På det stora hela har det varit en seg dag. Trött. Huvudvärk. Ingen kraft och ingen ork. Med andra ord var det frestande i att strunta i dagens planerade pass. Men efter att sonen somnat drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en kortare runda. Efter en kilometer stötte jag ihop med ett par andra löpare och drog i det närmaste automatiskt upp hastigheten...och efter ytterligare en kilometer insåg jag, till min förvåning, att det gick alldeles utmärkt att springa hyfsat snabbt. Så jag sprang på. Och ökade lite till.
När jag kom hem, efter sju kilometer, klockade jag 33 minuter. 4,44-tempo! För mig är det snabbt - särskilt en dag när jag knappt orkade ta mig ut genom dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar