Comeback i spåret

Efter Stockholms marathon har det varit förbryllande lätt att springa igen. Kroppen har i stort sett känts som vanligt - och jag har därför också sprungit ungefär som jag brukar. Inga supersnabba rundor och inga riktiga långpass, men 10-14 kilometer per runda i helt normal träningstempo (typ 5.10-5.25 ). Idag gjorde jag dock något som jag har längtat efter sedan i höstas - och som markerar övergången till min sommarträning - nämligen sprang spår! Och jäklar så bra det kändes!




Det blev först drygt tre kilometer transportlöpning, sedan två varv på 3,5:an. Som avslutning drygt tre kilometer transportlöpning hem. Det här spåret är i huvudsak ett skidspår, som man kan springa eller åka mtb i om somrarna, vilket också betyder att det är kuperat. Ganska rejält kuperat. Och med ganska olika underlag. Mycket bark, lite grus, lite gräs och bitvis ganska blött och lerigt.

Det är som om det händer någonting extra i hjärnan när man springer i spår och terräng. Det krävs extra uppmärksamhet, så att man inte snavar över stenar och rötter, och andra muskler än vanligt aktiveras. Det är också någonting alldeles speciellt med att springa i en skir skog, utan en människa i närheten. Det är bara kroppen, andningen och naturen.

Det känns som att det kommer att bli en bra sommar!