I söndags morse drog jag iväg på ett långpass i skogen. Under två mil mötte jag inte en människa. Det var bara jag, stigarna, djuren och det stillsamma prasslandet från träden. Lera, stenar och rötter. Backar och myrmark. Först när jag vände hemåt mötte jag två löpare i det angränsande elljusspåret. Med andra ord; jag hade en alldeles fantastisk morgon.
Igår kunde jag dock konstatera att det var länge sedan jag sprang ett ordentligt terrängpass. Mina höfter kändes som illa smorda gångjärn. Alternativt som om de tillhörde en tant på 87 år. Idag hade träningsvärken letat sig ner på baksidan av låren.
När Maken frågade om jag skulle ut i kväll så var jag lite svävande på målet:
- Öhh, just nu så känns det som att jag knappt kan springa tio meter. Vi får se.
Han svarade det enda rimliga:
- Klart att du ska ut. Det känns bättre bara du kommer igång.
Det är tveksamt om jag kan beskriva dagens pass som skönt eller trevligt, men efter några kilometer vaknade kroppen till liv i alla fall. Och kanske känns det bättre i morgon. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar