4,2 mil - och ett lika långt inlägg om min första mara

Här kommer den mer utförliga versionen av mitt första marathon.

Jag flög ner till Stockholm på fredag förmiddag och hade sådan tur att jag stötte ihop med en vän som också skulle springa sin första mara. Då planet var försenat hade vi gått om tid att prata om uppladdning, nervositet och strategier inför loppet, vilket kändes väldigt skönt. Väl i Stockholm checkade jag in på hotellet och begav mig till Östermalms IP för att hämta nummerlappen. Redan på vägen dit började jag fundera på hur kallt det egentligen skulle bli. Regnet vräkte ner och vinden piskade. Nummerlappen hämtades ut och jag skrotade omkring en stund på Expon. Att hugga in på pastapartyt kändes dock inte särskilt lockade i kylan.

Tillbaka inne i city insåg jag att jag var tvungen att ta tag i strumpproblemet. Att springa fyra mil i ett par kompressionsstrumpor med hål på hälen kändes inte särskilt lockande, för att inte säga helt vansinnigt. Att hitta strumpor visade sig dock vara ett större projekt än väntat. Efter besök i fyra sportaffärer, där det inte fanns några knähöga strumpor, begav jag mig till Löplabbets tjejaffär på Kungsgatan och klippte till på ett par Cep-strumpor för en femhundring (mer om dessa senare...). Resten av dagen ägnade jag åt att försöka ta det lugnt - och åt att äta. Och äta. Och dricka. Och att vara nervös. Och att vara ännu mera nervös.

Lördag morgon började med en gigantisk frukost och provning av kläder. Då började jag inse att jag hade packat helt fel grejer. Nog för att jag hade långa tights och löparjacka, men ingen långärmad tröja, några vantar eller någonting annat värmande. Inte hade jag heller tagit med några särskilda kläder att ta på mig efter loppet - men tryckte i desperation ner vad jag hade (en munkjacka och en halvlång ytterjacka) i klädpåsen.

För att slippa stressa med klädinlämning och annat så begav jag mig till Östermalms IP i god tid. Redan på vägen till tunnelbanan började jag frysa - för att inte tala om hur kall jag hann bli i startfållan innan start. En stund försökte jag ta skydd i en kur vid Musikhögskolan, där jag småpratade med några andra löpare, men sedan var det bara att ta plats nere på Lidingövägen. Avundsjukt suktade jag efter medlöparnas regncaper och vantar. Om någon hade erbjudit ett par vantar för en tusenlapp så hade jag slagit till! Redan innan start...

Så - till slut - gick startskottet. Den nervositet som fanns tidigare släppte nu. Allt fokus var på att springa och att ta mig i mål. Mentalt delade jag in loppet i fyra milslopp. Den första milen är ju som att springa en standardrunda, typ broarna runt. Den andra milen är som att springa en halvmara -  och det har jag ju gjort ganska många gånger förut, både på träning och tävling. Den tredje milen är en utmaning - men en mil till ska ju inte vara något större problem? Den fjärde milen - då är det ju bara att springa en mil till och ta mig i mål?

De första kilometrarna ringlade vi oss sakta fram över Vallhallavägen, förbi radiohuset, Berwaldhallen och ner mot Sveavägen. Det gick långsamt men ändå välordnat. Inga knuffar eller sura miner. Regnet strilade ner och man blev snabbt genomblöt. Vid första tidskontrollen insåg jag hur pass långsamt det gick; 5 kilometer på knappt 30 minuter. Längs Söder Mälarstrand och Västerbron började det flyta på. Lite snabbare tempo. Lite mer utglesat med folk. Vid första milen kändes allt bara bra. Kroppen var stark och löpningen kändes stabil. Jag var noga med att ta det lugnt vid alla vätske och matkontroller.

När jag sprang längs Odengatan, på väg mot 15 kilometer, kom Edward Sharpes Home på spellistan (synnerligen lämpligt med tanke på att det är mina gamla hoods) och jag kände mig urstark. Trots regn och rusk var det underbart att springa! Yeah!

...en känsla som fortsatte ganska exakt fram till att vi vek av mot Gärdet, kring 19-20 kilometer. Det var som att springa rakt in i en vägg. En vägg av stark kuling, på gränsen till halv storm. Det var väl en sak att det blåste, men det stora problemet var ju att jag (och sannolikt alla andra) var dyngsura in till underkläderna och med blåsten så kyldes man ner till en djupfryst fiskpinne. Kroppen stelnade totalt och jag började frysa så att händerna skakade. Vad fanns att göra? Normalt sett blir man ju varm så att det räcker av att springa, även när det är 15 minusgrader ute. Några torra kläder fanns inte att tillgå - och sprang det gjorde jag ju redan. Någon stans vid 26 kilometer gick jag i en backe första gången, inte för att jag hade slut på krafter eller för att jag hade traditionellt löparont - utan för att jag frös så mycket. På något sätt fick jag dock igång kroppen igen och siktade mentalt på att ta mig fram till Strandvägen, då jag skulle vara inne på det "riktiga" andra varvet. Nu började varje meter och varje steg bli en kamp. Mentalt siktade jag på passeringen av varje kilometer och försökte tänka på olika belöningar. Buljongen på Söder mälarstrand. Passeringen av 30 kilometer. Nästa dryckeskontroll och lite promenad i anslutning till den. Jag insåg också att det bara gick långsammare och långsammare och att det inte var lönt att tänka på tid.

Vid Söder Mälarstrand började jag frysa i det närmaste okontrollerat (hur mycket jag hade betalat för ett par vantar här vill jag inte tänka på) och besvikelsen över att buljongen hade hunnit kallna var på nivån av att jag nästan började gråta. Men jag fokuserade på att det snart bara var en mil kvar - och vad är en mil egentligen? En mil kan man ju springa vilken dag som helst. På Västerbron, vid 32 kilometer, hade vinden tilltagit ännu mer och nu struntade jag i att springa uppför. Jag gick. Joggade lite förstrött. Gick lite till. Och rullade ner för utförslöpan in mot Rålambshov. Äntligen var kroppen med igen!

Vid 35 kilometer, vid Norr Mälarstrand, gav jag på något sätt upp mentalt. Kroppen var så stel av kylan att jag knappt kunde ta mig framåt och det kändes som om någonting väsentligt (typ knän eller fotleder) skulle gå sönder om jag pressade mig. Jag bestämde mig då för att ta det ännu lugnare under de sju sista kilometrarna. Gå om så behövdes. Springa resten lugnt. Skit samma att det inte skulle bli någon tid under 4,15 (vilket hade krävt en enorm ansträngning i det läget) och jag skulle sannolikt komma in under 4,30 om jag inte brakade ihop helt.

Längs Vasagatan kom Salt n Pepas Push it på spellistan och jag var tvungen att le (även om det var svårt i kylan). Händerna var blåa av köld och jag hade nästan ingen känsel i dem. Även fötterna började kännas oroväckande bortdomnade. Men, men, meter för meter betade jag av de sista kilometrarna. Sprang lugnt. Gick något kort sträcka här och var. Försökte skaka liv i händerna. Sprang lite till. Försökte slappna av för att mildra skakningarna. Upprepade mantrat att springa i mål. Vid Odengatan överväldigades jag av den häftiga känslan av att vara där tillsammans med ett gäng dårfinkar, som alla stretade mot mål, lika stelfrusna och sammanbitna.

Vid 40 kilometer insåg jag att jag faktiskt kommer att gå i mål, att jag snart hade sprungit mitt första marathon, under sämsta tänkbara omständigheter. Denna insikt gjorde dock inte de sista kilometrarna mindre fysiskt plågsamma. När jag svängde runt hörnet vid Sturegatan och såg tornet på Stadion började jag nästan gråta av lättnad. Väl inne på Stadion tog jag mig samman och öste på lite grann - och pressade mig förbi ett tiotal damer (varför nu det var viktigt - men just där och då så kändes det högst relevant att visa för mig själv att jag fortfarande kunde springa ordentligt efter 4,2 mil...). Jag kom in på 4,25, fick min medalj och stapplade bort mot ett staket. Just då kunde jag inte förstå att den första maran faktiskt var över. Jag bara frös och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle överleva fram till klädutlämningen.

Här började för övrigt den värsta delen av dagen. Att i snigeltempo ta mig tillbaka till Östermalms IP, få chippet borttaget, få min finisher-tröja, ta mig till min klädpåse och på någon sätt få på mig mer kläder. Jag hade ju inte ens ett fullständigt ombyte utan var tvungen att behålla alla blöta kläder och bara dra över munkjackan och ytterjackan - i ett tillstånd då jag var så stel att jag knappt fick upp snörena på påsen. Men på något sätt ordnade sig även detta och jag tog tunnelbanan tillbaka till hotellet. Kanelbullen som jag åt på vägen hem var för övrigt bland det mest välsmakande jag har ätit. Någonsin.

Väl på hotellet stod jag nog i duschen i en timme, innan jag byltade på mig så mycket kläder jag kunde och kröp ner under täcket. Sakta, sakta, återvände värmen. Sakta, sakta, insåg jag även att jag faktiskt var i mål.

Det märkliga är att ingenting av det som jag var orolig för inträffade. Magen krånglade inte (som den gjorde på förra Stockholms halvmarathon). Jag fick inte ont i något knä eller i höfterna (den ständiga skräcken). Inte ett endaste skavsår, trots att jag sprang i genomblöta skor och strumpor (tack Cep-strumporna - ni var värda varenda krona!). Och jag gick inte in i den omtalade väggen (the horror!). För även om jag gick en del korta sträckor så berodde det inte på att energin tog slut eller på att det gjorde normalt löparont - utan på kylan och den stelhet som den medförde. På något bakvänt sätt hade jag krafter kvar på slutet även om det inte gick att springa snabbt (det låter helsnurrigt, jag vet).  Loppet gick inte alls gick som planerat men jag fick ändå ett kvitto på att jag kan springa en mara - och att träningen har gett resultat. Men under förutsättningarna kunde jag i begära så mycket bättre tid. Okej, jag hade kanske kunnat kapa fem minuter om jag hade pressat på de sista sju kilometrarna - men det var inte värt det under de omständigheter som rådde.

Även i om det kanske inte låter som det så hade jag till stora delar sjukt kul! Den första halvan gick som på räls - och det var en fantastiskt upplevelse att springa med så många andra, så långt. Nästa gång hoppas jag dock att det blir bättre väder - och att jag kan springa mer normalt. För ja, jag kommer att springa fler marathon.