En kollega frågade hur formen ser ut inför Stockholms marathon. Svaret är att jag inte har en aning. Jag har ju sprungit ungefär som planerat (eller...det är väl klart att jag önskar att jag hade kunnat träna exakt som önskat, men som småbarnsförälder är det inte realistiskt) och jag vet med bestämdhet att jag är betydligt snabbare och starkare nu jämfört med för ett år sedan. Uthålligheten har jag sämre grepp om. Visst, jag kan springa en halvmara i hyfsad fart utan att framkalla när döden-känslan. Och just halvmaror har jag sprungit ett antal under vintern och våren. Men det är stor skillnad på halvmaror och maror. Å andra sidan är det också stor skillnad på att springa i sin ensamhet, klockan åtta på morgonen, i ett öde Umeå, jämfört med att springa ett stort lopp.
Så...jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig den första juni. Jag hoppas att jag kan springa mitt lopp som planerat - och att planen håller ända in i mål. Likaså hoppas jag få utdelning för alla pass som genomfördes på oplogade vägar i tio minusgrader... Men jag börjar också bli en smula nervös. Det är så många förväntningar och förberedelser som ska kokas ner vid ett specifikt tillfälle. Stockholms marathon är så klart inte det enda loppet eller målet under året, men det skulle vara rejält hyckel att säga att det inte spelar så stor roll hur det går, då jag har förberett och planerat detta lopp sedan jag gick i mål förra året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar