En ny upplevelse under denna höst har varit att trotsa mörkret och kylan och fortsätta att springa utomhus. Tidigare har jag ställt in Asicsen i garderoben eller klivit på löpbandet. En konsekvens av mörkerlöpningen är att jag även har börjat springa utan musik - någonting som kändes otänkbart bara för några månader sedan. Ärligt talat så trodde jag nog inte att jag kunde springa 100 meter utan väl vald industri/elektronika i öronen.
Skälet till tystnaden är ganska enkelt. Det känns helt enkelt säkrare när det är becksvart, dåligt upplyst och knappt en kotte ute.
Och jag är förvånad över att det går så pass bra! Visst saknar jag musiken - men det går. Jag springer inte långsammare och jag tycker inte att själva löpningen har blivit tråkigare. På helgpassen, när jag kan springa i dagsljus, pluggar jag dock in hörlurarna som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar