Om jag nu kände mig stark som en björn häromdagen och glatt hade sprungit ett marathon så kan jag konstatera att den känslan var som bortblåst idag. Från första steget kändes kroppen seg - och sedan blev det bara värre. Vid fem kilometer trodde jag att jag skulle spy. Bokstavligen. Jag satte mig på en blöt bänk, funderade över livet och den nyckfulla kroppen, och hasade mig i lustempo de fem kilometrarna hem. Illamående och eländig. Några timmar senare mådde jag dock prima.
Det är konstigt att kroppen kan kännas - och reagera - så olika. Visst försöker jag lyssna på kroppen, som det så fint heter, men samtidigt har jag en känsla av att kroppen ibland också behöver en genomkörare trots att det känns eländigt. Lurig balansgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar