Sista rundan för året

I brist på Sylvesterlopp så sprang jag en mil runt broarna (ungefär Hälsans stig). Det var sjukt halt, blött och slaskigt...men med Icebugsen fick jag bra grepp och kunde springa på. Dessutom var det så pass varmt ute att jag kunde springa utan långkalsonger i merinoull! För första gången på flera månader!

Totalt har det blivit knappt 110 mil löpning i år. Mindre än vad jag ville, på grund av virus och förkylningar, men ändå mer än vad jag har sprungit något tidigare år. Jag hoppas dock att det blir mer under 2013!

Märkligt nog: ingen räka

Jodå, jag kom upp i morse. Sonen väckte mig kvart i fem (tack, tack) och krävde att få kolla på Charlie & Lola - och jag konstaterade att jag inte hade förvandlats till en räka över natten. Efter tre dagar på raken med löpning så valde jag dock att avstå från en frestande morgonrunda (hey, det är ju plogat nu!).

Jag är dock lite stolt över mig själv. För i kväll gjorde jag några dötråkiga, men säkert jättenyttiga, coreövningar (med lite inspiration härifrån).

Mål: 2013 (del 2)

En del av förra årets mål kvarstår:
- marathon under 4.15
- halvmarathon under 1.50
- springa längre än ett marathon (behöver dock inte vara på tävling).

Och så vill jag gärna slipa till min tid på milen. Ska vi säga...under 47 minuter? Egentligen skulle jag även vilja testa att springa ett snabbt 5 kilometerslopp, men det tror jag inte kommer att bli av.

För att nå målen ska jag fortsätta att öka den totala träningsmängden. I snitt (det vill säga: inklusive alla ofriviliiga avbrott, sjukdomar etc.) så vill jag komma upp i tre mil i veckan. Det innebär att jag en normal vecka ska springa ungefär fyra mil. När snön har smält bort ska jag springa så mycket terräng som möjligt. Och backar! Som komplement till löpningen ska jag (försöka...) släpa mig till gymet en gång i veckan och köra styrka. Det sistnämnda känns, som formuleringarna avslöjar, urtråkigt.

Loppen jag funderar på inför 2013 diskuterar jag här.

Det blir inte alltid som planerat

Om jag inte kommer ur sängen i morgon bitti, utan ligger som en hopskrynklad räka, så vet jag vad det beror på. Nämligen dagens helvetespass runt Nydala. 12 kilometer, som skulle bli behaglig löpning  i gnistrande snö, blev ett helt absurt pass på så gott som oplogade vägar och cykelbanor. Det var snö upp till anklarna i ungefär 10 kilometer (de resterande två var faktiskt plogade...). Det var så tungt att springa att det snabbt blev till någon form av intervallpass. Typ springa 500 meter, dö, springa 500 meter, dö ännu mer, springa 700 meter, nästan spy. När jag hade ungefär två kilometer kvar så tog energin slut helt. Och jag hade ingenting med mig, vare sig snacks, vatten eller pengar (bra planerat...).

Det var tungt. Det var riktigt tungt.

Mål: 2013

I nuläget är jag inte riktigt klar med vilka mål jag har inför 2013. Men jag börjar i alla fall få lite koll på vilka lopp jag vill springa:

- Stockholms marathon (det kan ju bara gå bättre i år!)
- Axa Fjällmarathon (vilket ska bli sjukt kul!)
- Tavelsjö halvmarathon (fint lopp runt Tavelsjön strax utanför Umeå)
- Umemilen (fin och platt bana som jag dessutom springer ofta till vardags)
- Umemaran (i år måste det bli av!)

På listan finns även några bubblare:
- Vårruset (det är ju lite av en tradition, men frågan är om det ligger för nära Stockholms marathon?)
- Icebug Winter Run i Piteå (kan kanske kombineras med en visit hos svärföräldrarna?)
- Vännäs halvmarathon (ja, vad tusan, jag vill gärna springa ytterligare en halvmara och Vännäs ligger nästgårds)
- Och kanske något eller några terränglopp? Gammlia terrängen? Något ur Salomon Trail Tour?

Dagens runda

Det gick för övrigt bättre att springa en mil i 5-fart än att sitta still på en stol. Jag kände över huvud taget inte av ryggen när jag sprang.

Det bådar gott inför planerade rundor!

Mål: 2012

Det börjar bli dags att utvärdera det gångna året!

Det stora målet var ju att springa ett marathon. Inte bara ta mig igenom - utan just springa. Tidsmålet förändrades lite hit och dit. Ett tag körde jag efter ett fyratimmarsprogram, sedan satte jag målet till 4.15 (för att klå min brors gamla resultat). Det övergripande målet infriades, då jag sprang Stockholms marathon, två dagar efter min 40-årsdag. Tidsmålet gick dock åt skogen då jag (liksom många andra) nästan höll på att frysa ihjäl och kom i mål på 4,25 (här finns en mer utförlig rapport om hur jävla mycket jag frös och hur jag helt struntade i tiden på slutet).

I höstas var jag anmäld till Umemaran och oerhört peppad på att fixa tidsmålet. Dessvärre så blev jag genomförkyld och var tvungen att ställa in i sista sekund. Oerhört frustrerande.

Ett annat mål var att förbättra min miltid. Först satte jag gränsen till 50 minuter, men när sässongen väl kom igång så justerade jag den till 49 minuter. Under året sprang jag bara ett milslopp, Umemilen, och uppladdningen blev den sämsta tänkbara. Maken var bortrest och jag sov bara någon timme natten innan. Under hela loppet kämpade jag mot spykänslan och sprang till slut i mål på 48,25 (här finns en mer utförlig rapport om hur plågamt det var). På träning har jag dock sprungit milen under 47 minuter.

Halvmarathondistansen hade jag som mål att fixa under 1,50. Detta gick inte riktigt som planerat. Jag sprang bara ett lopp, Tavelsjö halvmarathon, som i kontrast till Stockholms marathon genomfördes i gassande solsken och tryckande värme. Ärligt talat så är jag glad att jag ens tog mig i mål (vilket jag gjorde på 1,55). Detta lopp innehöll minnesvärda passager som att jag lade mig raklång i lingonriset, bredvid vägen, för att inte svimma (alltså under själva loppet...inte när jag kommit i mål). Och att jag duschade med kläderna på i vattenspridare som snälla stugägare hade ställt ut längs vägen. Detta är för övrigt det mest ojämna lopp jag någonsin har sprungit (vilket jag skriver mer om här). Själva tidsmålet har jag dock fixat, en helt vanlig sommardag, från Strömbäck och hem.

Det sista målet var att springa längre än ett marathon - men det har helt enkelt inte blivit av.

Så...jag skulle ju kunna vara missbelåten över att endast ett av fyra mål är uppfyllt, men det är jag inte. Jag har nämligen insett att det är ganska klurigt att fixa specifika tidsmål på tävlingar om man bara springer några stycken. Det är så mycket som kan gå fel en enskild dag. Tiderna finns i kroppen - och på träning - men jag behöver slipa på att just springa lopp.

Frustrerad!

De senaste dagarna har förpestats av ihärdig smärta i ländryggen (tänk: knivblad). Hade det inte varit helg hade jag definitivt uppsökt en naprapat, men nu har jag fått nöja mig med att stretcha försiktigt och försöka hålla rörligheten uppe. Oerhört frustrerande...då jag har planerat in massor med långa härliga pass under jul och nyårsledigheten.

Idag ska jag dock testa om det går att springa. Lugnt och försiktigt. Om det fungerar lär jag märka snabbt! Jag hade massor av rygg och nackproblem tidigare, på den tiden jag inte sprang regelbundet, så jag vet ganska väl hur min kropp fungerar när det kommer till sådana problem.

Puh!

Planen för dagen var att springa ungefär två mil. Men när jag tittade ut på ihärdiga snöfallet och de oplogade vägarna så justerade jag ambitionerna till drygt tolv kilometer. Tolv kilometer som visade sig vara årets tyngsta runda. För det var i princip oplogat hela vägen... My god, vilken träningsvärk jag kommer att få!




På bilden syns det inte - men snön bokstavligen vräker ner. Jaja, jag bor ju i Norrland så det är bara att acceptera, bita ihop och ha bra kläder.

Mer vinterlöpning

Apropå vinterlöpning så blev det 18 snöiga kilometrar i söndags. I allt annat än gnistrande sol. Så här mörkt var det 11 på förmiddagen:




...och mestadels var det väldigt dåligt plogat, vilket gjorde rundan tung. Så pass tung att jag fick rejäl träningsvärk efteråt.




Idag blev det en betydligt kortare runda på lunchen (en av mina standardrundor på en mil). Jag konstaterade att om den nuvarande väghållningen, med minimal plogning, fortsätter på samma sätt resten av vintern så kommer jag att bli stark som en björn. Att springa i hal nysnö upp till anklarna är inget fjäsk för kroppen. Men det kanske bara är...bra?

Jodå, vinterlöpning har sin charm

Just nu är det mycket prat om vinterlöpning. I bloggar, i forum...och i fikarummet på jobbet. Vad ska man ha på sig? Är merinoull så överlägset som det påstås? Behöver man dubbar? Ska man satsa på Icebugs eller duger vanliga broddar från apoteket? Hur fixar man att andas när det är en bra bit under nollan? Hur kallt kan det egentligen vara när man springer?

Förra vintern var den första vintern som jag inte parkerade löparskorna i garderoben. Istället skaffade jag ett rejält underställ (ja, i merinoull), vintertights, ett par nya vantar och fortsatte att springa. Bara vid ett par tillfällen, när det var kring 20 grader, lät jag bli på grund av kyla. Snöfall (läs: lätt storm) och halka trotsade jag utan större problem. Under vintern insåg jag ett par saker:

- om man bor i norrland och vill bli bra på långdistanslöpning så kan man inte undvika att springa i snö, kyla och halka...det är helt enkelt väderförhållanden som råder 6 månader om året
- det går alldeles utmärkt att springa när det är snö, kallt och halt.

Inför den här sässongen funderade jag inte ens över om jag skulle fortsätta springa eller ej. Visst är det enklare att springa när det är (lagom) varmt och ljust ute, men vinterlöpning har sin charm också. Exempelvis är det betydligt mjukare att springa på en snöig men välplogad väg än att springa på asfalt. Jag upplever också att jag får ett bättre, eller åtminstone mer behärskat, löpsteg när det är halt ute. Jag landar mer mitt på foten och håller bra balans. Det är också lite utmanande att springa i snö då man lätt glider omkring. Plus att det ofta blir som ett platt terrängpass när det är dåligt plogat...och det måste ju betraktas som någonting bra!

Men...nackdelen är alla kläder. Vid det här laget har jag både blivit ganska bra på att lista ut vad som passar för mig under olika väderförhållanden och fått ihop på mig en rejäl löpargarderob med alla möjliga alternativ. Lik förbannat är det jobbigt att dra på sig lager efter lager med funktionskläder. Kläder som ofrånkomligt blir dyblöta och...tja, inte så trevliga. Jag tar dock - med glädje - detta besvär framför att ställa mig på ett löpband under vintern. Den tiden, då jag tyckte att det var okej, är för evigt förbi.

Friskvårdstimme

Uselt plogade vägar, slirigt, snöigt och mörkt mitt på dagen...men ändå skönt att komma ut just mitt på dagen. Från fredagens lunchrunda.

Snö, nordanvind och tolv kilometer

Nej, det var inte många ute i morse. Närmare bestämt så mötte jag tre hundägare, med tillhörande hundar, och en löpare på tolv kilometer. Och nu talar jag om en runda runt Nydala, det vill säga ett av Umeås mest populära friluftsområden...

Recension: Icebreaker rush bra

Nu framstår det säkert som om jag bara konsumerar grejer, istället för springer, men så är det inte. Jag gillar dock att ha bra och funktionella kläder. Särskilt när det är vinter, snö och kallt (vilket det ju är oroväckande stor del av året).

Hela förra vintern sprang jag i olika lager på lager-varianter, där basen var ett underställ i merinoull från Ullmax (ett riktigt fynd!). Detta kombinerades med vintertights, vanlig löparjacka, fleeceväst, mössor, vantar, buffar och lite annat. Ett återkommande problem var dock underkläder. Det är inte kul att bli nerkyld av en blöt sport bh eller ett par fuktiga underbrallor. Är man ute och springer i någon timme eller två, när det är minus tio grader, så går det liksom inte att undkomma detta problem...om man blandar olika material på kläderna. Inför denna vinter har jag därför tänkt att komplettera löpargarderoben med underkläder i merinoull.

Efter lite slösurfande fastnade jag för Icebreakers rush bra, en svart enkel historia för en knapp femhundring. För ovanlighetens skull beställde jag den inte på nätet utan köpte den på Utebutiken här i Umeå. 

Nu har jag använt bh:n i ett par veckor, både på löprundor och på gymet, och är på det stora hela nöjd. Den fungerar väldigt bra tillsammans med min ulltröja, sticks inte det minsta (det är ju en av de stora fördelarna med merinoull) och sitter som en smäck. När den väl är på...kanske jag bör lägga till. För den är lite konstigt konstruerad, med en väldigt stum resår nedtill, vilket gör att den är svår att ta av och på. Och det är ju lite irriterande. 

Nåja, nu går jakten vidare på underbrallor.

Recension: Icebug Anima-L BUGrip

Bild: www.icebug.se

Hela förra vintern, som var den första vintern som jag sprang oavsett mörker, kyla, snö och halka (hey, jag bor ju i Norrland!), sprang jag i ett par helt vanliga Asics. Jag gjorde ett försök att köpa dubbade skor, men hittade inga som passade mina fötter - eller det jag ville ha. Då det känns så där att spendera 1500 till 1700 spänn på något som inte ens är bra i butiken så stod jag över. Efter några rundor på nysnö och blankis så ställde jag om löpsteget (till ett mjukare och mer beärskat löpsteg, där jag verkligen fokuserade på att landa mitt på foten och rakt under kroppen) och sprang på. Det fungerade oväntat bra. 

Men...då jag bor i Norrland och har snö och halka under en stor del av året så kunde jag inte släppa tanken på ett par dubbade skor. Med en rabattkod i nypan så fastnade jag för denna reklamtext:

"Icebug ANIMA-L BUGrip är en superlätt trail och vinterlöpsko med BUGrip-tekonologi. Dynamiska dubbar med toppar av karbinstål ger slitstarkt allroundgrepp som gör det möjligt för dig att behålla ditt naturliga, avslappnade löpsteg även när det är halt."

I vanliga fall springer mest i Sauconys Kinvara 2, en sko som både är lätt och platt men framförallt mjuk och flexibel - så var det orden superlätt trail som lockade. Att det endast fanns lila skor kvar fick jag...acceptera. Jag hatar lila. 

På premiärrundan, för någon vecka sedan, hade isen smält bort innan jag kom ut. Det blev en ganska tung runda på bar asfalt, där Icebugsen inte kom till sin rätt. Jag kunde dock konstatera att de satt bra på foten (ehh, jag beställde dem oprovade) och var hyfsat lätta och lagom flexibla. Styvare än mina Kinvaras, men på den punkten hade jag inte förväntat mig någonting annat.

Men så igår, då hade de både snöat och blivit rejält halt! Jag snörade på mig Icebugsen och drog iväg på min standardrunda över Kolbäcksbron, Ön, Teg och genom centrum. Det är en runda som mest består av asfalt och cykelvägar - och ett antal ställen där det så gott som alltid är snorhalt. Och jäklar vilket grepp! Jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så stor skillnad. Efter en stund slutade jag tänka på att det var halt, för det var bara att springa på. Okej, det är tyngre att springa med dubbar än utan - men det uppvägs av känslan av att ha grepp. Jag är lyrisk!

Det enda minuset hittills är snörningen, som jag inte riktigt har fått ordning på. Kanten, där man så att säga drar ihop snörningen, är lite stel och jag har inte kommit fram till hur mycket jag ska dra åt. Men sannolikt så blir kanten mjukare efter några gångers användning och resten ger sig självt. 

Dagens status

Träningsvärk, my god, vilken träningsvärk. Tur att jag inte har någon löpning inplanerad till idag. Men i morgon...tja, då är det en ny dag och kanske en något mindre plågad kropp.

Hej gymet!

Den senaste tiden har jag chockat mig själv genom att:
1. förnya gymkortet
2. använda det
3. ...flera gånger.

Om jag bara går på lust och känsla så blir det ingen styrketräning, för jag vill bara springa. Springa långt. Springa i skogen. Springa på asfalt. Springa snabbt. Springa lite långsammare. Till och med springa intervaller (hmmm, i alla fall om valet står mellan det och gymet). Detta trots att jag tidigare har tränat en hel del på gym och tyckt att det var helt okej. Men det var då det, innan löparjävulen tog min själ i pant. Förnuftet säger dock att styrka är bra om kroppen ska hålla. Ben, höfter, bål...och lite annat.

På grund av gårdagens styrketräning blev dagens löparrunda en lite annorlunda upplevelse. Jag tar nämligen väldigt sällan slut i de stora benmusklera, typ låren, men idag...ajaj. Redan efter tre steg kände jag hur lite jag hade att ge. Så resten blev en ganska jobbig historia.

Morgon över Nydala

Det var inte direkt någon trängsel under morgonens runda runt Nydala. På 13 kilometer mötte jag två löpare och ett par promenerande pensionärer.

Recension: gel

Härom dagen när jag skulle ut på ett pass så rotade jag fram en gel som låg och skräpade i köksskåpet, en gel som jag köpte inför umemaran som aldrig blev av på grund av sjukdom. Normalt sett har jag aldrig med mig någonting annat än vätska när jag ska ut och springa - och jag är en rookie när det gäller geler och kostprylar som är mer moderna än Risentas sesamkakor (som för övrigt smakar alldeles utmärkt).

Och för att sammanfatta mitt omdöme i några korta men kärnfulla ord: fi fan så vidrigt! Denna gel från Maxim, med apelsinsmak, var som en trögflytande supersockrig häxbrygd. Hu!

Nej, men!

Och hur kom dessa in i hushållet? Mystiskt.

Gårdagens runda

Så här års i Umeå lämnar vädret mycket att önska. Inte för att jag bryr mig så mycket om att det duggregnar eller bara är någon plusgrad, alternativt snöar och är någon minusgrad, när jag ska springa. Men mörkret, det förbannade mörkret! Gårdagens runda blev ett varv runt Nydala, plus transport dit och hem. De första kilometrarna var hemska och fredagens besök på gymet gjorde sig brutalt påmint...i vaderna. Jag som nästan aldrig får träningsvärk just där! Men efter ett tag kom jag in i lunken och kroppen började mjukna upp en aning. Mörkret var dock lika brutalt dom vaderna. Bilden nedan är tagen mitt på dagen...inte mycket ljus där inte.

Orka blogga när det inte blir som tänkt?

Oktober var en eländig månad när det gäller löpning. Eller träning i största allmänhet. Totalt lyckades jag få ihop drygt fyra mil, fördelat på sex pass. Det vill säga, en distans jag har som mål att avverka per vecka.... Men vad kan man göra när kroppen är invaderad av diverse virus? Och när det ena viruset bara ersätts av ett nytt?

Under de senaste två veckorna har det blivit bättre. Först blev det en fin mil i Västerås, när jag hälsade på hos mamma, sedan har jag avverkat  några rundor hemma i Umeå. I veckan tog jag mig även i kragen och bokade in en gym-date med kompisen B. Tanken är att vi ska upprepa detta en gång i veckan under vintern. Jag behöver köra ben och bålstryka och hon behöver komma igång med träningen efter en tids uppehåll - och kanske blir det lättare om vi gör det tillsammans? För när det gäller styrketräning är jag inte alls motiverad. Det är enbart förnuftet som gör att  jag har förnyat gymkortet.

Under den senaste tiden har jag funderat på varför det känns så trögt, eller till och med omotiverat, att blogga när träningen inte blir som jag har tänkt. Det är ju inte det att jag är omotiverad, eller slutar att tänka på träning eller löpning. Motgångar är ju rimligen en lika stor del av träningen som framgångarna och framstegen. Ändå orkar jag knappt se min egen blogg.

Nu krävs det nya tag, för att ta till en gammal floskel.

Äntligen! Och i Köpenhamn!

Efter flera veckor av envisa förkylningar började jag tvivla på om jag någonsin skulle springa mer. Det blev ju inget maraton förra helgen och allt har mest känts motigt och segt. Men så - idag kom jag ut på en runda. Från hotellet, runt kanalen och tillbaka. I ett höstvackert Köpenhamn, tillsammans med en massa andra människor.

Jag kunde konstatera att danskarna gillar kläder från Gore och skor från Nike. På vägen hem mötte jag en uppenbar maratonlöpargrupp, där folk hade finishertröjor från väldigt spännande lopp. Vad sägs om Tokyo marathon?

Själv var jag mest nöjd över att komma ut - och att inte vara ett (totalt) vrak.

Antiklimax

Nej, det blev inget maraton. För hur gärna jag än ville så insåg jag det galna i att ställa mig på startlinjen idag. Jag har varit förkyld i över två veckor och igår kom det halsonda tillbaka som en boomerang. Efter en natt i feberdvala, med en lika febrig son i famnen, kändes kroppen alldeles urlakad i morse. Jag testade att lunka två kilometer runt bostadsområdet, bara för att få det bekräftat. Det olämpliga i att springa 42 kilometer, i fyra plusgrader och duggregn.

Det känns verkligen surt. För här uppe - och så här års - är det inte bara att springa ett annat lopp om några veckor. Sässongen är över. Och jag har laddat för det här sedan den andra juni, när jag stelfrusen kom i mål på Stockholms marathon.

Visst, det är inte hela världen. Men...det är surt.

Laddar (fortfarande i havet av virus)

Panikköpte nya strumpor men har fortfarande inte en susning om jag kommer till start. Nervöst.

Uppladdning pågår (i havet av virus)

Nu kan jag inte göra så mycket mer innan maran på lördag. Uppladdningen går nog inte att beskriva på något annat sätt än usel. Det har varit två veckor med virus och förkylningar och följaktligen ytterst få pass. Jag har inte en susning om jag kommer att stå på startlinjen eller ta mig i mål.

Idag blev det knappt sju kilometer, i makligt tempo, bara för att se om jag hade virus i kroppen eller ej. Det kändes helt okej, även om kroppen är sliten, vilket ger hopp. Men med tanke på att sonen fick feber igen igår - okänd gång i ordningen under de senaste veckorna - så känns det väldigt osäkert om jag kommer till start. Jag tänker dock att jag måste utgå från att jag både ska starta och ta mig i mål - och att jag ska förbereda mig utifrån det. Försöka äta och dricka lite extra. Sova. Ta det lugnt. Ladda mentalt.

När jag tänker på lördagen så blir jag nervös. Inte lika nervös som inför Stockholms marathon, men ändå nervös. Allt efter 20 kilometer var ju en kamp. Okej, en hel del berodde på det usla vädret...men 42 kilometer är långt. Det gör ont. Psyket spelar spratt. Samtidigt vet jag vilken kick det är att springa lopp, även när kroppen skriker av smärta och utmattning. Just nu hoppas jag mest att det blir ett maraton för mig på lördag.

Livet i norrland

Hepp! Idag var det dags att dra på mössa och vantar. Jag funderade till och med på vintertightsen (med lite fluffig insida), men det fungerade bra med vanliga långa.

Inte direkt optimal uppladdning...

Det är verkligen frustrerande att vara förkyld - och särskilt när man, som jag, laddar inför en mara. Den senaste dryga veckan har jag slungats mellan febertoppar och snorfloder. När jag har trott att förkylningen har börjat ge sig har den gjort storstilad come back. Det har defintivt inte blivit någon löpning. Att ens promenera två kvarter till sonens dagis har varit tillräckligt utmanande för kroppen.

Idag vågade jag mig dock ut på en försiktigt runda. Det blev en mil i sakta mak. Kanske hade det varit mer taktiskt att springa en kortare runda, men jag ville se vad som skulle hända med kroppen om jag sprang lite längre. Om det inte hade fungerat så hade jag helt enkelt vänt om och promenerat hem.

Men det fungerade hyfsat - varför jag inte ger upp planerna på att springa min mara om en vecka. Det lär inte bli något optimalt lopp, men det skulle kännas väldigt trist att behöva ställa in det på grund av en förkylning. Så just nu lever hoppet!

Intervaller!

I mitt huvud så tänker jag att jag ska springa intervaller en gång i veckan, men det blir sällan så. När jag väl är på väg ut så tänker jag nästan alltid att det är bättre att springa distans, att samla mil i benen, även om jag ganska ofta kan springa hyfsat långt i ett hyfsat högt tempo (det vill säga: utanför komfortzonen). Idag blev det dock ett intervallpass. Först två kilometer uppvärmning, med stegrad fart. Här står jag och hämtar andan och micklar med kameran.


Sedan den första tusingen, som kändes förbryllande lätt. Jag sprang helt enkelt på - och hade kunnat fortsätta i samma tempo ett bra tag till. Men nu var det ju intervaller som stod på schemat så jag stannade som planerat.


Sedan den andra tusinen, som även den kändes lätt. Uppskattningsvis gick det i 4.20-4.30 tempo.


Den tredje tusingen kändes också okej. Nu krävdes det dock mer ansträngning för att inte sacka på slutet. Det var för övrigt knappt en människa ute. Fredagskvällar verkar inte vara när folk springer, promenerar...eller ens rastar hunden.


Den fjärde intervallen är (när jag springer den här sträckan) alltid den jobbigaste, då den går över Kolbäcksbron. Så var det även idag. Nu sänktes tempot men jag tror att jag låg på ungefär samma puls och ansträngningsnivå som på de övriga intervallerna.


Så - en kort paus inför den sista tusingen, som först har en skön nedförsbacke där man kan dra på och som avslutas med en elak uppförsbacke. Jag bet dock ihop och sprang i hyfsat lika tempo som den andra och tredje intervallen.

Nu tillhör jag inte dem som sätter ett egenvärde på att springa intervaller i ett jämnt eller lika tempo. Tvärt om så utgår jag hellre från ansträngningsnivå, alternativt att springa så snabbt jag orkar utan att spy. Det är knappast renlärigt - men jag tror ändå att det har bra effekt. Jag blir nämligen på tok för stressad av att hålla koll på tiden/tempot hela tiden för att det ska kännas som ett rimligt alternativ.

Anmäld!

För övrigt så anmälde jag mig till nästa års Sockholms marathon. Det kan ju inte bli värre än i år, väl?

När mörkret sänker sig

Sju plusgrader. Duggregn. Tröja i merinoull. Långa tights. Och jag var nära att både ta reflexväst och vantar (det förstnämnda hade antagligen varit bra med tanke på hur mörkt det hann bli innan jag kom hem).

Hepp! Hösten är här.

I gamla hoods

Det var länge sedan jag inte sprang på en vecka, men nu har det av olika praktiska skäl blivit så. Idag blev det dock 13 kilometer i gamla hoods; från Alvik strand via Höglandet till Brommaplan och tillbaka. Det var gnistrande höstklart ute och efter några kilometer vaknade kroppen till liv. För jo, början var trög.

Och hur gick det här till?

Plötsligt fann jag mig själv ansöka om medlemskap i en löparklubb. Bara så där. Bara för...varför inte?

Om inte annat så skorrade två kollegor belåtet.

Anmäld!

Anmäld till umemaran - check!

Lite nervös känner jag mig allt. Den förra maran var ju inte direkt någon njutning. Inte heller den förra halvmaran. Eller den förrförra...

Race report: Umemilen

Väcktes kvart i fyra (ja...på morgonen) av sonen. I en och en halv timme låg han och sparkade på mina revben (det vill säga: ingen av oss sov), sedan körde han upp mig. Vi var båda halvt medvetslösa. Drack kaffe. Försökte tvinga i mig smörgåsar. Någon banan. Drack mer kaffe. Åt en muffin. Mådde illa. Mådde ännu mera illa.

Kring elva stuvade jag in barnen i bilen och åkte över till min kompis, som hade lovat att vara barnbvakt (ja, Maken är ju fortfarande på andra sidan atlanten). Mådde illa. Funderade på om jag ens skulle starta. Drack lite resorb. Bet ihop och tänkte att jag åker och hämtar nummerlappen i alla fall.

Hämtade nummerlappen och småpratade med lite folk. En kollega dök upp, fast utan löparkläder. Förkyld. Två andra dök inte upp alls. Träffade grannarna, aka löparproffsen, och fick en släng ångest.  Bet ihop och tänkte att jag kan ju alltid starta. Om det blir alltför illa så går det ju alltid att bryta. Umemilen är ju trots allt bara en mil, runt Nydalasjön. Det är inte direkt en mara mitt ute i ingenstans.

Startade och började lufsa framåt. Illamåendet hängde i men jag försökte visualisera att springa igenom det, vilket i ärlighetens namn gick så där. Det första tre kilometrarna gick till min förvåning på 13.30, varpå jag upprepade mantrat spring igenom (läs: bit ihop). VId sex kilometer började de seriösa problemen. Då mådde jag inte bara illa, jag höll på att spy. Drack lite resorb. Gick typ hundra meter. Vid åtta kilometer upprepades proceduren. Frukosten var bokstavligen på väg upp. Drack, tog det lite lugnare, och började om igen. Vid nio kilometer tänkte jag, äh jag skiter i om jag spyr, nu springer jag på. Och vad fan händer då? Jo, ett skosnöre går upp och jag håller på att ramla handlöst. Tvärnitar. Försöker reda ut det trassliga skosnöret. Slänger mig upp och försöker gör någon form av värdig avslutning.

Springer in på 48-någonting (kanske 48,30?) och känner mig som om jag ska dö. Eller spy.

Okej, det blev ett PB på milen (på ett lopp vill säga). Men njutbart?  Skulle inte tro det.

Sömn, visst är det...överskattat?

Vi kan säga så här: uppladdningen inför Umemilen känns inte direkt optimal. Lille O. väckte mig kvart i fyra, sparkade på mina revben i en och en halv timme och körde därefter upp mig. Och så känner jag en diffus förkylningskänsla. Eller så är det bara en veckas ackumulerad sömnbrist.

Jag lär knappast slå några rekord idag.

Klubb?

Jahapp, jag funderar på att gå med i en löparklubb. Ge efter för kollegornas värvningskampanj. Bara för att...inte vet jag? Frågan är mer varför inte?

Allmän status

Så här ett och ett halvt år sedan jag påbörjade (igen, kan tilläggas...det har ju kommit två barn emellan) min resa mot att springa marathon så kan jag summera läget så här:
- Jag har aldrig varit mer vältränad, vare sig när det gäller kondition eller löpstyrka.
- Motivationen är skyhög, trots att maran är avprickad.
- Mina tånaglar är i ett eländigt skick. Riktigt eländigt. Varför har man tånaglar?

*frustar av skratt*

Appropå det här med att folk förskönar sina tider. Hysteriskt kul.

Veckans pass

Den här veckan är jag ensam hemma med kidsen, vilket kräver lite annorlunda planering av löpningen. Både i tisdags och idag har jag sprungit mitt på dagen. I tisdags en standardmil, broarna runt, i gnistrande vackert väder. Med tanke på att jag inledningsvis kände mig ganska seg så gick passet i oväntat god fart (c:a 50 minuter), vilket får mig att inse att jag har höjt min lägstanivå ganska mycket under det senaste året.

Idag blev det 13 kilometer, varav lite drygt hälften i kuperad terräng. Jag har verkligen fått blodad tand för terränglöpningen (och det är väl kanske tur det...). Från mitt eviga nötande på asfalt njuter jag nu av lera och branta uppförsbackar. Och fågelsång! Och lite blåbärsplock, mellan varven.

Nu ska jag vila och ladda inför söndagens milslopp!

Till slut så!

En bonus med att ha (små) ungar är att man kommer upp på morgonen. Som idag, klockan sex. Klockan åtta hade jag ätit långfrukost, läst DN två varv, bytt om och stod redo för dagens (mycket efterlängtade) löprunda.

Först blev det tre kilometer transportlöpning fram till spåret, sedan ett oerhört jobbigt första varv (om tre och en halv kilometer). Efter en kort paus tog jag mig samman och fortsatte - och då började det släppa. Jag kunde trycka på lite grann i backarna uppför och skjuta ifrån nedför, även om det inte var några hisnande hastigheter direkt. Jag matade på. Lyssnade på fåglarna. Klafsade runt i leran. Funderade på nya löparstrumpor. Matade på lite till. Stötte på några svampplockare. Begrundade att träden skiftade i orange. Och avslutade med tre kilometer transportlöpning hem.

Totalt blev det 15,5 kilometer, på ungefär en och en halv timme. Gott så.

*hoppas hoppas*

För övrigt hoppas jag att den envisa förkylningen har lagt sig till i morgon. Löparabstiensen är enorm.

Ge mig kilometrar! Ge mig skog!

Hur man roar sig

Igår kom ett paket från Addnature med mina impulsbeställda Speedcross.


När maken kom hem med flyget idag så stod jag i princip och väntade i hallen. Jag var så sjukt sugen på att bege mig ut i terrängen och officiellt inleda träningen inför Axa. Inte för att den är avhängig ett par skor, men ändå. Fram till nu har jag mest malt asfalt (och gillat det) men nu så måste jag börja springa mer varierat. Backar. Terräng. Spår och stigar.

Först blev det några kilometer transportlöpning, fram till denna skylt. Planen var att ta det väldigt lugnt och bara lufsa runt 3,5 slingan, som är rejält kuperad. Trots varningen om att kolla skyltarna ordentligt så lyckades jag först springa en liten extrasväng, på kanske en kilometer, och sedan missa var jag skulle kliva av spåret. Summa: drygt två varv. Men det gjorde absolut ingenting för det var länge sedan jag hade så kul! Backarna! Underlaget! Leran! Och trots att jag matade på ganska bra så kändes det inte jobbig. Jag hade både kraft och flås.


De tre kilometrarna hem gick också oväntat snabbt (ehhh, kanske för att jag kände mig nödgad att springa snabbare än en annan löpare...mycket moget).

Totalt blev det drygt 14 kilometer i 5.17 tempo (med diverse pauser för att kolla på kartor och snöra skor inkluderade).

Status: fortfarande ett j***a lidande

Köttfärsfötterna är fortfarande köttfärsiga. Inte särskilt trevligt alls. Under tiden jag lider så sitter jag och funderar på att beställa ett par terrängskor. Speedcross kanske?

Status: köttfärsfötter

Den senaste dryga veckan har inneburit ovanligt mycket löpning (ungefär sex mil) och lite fjällvandring på det. Trevligt på de flesta sätt...förutom för mina fötter. På den andra halvmaran, i lördags, fick jag världens blodblåsor på fötterna, sannolikt på grund av värmen. Blåsor som nu har förvandlat fötterna till...köttfärs? 

Aj.

Fjäll, oh fjäll (del 2)

Det blev ingen löpning uppe på fjället, då vi inte var vid Kungsleden och terrängen var alltför obanad och snårig för att jag skulle ge mig ut på egen hand. Däremot så blev det fin fjällvandring med trevlig guide - och som avslutning på dagen sprang jag och två kollegor landsvägen in till Ammarnäs (vilket var åtta fina kilometer).

Mot fjälls!

Det låter kanske galet, eller åtminstone maniskt, men jag är så sjukt glad och peppad! Under förmiddagens evighetslånga bussfärd mot fjällen (jo, faktiskt!) så lyckades jag knipa en plats till nästa års Axa Fjällmaraton. Med min skruttiga iPhone och usel täckning (säga vad man vill om svenska fjällen, men särskilt bra uppkoppling är det inte). Yeaahh!

Och i morgon kommer jag förhoppningsvis få springa ungefär här.

Race report: Tavelsjö halvmaraton

Satan i gatan så varmt det var!

Dagen började stillsamt med att maken och ungarna skjutsade ut mig till Tavelsjö. Jag var där i god tid innan start, hämtade ut min nummerlapp, käkade en banan, kollade på folk...och började bli rejält nervös. Redan kring tio var det mer än 23 grader varmt i skuggan. Och det blev bara varmare och varmare. Jag lämnade ryggsäcken, skrotade omkring i startområdet och försökte dricka lagom mycket.

Klockan 11.00 gick starten. I början var det lite smalt och trångt, medan vi fortfarande var kvar inne i samhället, men ganska snabbt spreds startfältet ut. Efter någon kilometer kom vi upp på landsvägen som går mellan Tavelsjön och Trehörningen, som är ganska kuperad. Det enda problemet var att solen gassade på rakt uppifrån och att det inte fanns en gnutta skugga - och att jag började känna av värmen redan efter ett par kilometer. Strax efter fem kilometer kom den första vätskekontrollen. Här började jag bli rejält bekymrad. Kilometrarna som följde slet enormt på kroppen och till min stora fasa började jag få yrselkänningar.

Vid åtta kilometer slog yrseln till ordentligt. Jag var tvungen att sätta mig ner i vägrenen, där det fanns lite skugga, dricka vatten och försöka få ordning på kroppen. Efter någon minut kändes det bättre och jag stapplade vidare. Sakta sakta började jag jobba mig in i loppet igen, vilket tog ytterligare någon kilometer. När jag svängde in på grusvägarna vid Haddingen och Sunnansjö började krafterna komma tillbaka. Jag försökte dricka kontinuerligt och svalkade mig i varje utställd vattenspridare (tack alla snälla som hade ställt ut dessa längs vägen!). Yrseln försvann, jag hittade något slags flyt och kunde springa på. Milen passerades, till min förvåning, på ungefär 53 minuter. Jag trodde att det hade gått mycket långsammare, med tanke på att jag hade förlorat ett antal minuter på att fippla med vatten och att stanna.

När jag kom ut på landsvägen igen kom en lång utförslöpa och där kunde jag dra på ganska ordentligt...något som straffade sig längre fram. För vad väntade om inte en j***a monsterbacke? En backe som aldrig tycktes ta slut. Här gassade solen på helt utan barmhärtighet. Efter Vallberget (som monsterbacken nog heter?) var jag helt slut som artist. Jag ville faktiskt bara lägga mig ner och dö. Det var så förbannat varmt. Yrseln kom tillbaka. Jag var tvungen att dricka vatten stup i kvarten. Gå korta sträckor. Dricka mer vatten. Hälla vatten över huvudet. Tänka ett steg i taget.

De sista fyra kilometrana kändes olidligt långa - men å andra sidan så bryter man inte en halvmara när det är ett par kilometer kvar. Det gör man bara inte. Alltså stretade jag på. De sista 500 metrarna fick jag dessutom för mig att jag skulle plocka några placeringar, på några möra herrar framför mig, och lade in någon slags spurt. En spurt som gjorde att jag, i likhet med när jag sprang Vårruset, höll på att spy efter mållinjen.

Jag gick i mål på 1,55 (vilket märkligt nog är en putsning av mitt personbästa på halvmaraton), men mest av allt är jag glad att jag tog mig i mål. Bitvis sprang jag riktigt bra. Bitvis sprang jag inte alls. Bitvis var det fantastiskt. Bitvis en regelrätt katastrof. Sammantaget är jag verkligen usel på att springa när det är varmt. Om inte annat så sprang jag extremt ojämnt. Som snabbast gick det i 4,30-fart. Som långsammast...tja, det vill jag inte tänka på.

Nåja, det får bli en bättre tid någon annan gång.

För själva loppet måste jag lyfta på hatten. Det var väldigt fint och trevligt arrangerat. Tavelsjöborna hade gått man ur huse för att heja, peppa, langa vatten och vattna oss med vattenspridare. Funktionärerna var superengagerade och allt var väldigt välordnat (det var ju trots allt första gången som denna halvmara hölls). Så ja, det här tål att upprepas.

Uppladdning! Lopp!

Om ett par timmar är det dags för Tavelsjö halvmaraton. Det kommer att bli varmt (ungefär 25 grader) vilket skrämmer skiten ur mig. Hur ska det gååååå? Jag har jättesvårt att fixa värme och undviker i det längsta att springa när det är varmt. Om det går. Och så känner jag av alla tänkbara skavanker (men det är väl normalt inför en tävling?).

Det ska bli kul...men vi får se om det går att springa snabbt. Först av allt gäller det att få i sig en lagom rejäl frukost.

Ibland blir jag förvånad

På det stora hela har det varit en seg dag. Trött. Huvudvärk. Ingen kraft och ingen ork. Med andra ord var det frestande i att strunta i dagens planerade pass. Men efter att sonen somnat drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en kortare runda. Efter en kilometer stötte jag ihop med ett par andra löpare och drog i det närmaste automatiskt upp hastigheten...och efter ytterligare en kilometer insåg jag, till min förvåning, att det gick alldeles utmärkt att springa hyfsat snabbt. Så jag sprang på. Och ökade lite till.

När jag kom hem, efter sju kilometer, klockade jag 33 minuter. 4,44-tempo! För mig är det snabbt - särskilt en dag när jag knappt orkade ta mig ut genom dörren.

Fjäll, oh fjäll!

När jag tittar på bilder från Axa Fjällmaraton (exempelvis Mirandas) så blir jag nästan grön av avundsjuka. Jag hade ruskigt gärna sprungit det loppet, eller Jämtlandstriangeln Unplugged. Axa Fjällmaraton var dock fulltecknat när jag insåg att jag ville springa det och Jämlandstriangeln föll bort av andra skäl - och om jag ska vara ärlig så är jag inte heller tränad för något av dessa lopp. Ännu. 

Inför nästa år så tror jag dock att det är fjällmaror (och kanske någon ultra) som är det stora målet. Jag vill springa terräng. Jag vill springa långt. Och jag vill verkligen springa på fjäll. Jag kan inte ens förklara varför, men kanske är det så enkelt att jag gillar fjäll lika mycket på sommaren som på vintern? Slalomskidor eller terrängskor? Huvudsaken att det är riktiga fjäll.

Hur som helst så inser jag att jag behöver göra två saker; börja springa mer kuperad terräng och utöka antalet mil per vecka. I nuläget springer jag ungeför fyra mil i veckan och det borde successivt gå att utöka. Likaså finns det helt ok områden att springa terräng i närheten. Så...det är väl bara att sätta igång. För upp på fjället ska jag.

Som en lycklig slump ska jag faktiskt till fjällen i nästa vecka, närmare bestämt till Ammarnäs där Kungsleden går förbi. Gissa om jag ska springa?

Söndagspass och uppladdning

Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle bränna av en halvmara vilken dag som helst, bara för att jag kände för det, så hade jag gapskrattat. Men nu gör jag det, utan några egentliga problem. Gårdagens pass blev 22 kilometer, från Strömbäck och hem. Det var tryckande varmt och jag hade alldeles för lite dryck - men åtminstone halva sträckan (mellan sju och 17 kilometer) var ren och skär njutning. I början och slutet kände jag mig mest kokt!

Om en vecka är det dags för tävling! Tavelsjö halvmaraton står på schemat. Det ska bli väldigt spännande då jag aldrig har sprungit runt Tavelsjön och misstänker att det är ganska kuperat. Om det är bra väder (läs: ej gassande sol) så hoppas jag kunna springa på 1,50. Men som sagt, jag vet inte hur mycket banan kommer att påverka. Än mindre vad det blir för väder.

Säg hej! Kinvara!

Så äntligen har de kommit, mina efterlängtade Kinvaras. Ett pass har jag hunnit med i dem (standardmilen runt broarna) och det kändes bra...förutom att jag snörade den ena skon för löst och fick lite ont i hälen. Jag tror dock att nästa pass blir bättre - och det var intressant att springa i ett par lättare och plattare skor än vad jag brukar göra.

Nya sträckor

Någonting som roar mig mycket är att springa helt, för mig, nya sträckor. Gärna någon annan stans än i Umeå. Så när jag nu är hemma hos svärföräldrarna så passade jag så klart på att ta ett långpass. Exakt hur långt det blev vet jag inte. Planen var 18 kilometer, från Hortlax till Piteå och tillbaka, men då jag sprang fel blev så det nog ungefär två kilometer längre. Hur som helst, det blev en fin runda, med paus för bananätning på Coop.

Tuggar landsväg

17 kilometer i 5,07-tempo (inklusive pauser för dryck) utan att ens ta i. Man skulle nästan kunna tro att formen är på gång...

Osprey

Med tanke på Addnatures fina kampanj så kunde jag inte låta bli att beställa en Osprey Verve 4 (nu verkar den mindre modellen vara slut - men denna finns fortfarande kvar). Hoppas bara att min beställning gick igenom som den skulle...och att den passar! Jag behöver verkligen en ryggsäck för längre pass, då det är ont om mackar och andra fasciliteter här uppe i norr.

På spaning efter prylar

Idag idkade jag kvalitetstid med mig själv (läs: var ensam på stan utan make och vilda ungar). Planen var bland annat att sondera utbudet i den nya Utebutiken (där jag har ett fint presentkort som jag fick när jag fyllde år), kolla efter en löparryggsäck (så att jag kan springa till stugan!) och prova nya löparskor. I Utebutiken fanns mycket fint - men ingen lämplig ryggsäck. Jag provade flera från Osprey, North Face och Haglöfs. Alla hade det gemensamt att de var för långa i ryggen och sannolikt var gjorda för lite grövre personer (de var liksom för stora över axlarna). Kanske fungerar det bättre med en renodlad dammodell? Typ Salomon?

Sedan kollade jag lite grann på skor. Jag är sugen på ett par lättare skor än de jag har - och då jag i pricip alltid har sprungit i Asics så har jag sneglat på deras Sky speed 2/3. Men...jag är också nyfiken på Sauconys Pro Grid Kinvara. Den senare fanns dock inte att prova och då blev det inte att jag testade Sky speeden heller. Jag får helt enkelt kolla vidare någon annan dag.

Svaret är: nej

Appropå min fascination av uthållighet och mitt långsiktiga mål att bli bra på långa distanser så har jag de senaste dagarna pladdrat på om Badwater Ultramarathon. Om hur oerhört häftigt det är. Om hur långt och varmt det är. Om hur coolt det är att en svensk har varit med - och kommit i mål - i år. Maken har, i vanligt ordning, lyssnat tålmodigt. Till slut var han dock tvungen att fråga:
- Men kära hustru, du inser väl att de är galna? Galna på riktigt.

Jodå, jag springer på och gör planer

Just nu är jag ganska dålig på att skriva om träning och löpning. Det betyder dock inte att jag inte springer, för det gör jag. Just nu springer jag var annan dag. Jag försöker peta in ett intervallpass i veckan, med tusingar, och kör distans i varierande tempo på övriga pass. Totalt blir det ungefär fyra mil i veckan.

Problemet just nu ligger i att lägga band på mig själv. Spontant så skulle jag gärna springa både oftare och längre - men förnuftet säger att jag ska ta det lite lugnt. Ibland känner jag av det ena knäet, så det finns anledning att vara vaksam så att jag inte drar på mig onödiga skador.

Jag funderar också en hel del över vilka mål jag har - och vilka lopp jag vill springa framöver. Vad jag ska springa mot slutet av sommaren och till hösten är tämligen klart. Det blir Tavelsjö halvmarathon, Umemilen och Umemaran. Målet för Umemilen är att springa under 49 minuter. Umemaran vill jag klara under 4.15 (eller ännu hellre ändå snabbare...). När det gäller Tavelsjö så känner jag mig ganska osäker på vad som är realistiskt. Om det vore ett flackt lopp så skulle jag sikta på 1,50, men jag tror att det är ganska kuperat och vet inte riktigt hur mycket det kan komma att påverka tiden (och hur stor skillnad det är mot att springa Stockholms havmaraton).

Inför nästa år så har jag massor med idéer om vad och var jag vill springa. Men då de flesta lopp innebär resor och övernattningar så måste jag försöka prioritera (nog för att jag har en supportande make, men jag tror inte att han skulle uppskatta om hela sommaren och halva hösten kretsade kring vilka lopp jag ska springa). Vill jag springa Stockholms marathon igen? Ska jag försöka knipa en plats i New York (ja, via lotteriet eller någon researrangör - tid lär jag inte kvalificera på), eller kanske sikta på Berlin istället? Och så funderar jag väldigt mycket på Axa Fjällmaraton. Dessutom så utgör ju detta lopp en enorm lockelse på mig. Det kanske inte blir ett tiomilalopp nästa år men jag siktar i alla fall mot att springa någon form av ultralopp. Det behöver inte vara stort eller flashigt. Jag kan gladeligen springa längs en grusväg mitt i ingenstans, bara det finns vätska och lite krubb längs vägen.

Uthållighet fascinerar mig enormt mycket - och bara tanken på att springa fjällmaror och ultralopp kommer att få mig att skutta ut på de dåligt plogade vägarna i vinter (observera att detta är sagt helt utan ironi...). Hur många lopp som är realistiskt att springa under nästa år är svårt att säga. Men kanske blir det två maror/långlopp som kräver resor? Utöver det så blir det, liksom i år, ett antal lokala lopp.

Note to self

Just det: jag måste ju leta rätt på något bra spår i Umetrakten! Och helst inte Stadsliden/Gammlia.

Dagens pass och några funderingar

Gårdagens pass blev lite drygt 12 kilometer, i 5.15 fart (vilket verkar vara min nuvarande komfortzon, där jag bara matar på i ganska behaglig fart) runt Nydala. Det var lite lätt duggregn och snudd på perfekt löparväder a la Norrland (ungefär 15 grader varmt)

Jag funderar en del just nu på hur jag ska lägga upp träningen. Ska jag ta tag i träningsprogrammet igen? Eller ska jag improvisera någonting liknande (med ett längre pass på helgen, åtminstone ett intervallpass i veckan och så någonting mitt emellan)? Skälet till att jag tvekar om programmet är att jag känner att jag fortfarande behöver bygga på mängden. Samla mil i benen. Jobba på uthålligheten. Spontant så känns det som om farten kommer lite av sig självt ännu så länge - men här kanske jag lurar mig själv?

Som det ser ut just nu så blir det tre lopp i höst; halvmaran i Tavelsjö, ett milslopp och Umemaran. Det skulle vara kul att springa något mer, men jag vet ännu inte riktigt vad,

Norrland, asfalt och regn

Hemma på den norrländska asfalten igen. Jag vet det att det finns skog i Norrland också. I överflöd. Men jag vet bara inte riktigt var jag ska våga kliva in i den...jag har ju ingen koll på bra spår och stigar i Umetrakten.

I måndags spenderade jag så gott som hela dagen i bilen så då blev det ingen löpning - och gårdagen bjöd på ihärdigt regn. Regn och mer regn. Framåt kvällskvisten tog jag mig samman och snörade på mig skorna och gav mig ut på min standardmil. En mil kan man ju springa oavsett väder. Typ.

Det blev (som vanligt numera) en seg start. Benen kändes som om de tillhörde en åttioåring. Regnet piskade snett underifrån. Jag matade på ner över Svingen, Öst på stan och in mot centrum. Äntligen började kroppen samarbeta lite grann i alla fall. Över cykelbron mot Teg, längs älven, över Ön, Kolbäcksbron och hem. De sista fyra kilometrarna matade benen på som jag ville. Sammantaget blev det stabil 5,13 fart. Stabil i den meningen att jag inte tog i, även om jag var ruskigt seg i början.

Kanske borde jag ta tag i träningsprogrammet igen och få lite mer struktur på träningen?

Från asfalten och in i skogen

Normalt är jag en riktigt asfaltsråtta. Jag springer 99 procent på asfalt och har egentligen aldrig funderar på att göra någonting annat. Men så drabbades jag av en smula nostalgi. Då jag befinner mig i min födelsestad fick jag för mig att springa milspåret på Björnön - någonting som jag garanterat inte har gjort sedan någon regnig friluftsdag 1987.




Sagt och gjort. Strax efter nio i morse tog jag bilen och åkte till Björnön, snörade på mig skorna och gav mig ut på stigarna. Det var backigt, kurvigt, varmt och massor med mygg. Jag trodde att det bara var den första halvan som var stigar och att resten gick ihop med någon av de kortare och bredare slingorna. Men det mesta var just stigar - och det var fantastiskt kul! Så särskilt snabbt gick det inte (kring 55 minuter) men det spelade ingen roll.

Så, när jag kommer hem får jag nog lov att leta rätt på något spår. I skogen.

Plötsligt händer det: fart

För ögonblicket befinner jag mig hemma hos min mamma, i staden där jag bodde fram till att jag var 15 år. Och plötsligt händer det! Utan att jag tar i, snarast tvärt om, så springer jag åtta kilometer i 4,55 tempo. Eller, egentligen gick det betydligt snabbare än så för under rundan stannade jag både för att knyta skor, ta ett par bilder och för tre sega rödljus. Jag blev väldigt förvånad över tempot. Spontant gissade jag på 5,20 i snitt (inklusive stoppen). Kanske är formen bättre än jag har förstått? Eller så saknar jag helt känsla för vilken fart jag håller...

De stackars fötterna

Det finns många bra saker med löpning. Till och med många fantastiska saker. Men snygga fötter det får man banne mig inte. Tånaglar som blånar (här dolt med ett extra blått nagellack) och lossnar. Skavsår. Förhårdnader.

Jaja. Vad är väl en lossnad nagel eller två?

Kommande lopp

Tavelsjö halvmarathon - anmäld!

Jag har aldrig sprungit i Tavelsjö men min gissning är att det kommer att bli kul. Loppet går runt sjön på blandade vägar (en hel del grus om jag har förstått rätt) och om inte annat så är det väldigt vackert där ute!

Dagens pass

Det blev tio kilometer i hällande, men ljummet, sommarregn. Egentligen ett ganska perfekt löparväder även om kanske lite väl blåsigt för att springa snabbt. Nu blev det stabil 5.15 fart, utan några större sensationer. Lämpligt (med tanke på vädret) nog hade jag kepsen från Stockholms marathon på mig.


Som vanligt numera kändes kroppen dom bäst under de sista kilometrarna. Jag är nog helt enkelt trögstartad.

Värmeslag (nästan i alla fall)

Det är bara att konstatera: jag har grymt svårt för värme. Trots vätskebälte och makligt tempo blev dagens 12 kilometer (från hemmet, Nydala runt och tillbaka hem) mest en plåga. Usch. Det borde ha varit ett fint pass men nu blev det mest yrsligt och varmt.

Intervaller!

Det var onekligen ett bra tag sedan jag gjorde ett intervallpass, men idag blev det av. Långa intervaller. Inte särskilt många. Och utan att klocka tiderna, för jag ville gå på känsla. Först blev det två kilometer stegrande uppvärmning. Lugn inledning och sedan betydligt snabbare.






Här står jag på Gimo och väntar på att pulsen ska gå ner. Sedan blev det en dryg tusing, gissningsvis i drygt 4-tempo.



Här har jag rundat Gimo och hämtar andan igen. Den första dryga tusinen gick antagligen för snabbt...vilket visade sig stämma under den andra. Nu blev det svårt att hålla ett jämnt tempo.


Här är jag tillbaka på Soffan, aka hodet. Den andra intervallen blev som sagt riktigt jobbig. Under den tredje dryga tusingen blev det lättare igen. Kroppen kom igång och de sista fem hundra metrarna öste jag på så gott jag kunde.

Sammanfattning: ett oerhört ostrukturerat intervallpass, om totalt 5,6 kilometer på ungefär 29 minuter (inklusive pauser).

Dagens runda

Det blev en kort runda på sju kilometer i morse. Sju väldigt varma kilometer, trots att jag sprang just på morgonen. När jag tittar på bilden från Ön, som jag ofta springer runt eller genom, så ser det ju ut som om jag bor mitt i skogen. Men Ön ligger mitt inne i stan, mitt i älven, även om det är lantligt.

Länkkärlek

Fatta hur långt denna makalösa kvinna ska springa: från Treriksröset till Ystad. Dessutom för en väldigt god sak. Scrolla neråt och läs om Elisabeths bakgrund och vad projektet går ut på!

Det som inte dräper en (och så vidare)

Alla dagar är sannerligen inte bra löpdagar. I förrgår var jag ute på samma runda som någon dag tidigare. Det var varmt, kroppen kändes bra...men mot slutet så började jag må fruktansvärt illa. Magsjukeilla. Spy vilken sekund som helst illa. Och när jag kom hem hade varmvattnet lagt av. (Tjoho?) Sedan låg jag som en död sill på vardagsrumsgolvet i en timme.