Det var ett tag sedan jag sprang terräng, då jag under de senaste två månaderna har sprungit inför Umemaran (som inte blev av på grund av förkylningen från helvetet). Men idag så kände jag att det var dags för skogen! Ahh, skogen. Efter några kilometers transportlöpning och ett halvt varv i elljusspåret så kom jag ut på stigarna. Bland stockar, stenar, hala spänger, vatten och lera. Två timmar och tio minuter senare landade jag i hallen, med genomblöta skor, lera upp till knäna och ett mycket brett leende.
Jag kan inte riktigt förklara varför men jag blir så oerhört glad av att springa terräng. Ofta kommer jag in i ett tempo som jag kan mata på nästan hur länge som helst utan att bli nämnvärt trött. Och det tempot kan jag hålla nästan oavsett underlag och backar. Jag bara matar på.
Något som var lite annorlunda idag mot för hur det brukar vara när jag springer var mängden med folk. Jag mötte pensionärer som var ute och gick. Familjer som grillade (det är ett naturreserat där det finns grillplatser lite här och där). MTB-åkare. Hundar. Men det är helt okej det också, även om jag inte har någonting emot att vara helt ensam bland stigarna.
Hoppas jag hinner med några fler skogsrundor innan snön kommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar