Satan i gatan så varmt det var!
Dagen började stillsamt med att maken och ungarna skjutsade ut mig till Tavelsjö. Jag var där i god tid innan start, hämtade ut min nummerlapp, käkade en banan, kollade på folk...och började bli rejält nervös. Redan kring tio var det mer än 23 grader varmt i skuggan. Och det blev bara varmare och varmare. Jag lämnade ryggsäcken, skrotade omkring i startområdet och försökte dricka lagom mycket.
Klockan 11.00 gick starten. I början var det lite smalt och trångt, medan vi fortfarande var kvar inne i samhället, men ganska snabbt spreds startfältet ut. Efter någon kilometer kom vi upp på landsvägen som går mellan Tavelsjön och Trehörningen, som är ganska kuperad. Det enda problemet var att solen gassade på rakt uppifrån och att det inte fanns en gnutta skugga - och att jag började känna av värmen redan efter ett par kilometer. Strax efter fem kilometer kom den första vätskekontrollen. Här började jag bli rejält bekymrad. Kilometrarna som följde slet enormt på kroppen och till min stora fasa började jag få yrselkänningar.
Vid åtta kilometer slog yrseln till ordentligt. Jag var tvungen att sätta mig ner i vägrenen, där det fanns lite skugga, dricka vatten och försöka få ordning på kroppen. Efter någon minut kändes det bättre och jag stapplade vidare. Sakta sakta började jag jobba mig in i loppet igen, vilket tog ytterligare någon kilometer. När jag svängde in på grusvägarna vid Haddingen och Sunnansjö började krafterna komma tillbaka. Jag försökte dricka kontinuerligt och svalkade mig i varje utställd vattenspridare (tack alla snälla som hade ställt ut dessa längs vägen!). Yrseln försvann, jag hittade något slags flyt och kunde springa på. Milen passerades, till min förvåning, på ungefär 53 minuter. Jag trodde att det hade gått mycket långsammare, med tanke på att jag hade förlorat ett antal minuter på att fippla med vatten och att stanna.
När jag kom ut på landsvägen igen kom en lång utförslöpa och där kunde jag dra på ganska ordentligt...något som straffade sig längre fram. För vad väntade om inte en j***a monsterbacke? En backe som aldrig tycktes ta slut. Här gassade solen på helt utan barmhärtighet. Efter Vallberget (som monsterbacken nog heter?) var jag helt slut som artist. Jag ville faktiskt bara lägga mig ner och dö. Det var så förbannat varmt. Yrseln kom tillbaka. Jag var tvungen att dricka vatten stup i kvarten. Gå korta sträckor. Dricka mer vatten. Hälla vatten över huvudet. Tänka ett steg i taget.
De sista fyra kilometrana kändes olidligt långa - men å andra sidan så bryter man inte en halvmara när det är ett par kilometer kvar. Det gör man bara inte. Alltså stretade jag på. De sista 500 metrarna fick jag dessutom för mig att jag skulle plocka några placeringar, på några möra herrar framför mig, och lade in någon slags spurt. En spurt som gjorde att jag, i likhet med när jag sprang Vårruset, höll på att spy efter mållinjen.
Jag gick i mål på 1,55 (vilket märkligt nog är en putsning av mitt personbästa på halvmaraton), men mest av allt är jag glad att jag tog mig i mål. Bitvis sprang jag riktigt bra. Bitvis sprang jag inte alls. Bitvis var det fantastiskt. Bitvis en regelrätt katastrof. Sammantaget är jag verkligen usel på att springa när det är varmt. Om inte annat så sprang jag extremt ojämnt. Som snabbast gick det i 4,30-fart. Som långsammast...tja, det vill jag inte tänka på.
Nåja, det får bli en bättre tid någon annan gång.
För själva loppet måste jag lyfta på hatten. Det var väldigt fint och trevligt arrangerat. Tavelsjöborna hade gått man ur huse för att heja, peppa, langa vatten och vattna oss med vattenspridare. Funktionärerna var superengagerade och allt var väldigt välordnat (det var ju trots allt första gången som denna halvmara hölls). Så ja, det här tål att upprepas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar