Personlighet och endorfiner

Mycket kan nog sägas om min personlighet, men jag är verkligen ingen carpe diem-typ. Jag står sällan och njuter av det specifika ögonblicket eller yrar om vardagens små mirakler. Inte för att jag är allmänt missnöjd eller skeptisk, det är bara inte så jag fungerar. Ett undantag, har det visat sig, är dock löpningen. Jag häpnar över mig själv, att jag helt oreserverat tycker att det är vackert som fan och underbart i största allmänhet. Höstlöv på vägen, en bro i dimma, flowet som plötsligt finns där. Det är nog endorfinerna.