Det har varit snöstorm i Umeå hela dagen, så efter förmiddagens korta promenad på stan (när dottern skulle till sin dans) insåg jag att det knappast var läge att dra ut på en runda, än mindre ett långpass, om jag inte ville blåsa bort eller fastna i en snödriva. Fram emot fyratiden bet jag i det mycket sura äpplet, åkte till gymet och klev upp på ett löpband.
Och jävlar i min lilla låda (för att använda ett slitet uttryck) så tråkigt det var. Först sprang jag fem kilometer i knappt 5-minuterstempo, sedan körde jag lite ben och bålövningar. Det var skittråkigt, varmt och allmänt nedbrytande. Avslutningsvis sprang jag fem kilometer till (med några intervaller för att inte ramla av bandet av ren och skär leda).
Det är sjukt att det kan vara så stor skillnad. När jag springer en mil utomhus så tänker jag knappt på det. Visst, ibland är det jobbigt - men aldrig tråkigt eller mentalt nedbrytande. Jag får helt enkelt inget endorfinpåslag när jag springer på löpband.
Hoppas det dröjer till nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar