Nu kan jag inte göra så mycket mer innan maran på lördag. Uppladdningen går nog inte att beskriva på något annat sätt än usel. Det har varit två veckor med virus och förkylningar och följaktligen ytterst få pass. Jag har inte en susning om jag kommer att stå på startlinjen eller ta mig i mål.
Idag blev det knappt sju kilometer, i makligt tempo, bara för att se om jag hade virus i kroppen eller ej. Det kändes helt okej, även om kroppen är sliten, vilket ger hopp. Men med tanke på att sonen fick feber igen igår - okänd gång i ordningen under de senaste veckorna - så känns det väldigt osäkert om jag kommer till start. Jag tänker dock att jag måste utgå från att jag både ska starta och ta mig i mål - och att jag ska förbereda mig utifrån det. Försöka äta och dricka lite extra. Sova. Ta det lugnt. Ladda mentalt.
När jag tänker på lördagen så blir jag nervös. Inte lika nervös som inför Stockholms marathon, men ändå nervös. Allt efter 20 kilometer var ju en kamp. Okej, en hel del berodde på det usla vädret...men 42 kilometer är långt. Det gör ont. Psyket spelar spratt. Samtidigt vet jag vilken kick det är att springa lopp, även när kroppen skriker av smärta och utmattning. Just nu hoppas jag mest att det blir ett maraton för mig på lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar