Tid och prioriteringar

När jag läste i Staffans blogg om det dåliga samvetet som lätt följer av att prioritera tävlingar/lopp framför tid med familjen så kunde jag inte göra någonting annat än att känna igen mig. Nu är jag inte den sortens person som har dåligt samvete över att jag vill (och känner att jag behöver) göra saker på egen hand. Jag har inte heller några problem att få in önskat antal träningspass en normal vecka. Jag väljer ofta att springa på kvällen (när åtminstone ett barn har somnat) eller på morgonen (när familjen sover eller sitter och äter frukost/kollar på film). För Maken är det helt självklart att jag tränar och tar tid till detta. Visst kan det köra ihop sig, om vi båda har mycket jobb och resor, men normalt så är det inga problem.

Att prioritera lopp och tävlingar är en annan sak. Jag bor ju i Norrland och de flesta kul lopp går någon annan stans. Långt bort - vilket innebär både flygresor och övernattningar. När jag har sprungit lopp som Stockholms halvmarathon så har det tagit en hel helg i anspråk. Så även om Maken är generellt positiv och uppmuntrande till min löpning (och har egna tidskrävande intressen, som golf) så känner jag att jag inte kan planera in lopp hur som helst. Eller hur många som helst. Ungarna är fortfarande små och jag vet själv hur det är att vara hemma när den andra är ute och gör egoprylar. Det är okej, men bara till en viss gräns. Det här kanske blir annorlunda när ungarna blir större, men tills vidare så finns uppenbara begränsningar på tävlingsfronten.

Jag skulle exempelvis jättegärna springa Toronto marathon till våren (både för att jag verkligen gillar staden och för att det skulle kombineras med ett besök hos Bästisen). Istället blir det Stockholms marathon. Och även det kommer att ta en hel helg i anspråk.