Den ursprungliga förhoppningen inför helgen var att springa 10 + 21 kilometer. Men efter gårdagens runda (10 kilometer) i tolv minusgrader - och en ganska sliten kropp - så ändrade jag dagens pass till 12 beskedliga kilometer.
Det blev en ganska vanlig runda. Och under en vanlig runda så låter det ungefär så här i mitt huvud:
- Jag kommer ut genom dörren och tänker: ahh, härligt!
- En kilometer: vad fan...har jag ont i knäet?
- Två kilometer: öhhh, guuuud så segt det går. Är jag 83 eller?
- Tre kilometer: kan jag över huvud taget springa? Varför gör jag sådant här?
- Fyra kilometer: det kan inte vara möjligt att jag springer långdistans. Kan jag...vila i diket där borta?
- Fem kilometer: hrfm, jaja.
- Sex kilometer: vad fint det är idag!
- Sju kilometer: jag kanske inte har så uselt löpsteg ändå? Ahh, det känns bra det här.
- Åtta kilometer: hey, kroppen! Fasiken, det finns ju fart i benen idag! Dags att öka?
- Nio kilometer: (lite lätt blodsmak) hey, endorfinerna! Gasen i botten!
- Tio kilometer: (lätt stumma ben) yeah...mata på nu! Öka...pyttelite bara?
- Elva (till kanske 17 kilometer): mata, mata. Jodå, det går! Spring på nu!
Jag är helt enkelt väldigt trögstartad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar