Från asfalten och in i skogen

Normalt är jag en riktigt asfaltsråtta. Jag springer 99 procent på asfalt och har egentligen aldrig funderar på att göra någonting annat. Men så drabbades jag av en smula nostalgi. Då jag befinner mig i min födelsestad fick jag för mig att springa milspåret på Björnön - någonting som jag garanterat inte har gjort sedan någon regnig friluftsdag 1987.




Sagt och gjort. Strax efter nio i morse tog jag bilen och åkte till Björnön, snörade på mig skorna och gav mig ut på stigarna. Det var backigt, kurvigt, varmt och massor med mygg. Jag trodde att det bara var den första halvan som var stigar och att resten gick ihop med någon av de kortare och bredare slingorna. Men det mesta var just stigar - och det var fantastiskt kul! Så särskilt snabbt gick det inte (kring 55 minuter) men det spelade ingen roll.

Så, när jag kommer hem får jag nog lov att leta rätt på något spår. I skogen.