Att springa i tystnad

En ny upplevelse under denna höst har varit att trotsa mörkret och kylan och fortsätta att springa utomhus. Tidigare har jag ställt in Asicsen i garderoben eller klivit på löpbandet. En konsekvens av mörkerlöpningen är att jag även har börjat springa utan musik - någonting som kändes otänkbart bara för några månader sedan. Ärligt talat så trodde jag nog inte att jag kunde springa 100 meter utan väl vald industri/elektronika i öronen.

Skälet till tystnaden är ganska enkelt. Det känns helt enkelt säkrare när det är becksvart, dåligt upplyst och knappt en kotte ute.

Och jag är förvånad över att det går så pass bra! Visst saknar jag musiken - men det går. Jag springer inte långsammare och jag tycker inte att själva löpningen har blivit tråkigare. På helgpassen, när jag kan springa i dagsljus, pluggar jag dock in hörlurarna som vanligt.

Sju kilometer är bättre än noll kilometer

Då mörkret var kompakt redan klockan fem (ja, ännu tidigare) så fick det bli två varv runt området. En grönbedrövligt tråkig runda, som jag har sprungit exakt hur många gånger som helst.

Inledningsvis var kroppen lite seg och stel men efter några kilometer kändes det bara bra.

*mutter mutter*

Så kom snön. Blöt, kall och snöig. Det blev ingen längre runda igår, istället stannade jag hemma och tyckte allmänt synd om mig själv. Nu krävs det nya tag. Löpband kanske? Jag har ingen lust att halka på blöt nysnö och slå mig halvt fördärvad.

Om man saknar idéer

Så underbart nördigt!

Dagens pass: i mörkret

Trots helg blev det ingen runda förrän mörkret hade lagt sig. Mörker i kombination med minusgrader gjorde att det bara blev sex kilometer, i ganska makligt tempo, runt området och området som ligger alldeles intill. Det var kallt, kroppen stel, men det var ändå skönt att koma ut.

Jag hoppas att det blir läge för ett längre pass i morgon.

Recension: vintertightsen

Den senaste tiden har jag insett att jag är en väldigt frusen löpare. Visst blir jag varm efter ett par kilometer, i termer av att jag börjar svettas, men lik förbannat så fryser jag.

Då jag redan vid nollgradigt väder har dragit på mig ett underställ i merinoull så tänkte jag att det kunde vara en bra idé att köpa ett par varmare tights. Väl i affären så valde jag mellan Crafts Storm Vinter Tights och Performance Thermal Tights. Det blev till slut de sistnämnda då de andra kändes alldeles för mycket som skidbyxor (tänk: stora och stela).

Nu är tightsen invigda - och jag är måttligt imponerad. De var stretchiga och sköna men värmde inte mycket mer än mina vanliga tights. Kanske frös jag lite mindre om rumpan, men det var ungefär den enda skillnaden.

Betyg: 3 av 5

Personlighet och endorfiner

Mycket kan nog sägas om min personlighet, men jag är verkligen ingen carpe diem-typ. Jag står sällan och njuter av det specifika ögonblicket eller yrar om vardagens små mirakler. Inte för att jag är allmänt missnöjd eller skeptisk, det är bara inte så jag fungerar. Ett undantag, har det visat sig, är dock löpningen. Jag häpnar över mig själv, att jag helt oreserverat tycker att det är vackert som fan och underbart i största allmänhet. Höstlöv på vägen, en bro i dimma, flowet som plötsligt finns där. Det är nog endorfinerna.

Dagens pass: broarna runt

Efter en veckas ofrivilligt träningsuppehåll, på grund av jobb och resor, blev det en av mina favoritrundor i morse: broarna runt. Den är ungefär en mil lång och hyfsat kuperad, då jag springer över både Kolbäcksbron och cykel/gångvägen Svingen (c:a 300 meter i rätt brant lutning). Om jag springer den medsols så får jag dessutom det jobbigaste partiet efter åtta kilometer. Det känns fint i benen!

Idag blev det dessutom premiär för löpning i minusgrader. Det kände förvånansvärt okej, även om det märks att leder och muskler är mer stela när det är kallt ute.

Vintertights

Hoppsan. Jag och sonen var ute på en liten shoppingrunda - och vad kom jag hem med om inte ett par nya vintertights. Det blev ett par Craft Performance Thermal Tights. De senaste rundorna har jag sprungit i vanliga (långa) tights, linne, knästrumpor, underställ i merinoull och jacka. Och då är det ändå plusgrader fortfarande - hur kallt kommer det inte att bli i vinter?

Jag funderade på att köpa ett par tjockare tights (Storm vinter tights?) men tyckte att de kändes otympliga och stela. Jag hoppas verkligen att de här är tillräckliga. Då jag aldrig tidigare har ägnat mig åt utomhuslöpning på vintern, eller ens när det är kallt, så är det här nya och okända förutsättningar. Jag har helt enkelt inte en aning om vad som kommer att fungera för mig.

På Sveriges framsida?

Tid och prioriteringar

När jag läste i Staffans blogg om det dåliga samvetet som lätt följer av att prioritera tävlingar/lopp framför tid med familjen så kunde jag inte göra någonting annat än att känna igen mig. Nu är jag inte den sortens person som har dåligt samvete över att jag vill (och känner att jag behöver) göra saker på egen hand. Jag har inte heller några problem att få in önskat antal träningspass en normal vecka. Jag väljer ofta att springa på kvällen (när åtminstone ett barn har somnat) eller på morgonen (när familjen sover eller sitter och äter frukost/kollar på film). För Maken är det helt självklart att jag tränar och tar tid till detta. Visst kan det köra ihop sig, om vi båda har mycket jobb och resor, men normalt så är det inga problem.

Att prioritera lopp och tävlingar är en annan sak. Jag bor ju i Norrland och de flesta kul lopp går någon annan stans. Långt bort - vilket innebär både flygresor och övernattningar. När jag har sprungit lopp som Stockholms halvmarathon så har det tagit en hel helg i anspråk. Så även om Maken är generellt positiv och uppmuntrande till min löpning (och har egna tidskrävande intressen, som golf) så känner jag att jag inte kan planera in lopp hur som helst. Eller hur många som helst. Ungarna är fortfarande små och jag vet själv hur det är att vara hemma när den andra är ute och gör egoprylar. Det är okej, men bara till en viss gräns. Det här kanske blir annorlunda när ungarna blir större, men tills vidare så finns uppenbara begränsningar på tävlingsfronten.

Jag skulle exempelvis jättegärna springa Toronto marathon till våren (både för att jag verkligen gillar staden och för att det skulle kombineras med ett besök hos Bästisen). Istället blir det Stockholms marathon. Och även det kommer att ta en hel helg i anspråk.

Livet är en tävling (eller hur det nu var...?)

För övrigt var jag tvungen att snoka reda på vad min bror sprang Stockholms marathon på. Jag kunde inte ens komma på vilket år det var, trots att jag och syrran var och kollade.

Det visade sig att året var 1988 (då brorsan var 33 år gammal - ja, det är stor åldersskillnad på oss) och att tiden var 4.15.

Så...om jag nu inte lyckas springa under fyra timmar så ska jag i alla fall klå brorsan. Min bror är nämligen ovanligt dryg.

Vardag och träning

Normalt sett har jag inga större problem att klämma in löppass i vardagen. På en timme (eller lite mer) hinner man ju både springa ganska långt och hyfsat varierat - och att få loss en timme här och där handlar för mig mer om att ha en plan om när det ska ske än om problem med att få tiden att räcka till. Just den här veckan är dock ovanligt uppbokad. Idag är maken på jobbmiddag, sedan drar jag iväg på ett par dagars jobbresa och när jag väl kommer hem så har maken ytterligare en jobbmiddag på kvällen. Så...den här veckan blir det kanske bara löpning på lördag och söndag. Eller så hinner jag klämma in ett pass när jag är på resande fot (även om schemat ser ganska kompakt ut). Det sistnämnda vore kul - för jag gillar att springa på nya platser.

Mål: 2012

I högerspalten har jag lagt upp en liten lista med lopp som jag planerar att springa under nästa år, med tillhörande tänkta tider. Exakt hur jag ska ta mig mot dessa tider har jag inte bestämt. Att springa milen under 50 minuter fixar jag (nog) nu. Inte för att jag har gjort det på något lopp, men jag har fixat det under vanliga träningsrundor. Om jag kommer att klara måltiderna på de längre distanserna är mer osäkert. Jag har ju aldrig sprungit längre än en halvmara, men omöjligt borde det inte vara...

Planen så här långt är att försöka springa utomhus så länge det går för is och snö (vilket ju är en realitet i Umeå under åtminstone fyra vintermånader) och att fortsätta med löpband när vintern är som värst. Jag har även en plan om att hoppa på något fixa maran under fyra timmar-program om ett tag. I nuläget springer jag två-tre gånger i veckan, vilket kanske bör utökas vart efter. Åtminstone till tre givna pass i veckan.

(Jag vet att man inte ska sätta något tidsmål inför sin första mara. Men jag kan inte låta bli.)

Dagens runda

Det blev ungefär elva kilometer idag, i lugnt 5.30 tempo. Halvvägs grävde jag fram en torr bar och tog några tuggor. Sedan fortsatte jag i det lätta duggregnet längs älven.

Springa till...Bjurholm?

När jag läser om sådana här projekt, att dra ihop ett gäng människor och springa längs en tunnelbanelinje, kan jag verkligen sakna att bo i Stockholm (eller någon annan större stad). Lite skämtsamt sa jag till Maken:

- Jaha, vad ska jag göra då? Posta ett meddelande på jogg.se och höra om någon vill springa till...Bjurholm?

Det är inget fel på Bjurholm, men vägen dit är inte riktigt lika kul som att springa genom en stad och ett stort antal förorter.

Recension: de nya strumporna

Härom dagen blev det ett inköp av nya löparstrumpor. Det börjar helt enkelt bli väldigt kallt att springa i korta ankelsockar, varför jag behövde knästrumpor. Då jag har varit väldigt nöjd med Nikes Elite Run Cushioned så fick det bli den längre modellen Cushion Compression Knee. Att det var kompressionsstrumpor tänkte jag inte ens på förrän jag kom hem.

Nu har jag invigt dem - och är på det stora hela nöjd. Det var jättebra passform och det var skönt med kompression (särskilt nu när det är kallt ute). Men...de var ju inte riktigt knähöga. Trots att jag är av högst medelmåttig längd (1,68) så slutade strumporna ett par centimeter (kanske tre?) under knäet. Lite för korta.

Betyg efter en användning: 4 av 5

Morgonstund har inte riktigt guld i mun

Jag är verkligen ingen morgonlöpare. Inte för att jag är morgontrött utan mest för att jag blir så hungrig. Oavsett om jag äter en rejäl frukost eller ej så håller jag nästan på att svimma av hunger. Idag snörade jag dock på mig asicsen vid sjusnåret och gav mig ut på min korta standardrunda, som är sju kilometer. På vägen hem, vid Kolbäcksbron, började det ljusna. Ganska fint...även om hungrigt.

Strumpor (del 1)

En av mina största konsumtionsupplevelser, kopplad till löpning, är när jag köpte mitt första par löparstrumpor. Det var inför min första halvmara, när jag insåg att vanliga bomullsstrumpor (typ sådana som man spelar golf i) snabbt skulle förvandlas till tortyrredskap. Efter någon mil vill man inte ha sömmar som skär in i tårna, trust me. Sedan dess har jag aldrig sprungit en meter utan löparstrumpor. Några olika märken och modeller har passerat och just nu använder jag mest Nikes Elite run cushioned. Lagom tjocka och mycket bekväma.

Härom dagen köpte jag dock en ny modell: längre och med kompression. Det ska bli kul att se om de är lika bekväma.

Hej november!

Okej, nu är november här. Vilket är samma sak som vintertid och kompakt mörker. Och jag som inte gillar att springa när det är mörkt. Eller halt.

Strategin inför vintern är att försöka springa utomhus så länge det går, med hänsyn till snö och halka. Sannolikt kommer det mest att bli under helgerna, då jag kan springa mitt på dagen. Någon gång ibland kan jag kanske peta in ett pass mitt i veckan. Om det blir alltför illa så får jag bege mig till IKSU och springa på löpband. Det sistnämnda känns inte ett dugg lockande just nu. Jag gillar att springa ute, på asfalt och i bostadsområden.