I måndags roade jag mig med att springa DM i terräng, 8 kilometer. Denna tävling råkar även vara min egen klubbs arrangemang, vilket är extra kul.
Då jag inte hade anmält mig i förväg så var jag tvungen att bege mig till tävlingsområdet i god tid innan loppet. Jag fyllde i en lapp, småpratade med mina kollegor (som dagen till ära fixade med arrangemanget), hälsade på folk och drev omkring lite planlöst. Det var sjukt varmt och kvavt ute och jag hade ingen riktig känsla för form eller kroppslig status. Jag hade inte någon ordentlig plan för loppet heller. Banan hade jag provsprungit två gånger under helgen, så jag hade koll på backarna och underlaget, men i övrigt så hade jag inte en susning om lämpligt tempo eller upplägg. Då det är en liten tävling, som mest attraherar klubbanslutna löpare, så var det svårt att veta om jag skulle kunna ta rygg på någon (förslagsvis stabil person) eller om det skulle bli ett lopp på egen hand. Tiden kröp fram och i mitt stilla sinne tänkte jag: jaja, skamgränsen går väl vid 40 minuter. Och hur svårt kan det vara att springa 8 kilometer i snäll terräng? Det löser sig.
Till slut gick startskottet och vi drog iväg, upp för den första långa sega uppförsbacken (som i princip varar i 1,5 kilometer). Elitfolket försvann i ett dammoln och vi övriga stetade på. Då loppet bara är åtta kilometer så tänkte jag att det inte var någon större idé att fjösspringa. Det var helt enkelt bara att kötta på och hoppas att det skulle hålla hela vägen in i mål.
Först var det som sagt en ganska lång uppförsbacke, längs en grusväg, sedan en brant nedförslöpa, lite flackare stiglöpning och några nya uppförsbackar i ett fint elljusspår. På denna punkt i banan befinner man sig på baksidan av toppen på den lilla skidbacken, efter det är det i princip utförslöpning i 1,5 kilometer (blandat eljusspår och grusväg). Sedan rundar man målet och springer ett varv till. Banan är med andra ord väldigt lätt om man betänker terränginslagen. Däremot så är den backig.
Under det första varvet sprang jag tillsammans med ett par personer. Vi höll jämnt tempo - och jag var tämligen säker på att vi skulle fortsätta att dra ihop under hela loppet. Men vid varvningen, när vi påbörjade den långa uppförsbacken igen, så hängde jag av dem. Eller snarast: jag fortsatte mata på i samma tempo som tidigare men de släppte mig, vilket kändes en aning snopet. På något sätt så är det enklare att lida tillsammans. Nu fick jag plocka fram pannbenet och påminna mig själv om att plågan var begränsad. Skit samma att mjölksyran började bränna i låren, nu var det bara några kilometer kvar! Inte sacka ihop! Bara att mata på! Jag sprang ensam i ett par kilometer. Det fanns några stycken en bit framför mig, men inte så nära att jag kunde ta rygg på dem. Först när utförslöpningen kom, och jag öste på med de få krafter som fanns kvar, så kom jag i fatt en person och blev ikappsprungen av en man från klubben. Båda dessa slog mig dessvärre på upploppet, när jag mest kände att jag ville lägga mig ner i ett dike och spy (ja, jag har ju den egenheten att jag lätt mår illa...). Det andra varvet gick ganska mycket snabbare än det första och på slutet var det sjuk jobbigt. Men just den aspekten kan verkligen förvåna mig: att jag tycker att det är kul att tänja på mina gränser. Att jag verkligen gillar att springa tills mjöksyran bränner och det flimrar framför ögonen. Endorfinerna!
Jag kom i mål på 37,53 och blev sexa i tävlingsklassen, vilket jag är mycket nöjd med. Jag vann även min åldersklass och två lagmedaljer - men det handlar nog mer om bristande konkurrens bland veterandamerna i distriktet...
Efteråt var det väldigt socialt, med både gamla vänner, klubbkamrater, kollegor och nya trevliga bekantskaper. Det var prisutdelning och löparprat.
Och ja, det kommer nog att bli fler lokala tävlingar under sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar