Och planerna framåt då?

En kompis, tillika kollega, skickade den här länken till mig (med rubriken Nästa lopp?). Och jäklar vad jag gick igång på filmerna. 90 kilometer! Ultra! Trail! Vasaloppet! När jag berättade om loppet för Maken så konstaterade han:
- Jahaja. Det är väl nu som jag i egenskap av make, och uppenbart den enda i hushållet som är vid sunda vätskor, borde sätta ner foten och säga nej...men det tänker jag inte. Klart att du ska springa om du vill! Men bara så att du vet...det här är vansinne. Jag menar...när du har sprungit en mara, känner du då att va fan, nu skulle det sitta fint med fem mil till!
- Öhh, nej. Det är väl klart att jag inte känner det. Men det är ju en helt annan sak om man från början vet att man ska springa mycket längre. Då disponerar man annorlunda.
- Hmm, jaja. Men varför inte sikta på att bli snabbare på maran? Eller springa ett maraton i alperna? Vad är det som lockar med ultra? Är det ens det som du har bäst förutsättningar för?
- Tja, säg det. Det är väl utmaningen som lockar. Och att det är ett traillopp.
- Och machoprylen att du kan knäcka gubbarna i fikarummet efteråt...
- Det är inte att underskatta!
- Haha, nej. Men varför?

Ja, varför lockar den här typen av lopp? Nu tror jag inte att jag kommer att springa Ultravasan nästa år, eller ens någonsin. Men jag är sugen på att springa något långt lopp som, i likhet med Axa, lika mycket är en upplevelse som en fysisk utmaning och tävling. Det får gärna vara i fjällen eller alperna, likaså gärna vara ett traillopp. Samtidigt så lockar det att försöka bli (rejält) snabbare på maran och att springa något av de stora loppen (typ Berlin marathon).

Utifrån hur vardagen ser ut så inser jag en sak: jag måste fokusera och bestämma mig för vilka mina mål är. Jag har inga större problem att prioritera träning, inom rimliga ramar, däremot så kan jag inte springa hur många lopp som helst. Det tar helt enkelt för mycket tid, med resor och kringarrangemang.

Så just nu funderar jag en del över vad jag har för mål inför det kommande året. Jag kommer definitivt springa några maraton och ett par kortare lopp. Men vilka? Och vad för slags?

Status: kroppen

Den värsta stelheten börjar släppa och jag känner en viss otålighet. Nu vill jag ut och springa, som vanligt. Efter maran är planen att övergå mer till terränglöpning, för att förbereda mig för årets absoluta höjdpunkt. Och då talar jag så klart om Axa Fjällmarathon!

Mot fjälls!

Det låter kanske galet, eller åtminstone maniskt, men jag är så sjukt glad och peppad! Under förmiddagens evighetslånga bussfärd mot fjällen (jo, faktiskt!) så lyckades jag knipa en plats till nästa års Axa Fjällmaraton. Med min skruttiga iPhone och usel täckning (säga vad man vill om svenska fjällen, men särskilt bra uppkoppling är det inte). Yeaahh!

Och i morgon kommer jag förhoppningsvis få springa ungefär här.

Fjäll, oh fjäll!

När jag tittar på bilder från Axa Fjällmaraton (exempelvis Mirandas) så blir jag nästan grön av avundsjuka. Jag hade ruskigt gärna sprungit det loppet, eller Jämtlandstriangeln Unplugged. Axa Fjällmaraton var dock fulltecknat när jag insåg att jag ville springa det och Jämlandstriangeln föll bort av andra skäl - och om jag ska vara ärlig så är jag inte heller tränad för något av dessa lopp. Ännu. 

Inför nästa år så tror jag dock att det är fjällmaror (och kanske någon ultra) som är det stora målet. Jag vill springa terräng. Jag vill springa långt. Och jag vill verkligen springa på fjäll. Jag kan inte ens förklara varför, men kanske är det så enkelt att jag gillar fjäll lika mycket på sommaren som på vintern? Slalomskidor eller terrängskor? Huvudsaken att det är riktiga fjäll.

Hur som helst så inser jag att jag behöver göra två saker; börja springa mer kuperad terräng och utöka antalet mil per vecka. I nuläget springer jag ungeför fyra mil i veckan och det borde successivt gå att utöka. Likaså finns det helt ok områden att springa terräng i närheten. Så...det är väl bara att sätta igång. För upp på fjället ska jag.

Som en lycklig slump ska jag faktiskt till fjällen i nästa vecka, närmare bestämt till Ammarnäs där Kungsleden går förbi. Gissa om jag ska springa?