Väcktes kvart i fyra (ja...på morgonen) av sonen. I en och en halv timme låg han och sparkade på mina revben (det vill säga: ingen av oss sov), sedan körde han upp mig. Vi var båda halvt medvetslösa. Drack kaffe. Försökte tvinga i mig smörgåsar. Någon banan. Drack mer kaffe. Åt en muffin. Mådde illa. Mådde ännu mera illa.
Kring elva stuvade jag in barnen i bilen och åkte över till min kompis, som hade lovat att vara barnbvakt (ja, Maken är ju fortfarande på andra sidan atlanten). Mådde illa. Funderade på om jag ens skulle starta. Drack lite resorb. Bet ihop och tänkte att jag åker och hämtar nummerlappen i alla fall.
Hämtade nummerlappen och småpratade med lite folk. En kollega dök upp, fast utan löparkläder. Förkyld. Två andra dök inte upp alls. Träffade grannarna, aka löparproffsen, och fick en släng ångest. Bet ihop och tänkte att jag kan ju alltid starta. Om det blir alltför illa så går det ju alltid att bryta. Umemilen är ju trots allt bara en mil, runt Nydalasjön. Det är inte direkt en mara mitt ute i ingenstans.
Startade och började lufsa framåt. Illamåendet hängde i men jag försökte visualisera att springa igenom det, vilket i ärlighetens namn gick så där. Det första tre kilometrarna gick till min förvåning på 13.30, varpå jag upprepade mantrat spring igenom (läs: bit ihop). VId sex kilometer började de seriösa problemen. Då mådde jag inte bara illa, jag höll på att spy. Drack lite resorb. Gick typ hundra meter. Vid åtta kilometer upprepades proceduren. Frukosten var bokstavligen på väg upp. Drack, tog det lite lugnare, och började om igen. Vid nio kilometer tänkte jag, äh jag skiter i om jag spyr, nu springer jag på. Och vad fan händer då? Jo, ett skosnöre går upp och jag håller på att ramla handlöst. Tvärnitar. Försöker reda ut det trassliga skosnöret. Slänger mig upp och försöker gör någon form av värdig avslutning.
Springer in på 48-någonting (kanske 48,30?) och känner mig som om jag ska dö. Eller spy.
Okej, det blev ett PB på milen (på ett lopp vill säga). Men njutbart? Skulle inte tro det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar