Vissa pass är onekligen sega. Idag var det snömodd, dimma och en genomtrött kropp. Efter den första kilometern gjorde det ont ganska exakt överallt. Låren kändes som trästockar. Vaderna spände och drog. Ryggen var som en ostkrok. Knarrade det inte i knäna också? Jo, sannolikt.
Jag hade en plan om att springa samma runda som jag och mina grannar sprang på nyårsafton, men efter ett antal kilometrar lyckades springa åt fel håll vid en cykelbana (det såg ärligt talat likadant ut åt alla håll) och kom ut på en väg alldeles för nära hemmet för att jag skulle få ihop mina tänkta kilometrar. Någonstans där började dock kroppen sakta vakna till liv och jag sprang en väldigt konstig runda hem, genom ett område som jag hittar dåligt i och längs cykelbanor som inte alls gick dit jag trodde. Plötsligt (eller ja, det var väl inte helt oväntat) befann jag mig vid naturreservatet där jag brukar springa - och från att nästan ha blivit en för kort runda så blev den några kilometer längre. Totalt blev det ungefär 12 kilometer (och jag var marginelt piggare på slutet jämfört med i början).
Jag kan dock inte låta bli att förundras över hur jag kunde springa så fel och konstigt idag. Det var inte direkt ute i skogen och jag borde ha koll på omgivningarna (efter mer än tio år i stan...),
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar