blev tjockt med folk på banan) så stuvade vi om i dagens planering - och jag gav mig ut under eftermiddagen. Någon form av långpass skulle det bli, men exakt vad bestämde jag först när jag börjat springa.

Först blev det tre kilometer med lugn uppvärmning/transportlöpning, sedan tre varv (a 3,5 kilometer) i skidspåret och samma transportlöpning hem. Totalt ungefär 16-16,5 kilometer. Inte jättelångt...men däremot jättevarmt och backigt. Jag hade med mig vatten och resorb men insåg att jag var tvungen att hushålla på resurserna (då det inte finns någonstans att fylla på under detta pass). Kroppen var lite seg från gårdagens runda men jag höll en ganska låg och jämn belastning - och efter ett tag så kändes kroppen helt okej. Mentalt kändes det lika fantastiskt som det brukar göra att springa i spår. Jag gillar att springa över stenar och grenar. Likaså att det oftast inte är en människa i närheten, bara fåglarna och träden som prasslar.

När jag kom hem så var makens spontana reaktion: men drick, du har ju flera liter vatten i tröjan! Och jag var verkligen sjöblöt av svett. Det är varmt nu!

De senaste rundorna

Midsommarhelgen spenderades hos svärföräldrarna i Norrbotten - och så klart passade jag på att springa. Jag gillar verkligen att springa nya rundor och på platser som jag sällan är.

På midsommardagens morgon snörade jag på mig mina Kinvaras vid åttatiden och sprang från samhället där svärföräldrarna bor och in mot stan. Det här är en runda som jag har sprungit en eller två gånger förut, så jag visste ungefär hur den skulle vara. Men just denna morgon var det knappt en människa ute. Efter en timme började det regna, ett fint ljummet sommarregn. Jag köpte en snickers som färdkost och vände tillbaka mot svärföräldrarnas tillhåll. Totalt blev det ungefär en halvmara, i lagom tempo.

Dagen efter gav jag mig också ut på morgonen (hey, vi har ett morgonpiggt barn!). Svärfar tipsade om att jag kunde springa till nästa by, ungefär 6 kilometer bort och vända, vilket jag också gjorde. Det kändes ganska märkligt då det var en väg som jag aldrig ens har åkt med bil. Själva vägen visade sig vara en tämligen rak och kuperad histora. Låååånga, och ganska branta, backar! Några gånger passerade någon bil, men i övrigt såg jag exakt en person och tre hundar. Jag tror inte ens att det fanns några hus mellan det lilla sammahället och den ännu mindre byn. Det kändes nästan som att springa i en surrealistisk film: mitt i absolut ingenstans. Vackert. Svettigt. Och ganska jobbigt. Totalt blev det drygt tolv kilometer, i hyfsat snabb fart. Ett mycket trevligt pass.

Idag blev det bara ett vanligt standardpass, hemma i Umeå. Vare sig särskilt jobbigt eller märkvärdigt. Bara en mil rätt upp och ner. Men de passen behövs också.

Comeback i spåret

Efter Stockholms marathon har det varit förbryllande lätt att springa igen. Kroppen har i stort sett känts som vanligt - och jag har därför också sprungit ungefär som jag brukar. Inga supersnabba rundor och inga riktiga långpass, men 10-14 kilometer per runda i helt normal träningstempo (typ 5.10-5.25 ). Idag gjorde jag dock något som jag har längtat efter sedan i höstas - och som markerar övergången till min sommarträning - nämligen sprang spår! Och jäklar så bra det kändes!




Det blev först drygt tre kilometer transportlöpning, sedan två varv på 3,5:an. Som avslutning drygt tre kilometer transportlöpning hem. Det här spåret är i huvudsak ett skidspår, som man kan springa eller åka mtb i om somrarna, vilket också betyder att det är kuperat. Ganska rejält kuperat. Och med ganska olika underlag. Mycket bark, lite grus, lite gräs och bitvis ganska blött och lerigt.

Det är som om det händer någonting extra i hjärnan när man springer i spår och terräng. Det krävs extra uppmärksamhet, så att man inte snavar över stenar och rötter, och andra muskler än vanligt aktiveras. Det är också någonting alldeles speciellt med att springa i en skir skog, utan en människa i närheten. Det är bara kroppen, andningen och naturen.

Det känns som att det kommer att bli en bra sommar!

Stockholms marathon - racereport

Så var då dagen inne, dagen då jag skulle springa Stockholms marathon för andra gången. I vanlig ordning vaknade jag klockan fem. Lite irriterande men ganska väntat, då jag ofta blir väckt av sonen vid den tiden. Kring åtta gick jag ner och åt hotellfrukost. Yogurt med müsli, ett par mackor, juice och svinäckligt kaffe. Det var jättemycket folk och ganska trångt. Många nervösa maratonlöpare. Och jag var också...nervös.

Kring halv tio gick jag iväg till Karlaplan och åt lite mer frukost, mest för att fördriva tiden men också för att fylla på med så mycket energi som möjligt. Sedan tillbaka till hotellet, där jag provade olika kombinationer av kläder. Korta tights, långa tights? Linne eller t-shirt? Till slut föll valet på korta tights, kompressionsstrumpor, t-shirt och keps. Allt, förutom kepsen, i klubbens gul-svarta utformning, varför jag mest såg ut som en geting. Oh, well. 

Efter ett tag promenerade jag bort till Östermalms IP. Käkade en banan, drack lite vatten, och fördrev tid. Och så, till slut, blev klockan tio över tolv och min startgrupp kom iväg.

I början var det trångt och gyttrigt, men jag kände mig stark och sprang på bra. Efter några kilometer blev det lite luftigare mellan folk och jag höll ett stabilt 5-5.10 tempo. Första fem kilometrarna gick på drygt 25 minuter och första milen på drygt 50 minuter. Jag drack i alla vätskekontroller (enligt planen) och tog det ganska lugnt, trots en helt anständig fart. Västerbron kändes fin, likaså backen på Torsgatan. I nedförslöpningen längs Odengatan och Vallhallavägen kände jag mig stark.

Väl ute på Gärdet blev det lite segare (vilket nog mest var mentalt) men vid markeringen för halvmaran kände jag mig nöjd. 1,50 - vilket är pers på halvmaran! Saltgurka och vatten - och så vidare. Här slöt jag upp med farthållarna för 4 timmar, från startgruppen som började 12.00. Vi höll jämnt och fint tempo ett bra tag - och nu gick det upp för mig att jag skulle kunna springa på en, för mig, riktigt bra tid. Typ under 3,50! Så jag matade på.

Men...ett marathon är ett marathon. Ungefär vid 25 kilometer kände jag blodblåsorna på vänster fot, men bestämde mig för att helt enkelt ignorera smärtan. Det gick bra...ett tag. Tillbaka inne i stan, längs Strandvägen och Gamla stan kände jag hur krafterna började svikta. Allt jag tänkte var: mata på, spring igenom, det är andra varvet, det finns ett slut. Ett mantra som hjälpte en bra bit längs Söder Mälarstrand. Ganska exakt vid 32 kilometer, då jag å ena sidan passerade den viktiga psykologiska gränsen för att det bara var en mil kvar, så tappade jag helt bort mig själv. Rent fysiologiskt så fick jag soppatorsk. Jag hade inte tillräckligt med energi, trots att jag inte var slut i musklerna, och då tappade jag också bort det mentala. Jag insåg att jag var tvungen att få i mig någonting, så jag gick och åt lite gel längs Norr Mälarstrand. Fötterna kändes som köttfärs. Kollade på klockan och bestämde mig för att strunta i någon fin tid, så länge jag kom in under fyra timmar. Sprang. Drack. Gick och åt banan vid Vasagatan (gud vet hur många minuter jag tappade bort här). Sprang. Hade ont i magen. Lufsade. Först vid 39 kilometer tog jag mig samman i började springa ordentligt igen (alltså...jag sprang ju innan också, men väldigt ofokuserat mellan 32 och 39 kilometer). Nu var det bara tunnelseende, mot Stadion, mot målet. Kroppen kändes inte alls ok och jag hade inga krafter att svara med när folk sprang om mig, men samtidigt så kände jag att jag hade tillräcklig koll på mitt tempo så att jag skulle fixa fyratimmarsgränsen. På slutet var det väldigt trångt och stökigt. Det var många som kämpade mot klockan.

In på Stadion för en sista kraftansamling. Till slut korsade jag mållinjen på drygt 3,58. Ungefär 30 sekunder senare spydde jag upp dagens samlade födointag (ursäkta om du stod i närheten!). Galet nöjd med att ha kommit in på rätt sida om fyratimmarsgränsen, samtidigt lite förbryllad över min mentala härdsmälta. I efterhand inser jag att jag sannolikt hade kunnat fixa den sista milen bättre med smartare planering - och coachning. Om någon hade sagt åt mig vad jag skulle göra (typ struntra i bananjäveln på Vasagatan, ta lite gel och springa vidare...istället för att lalla omkring helt planlöst) så hade jag gjort det. Men det är väl det som är svårigheten med marathon. Det är skitlångt. Det händer underliga saker med kroppen. Hjärnan slutar fungera. Och då ska man ta sig samman och springa vidare. Det låter lätt, men det är det inte.

Så, jag är både nöjd och en erfarenhet rikare (vilket om inte annat låter bra...). Nästan 27 minuter snabbare än förra året! Det ska bli mycket spännande att försöka disponera nästa lopp bättre.

Nedtrappning

Nedtrappningen inför Stockholms marathon fortsätter. Först lite ofrivilligt då jag har varit ensam hemma med kidsen och inte har kunnat klämma in några pass dagtid (vilket jag ofta kan), sedan lite mer planerat då jag idag nöjde mig med ett milpass istället för ett långpass (vilket kändes en smula frustrerande). Planen är att springa två kortare rundor under veckan, bara för att hålla igång kroppen -men utan att slita.

Mer intressant är att jag pratade strategier med Maken idag. Vilket tempo jag ska håll etc. Plötsligt slängde han ur sig vilken tid han tror att jag kommer springa på - och det kan jag säga att om jag springer på den tiden så kommer jag att vara oerhört nöjd. Sjukt nöjd. Tiden var inte tagen rakt ur luften, utan utifrån vad jag har sprungit på lopp sedan i höstas och hur jag har tränat - och visst, om jag har en riktigt bra dag på lördag så är tiden vara möjlig (Maken brukar dessutom vara bra på att förutspå mina tider). Jag är dock nöjd även om jag lägger på 15 minuter...

Det jag tycker känns svårast just nu är att veta hur snabbt jag kan gå ut. Jag vet ganska väl vad jag håller för i 20-25 kilometer (och kanske upp till 30 kilometer). Men sedan? Ett annat problem är väder och värme. Jag har väldigt svårt att hantera värme - och springer av naturliga skäl (hey, jag bor i Norrland!) ofta när det är svalt. Redan vid 20 plusgrader blir jag rejält påverkad. Så vad gör jag om jag står vid Stadion på lördag och det är 25 grader i skuggan? Bara tanken på det scenariot får mig att darra av skräck.

Just nu vill jag mest att det ska vara lördagen den 1:a juni - och att jag är på väg runt banan - i behagligt molning väder, med pigga ben!

Värme (del 4)

Bor jag i tropikerna? Nej, jag bor ju i Norrland! Likafullt är det tropiskt klimat just nu. Idag genomleds dagens milspass i något som kan liknas vid en varmluftsfön. Det blåste som bara tusan, men var jättevarmt (kanske kring 25 grader?).

Hur som helst: nu börjar en stillsam nedtrappning. Jag kommer att fortsätta att springa fram till Stockholms marathon, men lite kortare och lite lugnare. Tanken med detta är att vara pigg och yster på startlinjen den 1:a juni. Det är inte utan en viss nervositet jag tänker på detta. Jag vill ju så gärna att allt ska klaffa, samtidigt som jag är ganska realistisk på den punkten. Det är svårt att toppa form och allmänt välmående till en specifik dag. För att inte tala om hur svårt det är att styra över yttre faktorer, som väder och temperatur...

Konversation

*tittar ut på regnet som vräker ner*

- Ska du ut, eller?
- Eh, tja...
- Eller är du en...solkenslöpare kanske?
- Inte direkt, va?
- Det är ju perfekt väder för maratonträning idag! Plus sex grader och hällregn!
- Hmm.
- För du tror väl inte att det kommer vara 15 grader och sol när du ska springa? Nänä. Endera så blir det fyra grader och hällregn eller så blir det 30 grader!
- Ja. Då föredrar jag ju fyra grader och regn.
- Exakt.
- Ja, jag ska ut.

Och ja, det var...blött. Det var dock betydligt trevligare än tisdagens pass, som mest var en plåga.

Helgens distanser

Lördag: sprang en mil på 47 minuter utan att ta i.
Söndag: sprang en halvmara i sakta mak och höll på att krokna av vätskebrist.

Just nu funderar jag mest på om jag ska springa ett lopp på lördag eller ej. Alternativet är ett riktigt långpass (typ 30 kilometer).

Dagens oväntade: race vid övergångsställe

Efter tio dagars förkylning från helvetet kunde jag snöra på mina Kinvaras och dra ut på en runda. Dagens mest oväntade var dock följande. När jag väntade vid ett övergångsställe hamnade jag bredvid en man i skjorta och slips - och när det slog om till grönt flinade han åt mitt håll och...raceade. Alltså toksprang, i sina kontorsskor med en mapp med papper i famnen. Jag sprang så klart i fatt och förbi honom, men vi raceade i ungefär ett kvarter. Det är ta mig tusan löparhumor.

Påsklöpning

Påsken spenderas med att packa min mors bohag, då hon ska flytta snart. Men mellan kartongerna, vändorna till återbruket och all sortering av prylar så har jag fått springa en del. Igår blev det en dryg mil på bar asfalt (okej, det var lite is här och där) och idag så blev det en längre runda runt stan. Lite kyligt, men väldigt skönt att springa på barmark! Synd bara att jag endast kan springa i mina speedcross på grund av den mosade tånageln...




Kanske hinner jag med en runda imorgon också. Det gäller att passa på när man är i tropikerna!

Dagens pass (aj!)

Började morgonen med att snöra på mig mina älskade icebugs. Konstaterade att det gjorde väldigt ont i min tå, tån där jag tidigare hade en tånagel och numera har någon slags blåsa och förhårdnad. Gick ut, sprang ungefär 30 meter och insåg att det var omöjligt att fortsätta.



Jag återvände in, genomförde en primitiv operation (nej, ni vill inte veta detaljerna) och tejpade ihop eländet med Hello Kitty-plåster (man tager vad man haver...). Sedan rotade jag igenom min ganska digra garderob, på jakt efter ett par skor som inte klämde på den stackars tån. Till slut hittade jag mina speedcross och begav mig ut.



Det blev tio lugna kilometer, i det helt fantastiska vädret. Men jäklar vad konstigt det var att springa odubbat (och i ett par terrängskor). Halt och isigt! Tån överlevde dock...

På banan (eller inte...?)

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände idag, men något var uppenbarligen helt fel. Strax innan nio drog jag iväg, i lugnt och behagligt tempo. Planen var att springa ner genom centrum - och känna efter hur kroppen kändes. Om den var sliten, eller det gick trögt, så skulle jag vika av vid cykelbron och köra min vanliga milsrunda. Om den kändes bra skulle jag fortsätta på ett långpass. Efter fyra kilometer kändes kroppen alldeles utmärkt, varför jag fortsatte. Lugnt och fint.

Det var någon minusgrad och lätt snöfall ute. Lite halt men i övrigt perfekt vinterväder. Jag sprang på, längs Backenvägen och bort mot Backen innan jag vände tillbaka in mot stan. Vid 13 kilometer stannade jag på Konsum och köpte en Festis och en Snickers. Kroppen kändes fortfarande bra. Lite stel men ingen allvarligt. Vid 15-16 kilometer började stelheten accellerera och rundan kännas tung. Men det var fortfarande ingenting allarmerande. De sista två kilometrarna, innan jag landade hemma vid halvmaradistansen, var i ärlighetens namn inte överdrivet muntra. Jag kände mig stel som en gammal tant och orken började tryta. Men...fortfarande så var det ingenting som bekymrade mig. Det var ju trots allt ett tag sedan jag sprang ett långpass - och de senaste veckorna har ju innehållit minimalt med löpning.

Väl hemma så stretchade jag. Tog en dusch. Drack lite juice och började fixa med lunchen. Plötsligt så började jag må jätteilla, så illa att jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Och tja, sedan spydde jag som en hund. Men jag vet faktiskt inte om det hade med löpningen att göra. Det började kanske en timme efter att jag hade kommit hem. Kanske var det en kombo av ansträngning och att jag fortfarande har virus kvar i kroppen (även om det inte känns så)? Eller så var det någonting annat? Efter två timmar under ett täcke så kändes det i alla fall bättre - och när jag fått i mig mat och dryck så började jag må helt okej.

Skumt - och lite obehagligt.