Skogen!

Det var ett tag sedan jag sprang terräng, då jag under de senaste två månaderna har sprungit inför Umemaran (som inte blev av på grund av förkylningen från helvetet). Men idag så kände jag att det var dags för skogen! Ahh, skogen. Efter några kilometers transportlöpning och ett halvt varv i elljusspåret så kom jag ut på stigarna. Bland stockar, stenar, hala spänger, vatten och lera. Två timmar och tio minuter senare landade jag i hallen, med genomblöta skor, lera upp till knäna och ett mycket brett leende.

Jag kan inte riktigt förklara varför men jag blir så oerhört glad av att springa terräng. Ofta kommer jag in i ett tempo som jag kan mata på nästan hur länge som helst utan att bli nämnvärt trött. Och det tempot kan jag hålla nästan oavsett underlag och backar. Jag bara matar på.

Något som var lite annorlunda idag mot för hur det brukar vara när jag springer var mängden med folk. Jag mötte pensionärer som var ute och gick. Familjer som grillade (det är ett naturreserat där det finns grillplatser lite här och där). MTB-åkare. Hundar. Men det är helt okej det också, även om jag inte har någonting emot att vara helt ensam bland stigarna.

Hoppas jag hinner med några fler skogsrundor innan snön kommer!

Comeback i spåret

Efter Stockholms marathon har det varit förbryllande lätt att springa igen. Kroppen har i stort sett känts som vanligt - och jag har därför också sprungit ungefär som jag brukar. Inga supersnabba rundor och inga riktiga långpass, men 10-14 kilometer per runda i helt normal träningstempo (typ 5.10-5.25 ). Idag gjorde jag dock något som jag har längtat efter sedan i höstas - och som markerar övergången till min sommarträning - nämligen sprang spår! Och jäklar så bra det kändes!




Det blev först drygt tre kilometer transportlöpning, sedan två varv på 3,5:an. Som avslutning drygt tre kilometer transportlöpning hem. Det här spåret är i huvudsak ett skidspår, som man kan springa eller åka mtb i om somrarna, vilket också betyder att det är kuperat. Ganska rejält kuperat. Och med ganska olika underlag. Mycket bark, lite grus, lite gräs och bitvis ganska blött och lerigt.

Det är som om det händer någonting extra i hjärnan när man springer i spår och terräng. Det krävs extra uppmärksamhet, så att man inte snavar över stenar och rötter, och andra muskler än vanligt aktiveras. Det är också någonting alldeles speciellt med att springa i en skir skog, utan en människa i närheten. Det är bara kroppen, andningen och naturen.

Det känns som att det kommer att bli en bra sommar!

Veckans pass

Den här veckan är jag ensam hemma med kidsen, vilket kräver lite annorlunda planering av löpningen. Både i tisdags och idag har jag sprungit mitt på dagen. I tisdags en standardmil, broarna runt, i gnistrande vackert väder. Med tanke på att jag inledningsvis kände mig ganska seg så gick passet i oväntat god fart (c:a 50 minuter), vilket får mig att inse att jag har höjt min lägstanivå ganska mycket under det senaste året.

Idag blev det 13 kilometer, varav lite drygt hälften i kuperad terräng. Jag har verkligen fått blodad tand för terränglöpningen (och det är väl kanske tur det...). Från mitt eviga nötande på asfalt njuter jag nu av lera och branta uppförsbackar. Och fågelsång! Och lite blåbärsplock, mellan varven.

Nu ska jag vila och ladda inför söndagens milslopp!