Så var det dags för årets loppremiär, i form av Vännäs halvmarathon. Detta är ett lopp som jag har tänkt att springa de senaste åren, men som inte har blivit av på grund av dåligt timade förkylningar. Men i år så skulle det bli av!
Som alltid när det är lopp i luften så vaknar jag okristligt tidigt och kan inte somna om. Så även idag. 04.00 var jag klarvaken. 06.00 steg jag och sonen upp. Det är lite lustigt, eller "lustigt", för ett lokalt halvmarathon är ju inte mycket att stressa upp sig över. Man dyker upp. Man springer. Känns det bra så springer man på. Känns det mindre bra så springer man lugnare och pallrar sig förhoppningsvis i mål. Sedan käkar man en banan, snackar med lite folk och beger sig hemåt. Lik förbannat var jag klarvaken 04.00.
Just denna dag kändes ingenting optimalt. Jag var trött och kände mig konstig i magen. Det var kallt och konstigt väder (typ kallt, sol och snö om vart annat). Jag försökte äta en ordentlig frukost (vilket jag tycker är ganska jobbigt - jag gillar frukost, men inga överdrivna mängder). Först blev det äggmackor och en kanna med kaffe. Någon timme senare pressade jag ner en rejäl tallrik med yogurt och müsli. Och två glas resorb. Sedan velade jag lite grann med kläderna. Hur kallt eller varmt skulle det egentligen bli? I sista sekunden skippade jag de kalla kompressionstightsen och drog på mig mina gamla vanliga Craft-kläder.
Då jag inte hade anmält mig innan så var jag tvungen att vara i Vännäs i god tid. Jag anmälde mig, kollade runt lite grann, hälsade på folk och gick till det lokala fiket och intog någon slags lätt lunch. (Om nu någon tycker att allt detta ätande verkar övedrivet så kan jag meddela att det är det inte. Jag har lärt mig att jag behöver ha rejält med krubb för att inte krokna under ett lopp.) Fortfarande kände jag mig mest bara ur fas och dålig i magen. Men då jag även lider av lopphypokondri så tänkte jag att...ja, ja, vi får väl se hur det känns efter några kilometer. För exakt så här brukar jag känna innan lopp, oavsett hur det går sedan. Flipp eller flopp. Strax innan start träffade jag kollegan T., som jag pratar löpning med ungefär fem dagar i veckan. Han tänkte ta loppet som ett vanligt träningspass och gå ut lugnt. På frågan vad jag hade för mål för dagen så svarade jag sanningsenligt; det kan bli allt mellan 1,45 och två timmar. Eller att jag spyr i ett dike halvvägs och att du får dra mig i mål. Vi bestämde oss för att hålla vårt eget tempo och att ses efter loppet, om jag nu inte skulle råka stå och vänta vid något dike.
Så gick starten. Då loppet inte har någon bankarta (eller det finns väl...men inte på hemsidan) så hade jag ingen aning om var vi skulle springa. Folk hade berättat att det går längs en mindre landsväg, rakt fram och är hyfsat platt. Den första kilometern var det ganska mycket folk, men sedan började vi sprida ut oss. En fördel med sådana här små lopp är ju att de flesta är rutinerade löpare, varför folk håller förbryllande jämnt tempo när de väl har kommit igång. Jag matade på i 4.50 - 5.0-tempo från den andra kilometern. Efter de första inledande kilometrarna (då jag hatar att springa, oavsett om det är träning eller tävling) så kändes det just som att det var det jag gjorde; matade på. Sida vid sida med samma personer. Kilometer efter kilometer.
Banan var oväntat kuperad. Långa sega uppförsbackar, långa nedförslut. Sedan kom haglet och den blöta snön. Jag matade på och kände mig förhållandevis stark. Magen höll sig i schack. Jag drack vid vätskekontrollerna. Vid 16-17 kilometer kom jag i kapp ett par tjejer, som hade legat strax framför mig under hela loppet, och i de avslutande uppförsbackarna kände jag (till min stora förvåning) att jag hade krafter kvar att dra ifrån. Det var inte fråga om någon överväxel eller superspurt, utan mer att jag hade kraft att hålla ihop och öka lite grann istället för att sakta av. Men då loppet dittills inte hade varit någon större njutning så kändes det inte som att det spelade någon större roll om det blev snäppet mer plågsamt på slutet. Med två kilometer kvar insåg jag att jag hade en helt okej tid på gång. Så: fram med pannbenet och bita ihop! För nu började kilometrarna kännas i benen. Och på sätt och vis så var det nog optimala förutsättningar för mig. Om det är varmt så har jag mycket svårare att bita ihop. Kyla och snö bekommer mig mindre, även om man självklart är stelare och segare. Den sista kilometern in mot mål hade jag bara målet i fokus; att inte sacka ihop utan just mata på. Och det gjorde jag. Det blev ett nytt pb på halvmarathon (drygt 1,43) och en hyfsad placering - vilket onekligen känns som en bra start på säsongen.
Summa summarum: Vännäs halvmarathon var ett trevligt och bra arrangerat lopp. Banan var helt okej, även om jag hade fått för mig att den skulle vara plattare. Mitt resultat blev klart över förväntan - särskilt med tanke på att jag aldrig hade någon överdrivet bra känsla i kroppen. Å andra sidan så kändes det inte särskilt dåligt heller när jag väl kom igång. Ärligt talat så kändes det mest som ett hyfsat hårt träningspass, en snöig och kall lördag.
Ps. Det är för övrigt nästan två år sedan jag sprang en halvmara senast - vilket var i form av överhettningen i Tavelsjö. Så mitt formella pb, om man bortser från vad jag sprang första halvan på Stockholms marathon förra året, känns inte särskilt uppdaterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar