Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände idag, men något var uppenbarligen helt fel. Strax innan nio drog jag iväg, i lugnt och behagligt tempo. Planen var att springa ner genom centrum - och känna efter hur kroppen kändes. Om den var sliten, eller det gick trögt, så skulle jag vika av vid cykelbron och köra min vanliga milsrunda. Om den kändes bra skulle jag fortsätta på ett långpass. Efter fyra kilometer kändes kroppen alldeles utmärkt, varför jag fortsatte. Lugnt och fint.
Det var någon minusgrad och lätt snöfall ute. Lite halt men i övrigt perfekt vinterväder. Jag sprang på, längs Backenvägen och bort mot Backen innan jag vände tillbaka in mot stan. Vid 13 kilometer stannade jag på Konsum och köpte en Festis och en Snickers. Kroppen kändes fortfarande bra. Lite stel men ingen allvarligt. Vid 15-16 kilometer började stelheten accellerera och rundan kännas tung. Men det var fortfarande ingenting allarmerande. De sista två kilometrarna, innan jag landade hemma vid halvmaradistansen, var i ärlighetens namn inte överdrivet muntra. Jag kände mig stel som en gammal tant och orken började tryta. Men...fortfarande så var det ingenting som bekymrade mig. Det var ju trots allt ett tag sedan jag sprang ett långpass - och de senaste veckorna har ju innehållit minimalt med löpning.
Väl hemma så stretchade jag. Tog en dusch. Drack lite juice och började fixa med lunchen. Plötsligt så började jag må jätteilla, så illa att jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Och tja, sedan spydde jag som en hund. Men jag vet faktiskt inte om det hade med löpningen att göra. Det började kanske en timme efter att jag hade kommit hem. Kanske var det en kombo av ansträngning och att jag fortfarande har virus kvar i kroppen (även om det inte känns så)? Eller så var det någonting annat? Efter två timmar under ett täcke så kändes det i alla fall bättre - och när jag fått i mig mat och dryck så började jag må helt okej.
Skumt - och lite obehagligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar