Man skulle ju kunna tro att den här bloggen, eller undertecknad har dött, men så är inte fallet. Tvärtom så genomförde jag årets stora mål under förra helgen. Axa fjällmaraton. 43 kilometer, från Edsåsdalen till Vålådalen, 1800 höjdmeter.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag är så fascinerad av detta lopp, men det är jag. Kombinationen av maraton och svenska fjäll kanske? Ett litet problem i sammanhanget är dock att jag har haft få möjligheter att förbereda mig på ett vettigt sätt. Under våren och sommaren har jag försökt att springa mycket terräng, men den har varit förhållandevis platt och torrt. Ett enda riktigt fjällpass har det blivit, när jag sprang på Dundret i Gällivare, men det är ju på tok för lite. I övrigt har träningen mest bestått av vanliga distanspass.
Hur som helst, förra torsdagen packade jag och familjen in oss i bilen och åkte till Åre och checkade in i en alldeles fantastisk lägenhet vid Åre Park (en lägenhet som får vårt hem att framstå som en...lumpbod). Under fredagen var det ganska regnigt och grått. Vi åkte på några utflykter med ungarna och min nervositet började anta episka dimensioner. Var jag möjligen förkyld? Gjorde det inte väldigt ont i den ena knäet? Eller båda? Höll jag kanske på att få...lunginflammation? Kring fem tog jag bilen och åkte till Vålådalens fjällstation för att hämta nummerlapp...och kika på Ottfjället. När jag körde mot Vålådalen och kikade ut genom fönstret så kände jag lätt...illamående. Och pirrande förväntan.
Jag hämtade nummerlappen, hängde en stund på expon, tittade mig omkring och åkte tillbaka in till Åre. På vägen plockade jag även upp en pizza som uppladdning (till saken hör att jag äter pizza typ två gånger per år).
På själva loppdagen så klev jag upp ur sängen kring klockan sex. Då hade jag varit vaken i ett par timmar. Åt frukost. Satte på mig löparkläder. Packade i ordning de sista sakerna. Satte mig i bilen och åkte de fyra milen till Vålådalen, där jag skulle parkera bilen. Det var knappt en människa ute och jag var så nervös att jag mest av allt ville köra av vid sidan av vägen och spy. Men, men, vid det här laget så vet jag att det är så jag fungerar. Jag är alltid nervös inför lopp, oavsett omständigheter.
I Vålådalen parkerade jag bilen och försökte bestämma mig för vilka kläder jag skulle ha med. Det här är ju ett lopp som kräver viss obligatorisk utrustning och jag visste redan på förhand att jag skulle ha med mig ryggsäck, första förband, kompass, karta, vindjacka och extra tröja. Till slut föll valet på en tunn merionotröja och en superlätt jacka från Norröna. Vädret var dock väldigt bra, så jag var inte så orolig för just den punkten. På parkeringen väntade bussar som skulle ta oss tillbaka till starten i Edsåsdalen.
Tiden slingrade sig iväg - men så, till slut, gick starten klockan nio. Vi hade fått information om att det skulle bli trångt i början och det blev det också. Direkt efter start tog det stopp vid den första lilla träbron. Sedan lunkade vi på någon kilometer längs en grusväg innan det tog stopp igen, när vi svängde in i skogen och påbörjade klättringen upp mot den första toppen. De första kilometrarna kändes som att vi knappt kunde springa alls. Det var helt enkelt så trångt, i kombination med tämligen teknisk terräng med stenar, rötter och lera, att vi sprang som ett långt pärlband. Efter ett tag lättade det men jag började inse att det här...det kommer inte att gå snabbt.
Efter ungefär sju kilometer, vid Skalknippen, var den första kontrollen där vi stämplade våra brickor för mellantid. Uppe på kalfjället öppnade det fantastiska landskapet upp sig, i all sin prakt. Härifrån till den första mat/fika-kontrollen var en av de bästa sträckorna för min del. Jag kunde springa på hyfsat och hade trevligt sällskap under nästan en mil.Vi hade problem med leran och halkan med stretade framåt vid gott mod. Vid 16 kilometer var den första mat/fika-kontrollen i Ottsjö. Där serverades det bullar, frukt och lite annat. Jag tankade i mig ett antal muggar sportdryck och tre små hembakade bullar och fortsatte framåt på egen hand. Här började loppen bli lite blandat för min del. Det kändes okej så länge jag kunde springa, men jag fick allt större problem med leran och halkan. Det kändes mest som att jag gled omkring och att jag inte riktigt vågade springa igenom. Jag insåg också att min räddning, om jag ville ta mig i mål, skulle vara att imitera andra löpare. När de började gå, då gick jag också. När det började springa, då sprang jag också.
Nästa mat/fika-kontroll var vid Nordbottnen. Här serverades det lunch och jag gjorde vad jag kunde för att peta i mig lite pastasallad, godis och några bullar. Energin skulle definitivt behövas för jag hade redan varit ute mer än i fyra timmar. Vid denna kontroll började jag också höra hur de andra löparna pratade:
- Det är nu loppet börjar! Nu är det i princip en mil klättring!
Jag tänkte mest:
- Ehhh?
Efter ungefär tio minuters paus så gav jag mig iväg och efter kanske en kilometer så kom jag till väggen. Inte min vägg, utan fjällväggen. Satan i gatan så brant det var. Det var inte någon idé att försöka springa, det var bara att gå, gå och gå. Till och med att gå var jobbigt. Ganska snart fick jag sällskap av två personer, så den kommande milen genomfördes trots allt under ganska trevliga former. Men springa? Nä, det gick inte. De sista kilometrarna upp på själva Ottfjället var nästan komiskt branta. Allt i kroppen gjorde ont, ganska exakt allt. Även de korta sträckor som var platta var svårsprungna, på grund av stenar och halka, men jag försökte ändå ta tillfället i akt och jogga på där jag kunde för att hålla igång kroppen. Om inte annat så var det bedövande vackert här uppe, med milsvid utsikt över fjäll, bäckar och sjöar. Något som hägrade var den tredje mat/fika-kontrollen, vid Ottfjällets vindskydd, där det serverades handgjord espresso och allsköns fikabröd. Utan överdrift så är de hemmagjorda små chokladbollarna det godaste jag någonsin har ätit (jag åt typ fem). De slog till och med kanelbullarna efter Stockholms marathon.
Vid 35 kilometer, vid vindskyddet, hade jag varit ute i drygt sex timmar och tänkte lite naivt:
- Tja...nu är det väl mest att springa ner i mål?
(Här kan ni gärna lägga in ett rått asgarv.)
Jag började att jogga lite fint nerför den steniga stigen, i kanske 500 meter, sedan började helvetesdelen av loppet. Okej för att det var lera, stenar, fjällbäckar och blöta spänger på vägen upp, men nu var det samma visa på vägen ner...när jag kände att jag hade noll koordination och kraft att hålla emot. Så det var bara att trippa på och försöka att undvika att falla. Ganska snabbt fick jag sällskap av en man från Kungsbacka och vi höll ihop ända in i mål. Småpratade. Kämpade med leran och spängerna. Led tillsammans. Och tänkte att det var fint att vara två utifall någon av oss skulle ramla av en spång och halvt slå ihjäl sig på de vassa stenarna. De två sista kilometrarna, som gick längs en stenig grusväg, genomfördes på ren och skär vilja. Varenda muskel i kroppen protesterade men vi var så trötta att bara tanken på målet fick oss att dra upp tempot och springa på.
Känslan in mot målet går knappt att beskriva. Skit samma att loppet tog betydligt längre tid än jag trodde på förhand, och att jag gravt hade underskattat utmaningen att springa i lera och på hala spänger, jag hade i alla fall genomfört det så pass väl som jag kunde. Efter målgång fick jag i mig kaffe, våffla och någon macka och började återfå mänskliga drag. Det har dock tagit lite tid att smälta upplevelsen av loppet. För det här är definitivt inte ett vanligt maraton. Det är mer en fysiskt intensiv upplevelse i fjällmiljö, som jag är väldigt väldigt glad att jag har genomfört.
Ps. Nu tänker kanske någon av er, pucko! Hade hon inte läst banbeskrivningen för loppet? Jo, det är klart att jag hade gjort! Jag hade läst, läst och läst. Kollat på bilderna, studerat kartan och försökt att få ett grepp om vad som väntade. Men om man aldrig har sprungit ett motsvarande lopp så är det ganska svårt att föreställa sig hur det kommer att kännas att springa på leriga spänger efter 35 kilometer, med mjölksyran pumpandes i låren. Nu vet jag lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar