Race report: Axa fjällmaraton (bättre sent än aldrig?)

Planen var inte att springa Axa fjällmaraton i år. Trots att jag gillade loppet förra året så kändes det inte som någonting jag ville upprepa direkt igen. Kanske någon annan gång. Kanske efter något annat fjäll/alpine-lopp. Kanske inte alls. Men så, med mindre än två månader kvar till loppet, så släpptes 100 restplatser - och jag kunde inte motstå frestelsen. Plötligt kändes det helt nödvändigt att åka till Åre i augusti och plåga mig upp och ner för några fjäll. Uppladdningen inför detta var dock av tveksam karaktär. Nog för att jag aldrig har sprungit så mycket eller långt som nu, men det mesta har varit på platten, asfalt eller i ganska snäll terräng. Planerna inför sommaren var inte heller inriktade på någonting annat (snarast tvärtom: några ganska korta lopp, på grus och asfalt) - och så fick det bli. Från anmälan till själva loppet så höll jag fast vid mina ursprungliga tränings och tävlingsplaner. Axa fick bli en bonus.

Ju närmare loppet jag kom desto sjukare blev familjen. En massiv sommarförkylning lägrade sig i hemmet och vägrade försvinna. Det hostades, kraxades och snorades. Jag var den enda som klarade mig hyfsat, men ändå inte helt. Någon form av virus spökade i kroppen, även om det inte bröt ut helt. Ett par dagar innan start bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag bokade en lägenhet i Åre, packade en massa prylar och stuvade in familjen i bilen. Jag skulle stå på startlinjen i Edsåsdalen och förhoppningsvis komma i mål Vålådalen. Förväntningarna i övrigt var dock rejält nedskruvade. Fokus var på att genomföra.

Dagen innan hängde vi i Åre och åkte på några utflykter. På ren impuls köpte jag en ny vätskeryggsäck från Nathan, då jag verkligen hatar min gamla (som mest ger mig skvasår). Lika impulsivt bestämde jag mig för att använda mina snudd på nya terrängskor från Inov8, som jag inte sprungit några längre distanser i, och korta tights. Till saken hör att jag aldrig skulle använda oprövade skor, kläder eller prylar på ett lopp om jag tänkte maxa. Men utifrån förutsättningarna så kändes det inte som om det spelade någon större roll. Jaja, jag kommer ändå mest att lufsa omkring på fjället och titta på utsikten.

I år lyckades jag få maken att inse att det var en bra idé att både skjutsa mig till starten och att hämta upp mig vid målet, då bilkörning efter lopp inte är någon större hit. På vägen till Edsåsdalen, strax innan åtta på morgonen, kände jag mest att jag ville spy. Det var dock svårt att veta om jag verkligen mådde illa av fysiska orsaker eller om jag helt enkelt var nervös, så jag sa ingenting. Jag skulle starta - och insåg helt realistiskt - att jag skulle få reda på orsakerna ganska snart.

Efter lite nervöst vandrande i startområdet och småprat med folk så kom jag iväg. De första kilometrarna går längs en liten grusväg, innan banan går upp längs en smal stig i skogen och börjar stiga upp mot det första fjället. Redan här kändes det betydligt trängre än förra året, en känsla som snabbt överskuggade mina bekymmer med illamående. Jag sprang på och hoppades att inte fasta i samma flaskhals som förra året. Men tji fick jag. Väl inne i skogen så tog det stopp. Vi traskade på, i ett tempo som kändes irriterande lågt. Jag försökte tänkta att snart så släppper det! Men det gjorde det inte. Vi traskade vidare.

Fram till första kontrollen, vid Skalknippen, tog det 1.12 - vilket var flera minuter långsammare än förra året. Nu mådde jag inte illa utan var mest irriterad och sammanbiten. Det var nog exakt här som hela loppet tog en ny vändning. Borta var inställningen att det inte spelade så stor roll eller att jag mest skulle lufsa omkring på fjället. Jag ville springa. Ingenting annat. Och så började jag att springa. Inte överdrivet snabbt, men ändock.

Det sägs ju att årets bana var torrare än någonsin, men av det märkte jag inte mycket. I likhet med förra året så tyckte jag att det var mycket lera, vatten och sumphål. Efter Skalknippen, på väg ner mot Ottsjö, så bestämde jag mig för att acceptera faktum och försöka göra det bästa av situationen. Springa så mycket som det bara gick. Springa även om det inte gick snabbt. Sakta så började jag komma in i loppet.

Jag kom fram till den andra kontrollen, i Ottsjö, efter 2.24. Nu började det gå lite snabbare jämfört med förra året. Jag greppade en bulle, fyllde på ryggsäcken med sportdryck och fortsatte i princip på en gång. Det fanns liksom ingen anledning att stå och hänga, för jag ville bara springa. Den korta sträckan på landsvägen, genom själva samhället, kändes också som ett bra tillfälle att sträcka ur kroppen. Springa mer ordentligt, innan stigningarna upp mot Hållfjället skulle börja. Nu började det också kännas bra mentalt att ha sprungit sträckan en gång tidigare. Jag visste att det skulle bli brant. Jag visste att det skulle bli mer lera. Jag visste att det skull komma belöningar, i form av fin löpning på kalfjället.

Under den här sträckan började jag känna mig stark. Bitvis sprang jag med andra, men oftare ensam. Det var en tydlig skillnad mot förra året. Snart halvvägs in i loppet tog jag kommando över mitt eget lopp. Jag litade helt enkelt på mig själv och matade på även om de runt omkring började gå. Den sista biten, ner genom skogen, mot Nordbottnen var lite tung, men jag kände mig ändå just stark.

Den tredje kontrollen nåddes efter 4.14, vilket var lite snabbare än förra året. Jag plockade åt mig lite smågodis, skyfflade i mig lite pastasallad och bokstavligen tvingade i mig den varma buljongen. Det sistnämnda kändes verkligen motbjudande, men jag insåg att jag behövde saltet och all näring som stod till buds. Pausen blev dock betydligt kortare i år (kanske fem minuter?) och jag ville komma iväg så snabbt som möjligt. En man som jag pratade lite med konstaterade att vi fortfarande låg i tempo för att komma in under sju timmar och det kändes bra. Jag visste dock vad som väntade: väggen och den den branta stigningen upp mot Ottfjället. Den jobbigaste delen av loppet.

Efter den korta utförslöpningen, ner för grässlänterna, så började vandringen uppför. Jag käkade smågodis och stretade på. Jag noterade också att männen runt omkring mig (ja, det var nästan bara män) började krokna. Bortsett från att det var för brant för mig att springa så var jag egentligen vare sig trött eller sliten - och när väl de lite flackare partierna började komma så kunde jag springa igen. Den sista biten upp för Ottfjällen blev dock mest rask gång. Här är det dock så jäkla vackert att man inte riktigt kan tycka illa om någonting. Kalfjäll, stenar och bäckar. Bitvis väldigt brant. Bitvis väldigt halt - och ja, lerigt.

Den sista kontrollen nåddes efter 5.54, vilket var mer än en kvart snabbare än förra året. Nu insåg jag att marginalerna inte var så stora för att komma in under sju timmar. Sju-åtta kilometer på en timme skulle inte vara några problem, men från förra året så visste jag att utförslöpningen är brant och brutal. Jag greppade några små chokladbollar, svepte två glas cola och fortsatte. Nu var mitt fokus helt inriktat med en sak: springa så snabbt jag kunde. Och de kommade åtta kilometrarna är nog så nära löparnivana jag har kommit. Först var jag mest förvirrad över att det inte alls började gå neråt utan att jag fortsatte att springa uppåt, dessutom på den jävla vassa krosstenen (hmm, det var så det kändes just då). Men sedan började jag känna igen banan. Spängerna och nedförslöpningen började. Jag sprang, hoppade, slirade, halkade och sprang lite till. Mitt i allt så föll en kvinna strax framför mig och skrapade upp ett sår i ansiktet. Självklart stannade jag, rotade fram papper och plåster och försäkrade mig om att allt var okej. Sedan fortsatte vi båda två. Kilometertiderna sjönk drastiskt. Mjölksyran pumpade. Väl ute på grusvägen, då det är ett par kilometer kvar till mål, så kände jag att okej, nu är det in i kaklet som gäller. Efter några stela hundra meter, då kroppen var i chock över att springa på en snäll grusväg, så gick det att öka. Först ner till 5-tempo, sedan till 4.45-tempo. På de här kilometrarna passerade jag uppskattningsvis drygt tio personer. Jag kunde till och med lägga in en snygg spurt på upploppet. Det absurda är att jag höll ett högre tempo på de avslutande tre kilometrarna än vad jag höll under någon kilometer på Stockholms marathon. Jag har sällan känt mig så ett med min löpning som under slutet av detta lopp.

Till slut kom jag i mål på 06,52, vilket är 38 minuter snabbare än förra året. Väl i mål insåg jag, så klart, att jag både var trött och hade ont här och där. Men ändå så var jag förbryllande pigg. Jag hade kunnat fortsätta att springa.

Trots de låga förväntningarna innan loppet blev det väldigt bra till slut. Loppet växte så att säga under resans gång, från en väldigt långsam och irriterande start, till en snabb avslutning (som säkert till viss del var tack vare den långsamma början). Där emellan fanns det fin fjällöpning, strålande väder, trevliga medlöpare, chokladbollar, lera, stenar och ganska så tjockt pannben.

Konversation i hushållet (apropå nya planer)

- Jag vet inte riktigt hur det här gick till. Nu sitter jag här med en startplats till Axa, trots att jag med bestämdhet vet att jag sa att det var det värsta jag någonsin har gjort.
- Va, det har du väl inte sagt?
- Eh, jo? När jag kom i mål. Jag skulle ju inte springa i år igen.
- Jaså? I så fall hade det redan gått över när du kom tillbaka till lägenheten i Åre.
- Va?
- Du pratade bara om hur fantastiskt det var.
- Gjorde jag?
- Ja.
- Hmm. Där ser man.

Post marathon

Efter fem dagars vila så gav jag mig ut på en mil i fredags (och efter det har det blivit ytterligare två pass). Det var lite stelt, men annars ingen större skillnad mot vanligt. Och det kan jag tycka är en av de stora skillnaderna mot för ett par år sedan; nu kan jag springa ett marathon i anständig fart utan att vara död efteråt. När jag sprang min första halvmara (2007?) så kunde jag knappt röra mig på en vecka. För att inte tala om den smärtsamma promenaden från målområdet till tunnelbanan.

Nåväl. Jag har två löften till mig själv inför sommaren:
- få ordning på ryggen (hej rehabövningar!)
- inte slarva med långpassen (hejdå tånaglarna!)

Race report: Stockholm marathon

Inför detta år är ett av mina mål att springa ett maraton under 3,45, av den enkla anledningen att jag vill kvala in till Boston (då behöver jag sannolikt ytterligare någon minut) eller Chicago (där gränsen märkligt nog går vid 3,44:59 oavsett kön eller åldersklass). Då jag ska springa flera maror under året så hade jag satt upp målen inför Stockholm så här:

Under förra årets tid = ok!

Under 3,50 = bra och nöjd!
Under 3,45 = yeah! Riktigt nöjd!
Under 3,40 = [insert galen krigsdans]

Jag åkte ner till Stockholm under fredag eftermiddag, allergisk och med en halvskum känsla i kroppen. Begynnande förkylning eller bara allergierna? Ibland kan det vara svårt att skilja slembollarna i halsen från varandra. På flyget träffade jag några andra från klubben och småpratade om mål inför loppet. Väl på plats i huvudstaden checkade jag in på hotellet och vandrade bort till Östermalms IP.

Kanske är det svårt att förstå för folk som inte springer vilken gemenskap det är inför lopp. Man hämtar sin nummerlapp och småpratar med folk som man aldrig har träffat förut. På maror är det ju dessutom expo, pastaparty och allmänt häng. Förväntningarna ligger i luften, liksom lopphypokondrin och nojorna. Hur ska det bli i år? Mellan pastatugggorna kollar folk väderappar och funderar ytterligare några varv på lämpligt upplägg och tempo. Efter ett tag vandrade jag tillbaka in mot city. Käkade lite mat, kollade i några affärer och återvände till hotellet. Fortfarande med samma diffusa känsla i kroppen.

Efter en natts usel sömn (ja, jag sover alltid riktigt uselt innan lopp) så var det dags för en rejäl frukost – och den oändliga väntan som en hel förmiddag, innan ett lopp, kan vara. Jag tvingade i mig själv så mycket yogurt, müsli, juice och mackor som det gick. Av erfarenhet så vet jag ju att jag måste få i mig så mycket krubb som möjligt. Dessvärre så gör vetskapen om detta inte det hela enklare. In i det sista velade jag även med kläderna. Hur varmt skulle det bli? Skulle det regna eller inte? Till slut föll valet på korta klubbtights, kompressionsstrumpor, klubbtröja, tunn jacka och buff (i efterhand inser jag att det hade varit mycket bättre att slopa jackan och ta ett midjebälte för mobil och gel – för varmt blev det!).

Väl på plats lämnade jag in mina grejer och knatade bort till startfållan för ytterligare väntan. Det var ömsom sol, ömsom regn – och redan nu började jag ångra klädvalet.

Klockan 12 gick startskottet – och någon minut senare kom vi i startgrupp E iväg. Till skillnad från förra året, då jag startade långt fram i gruppen som börjar 12.10, så var det trångt och bökigt. De första fem kilometrarna ägnades åt sick-sackande. Redan från start kände jag också att det här kommer att bli ett pannbenslopp, inte ett steg var gratis. Kroppen kändes seg, seg, seg. I början kände jag även av benhinnan på höger ben (vilket jag typ aldrig har gjort förut), men då upprepade jag mantrat från Alfons Åberg:

-       Stick du stycka spöke, för du finns ju inte!

Framåt Söder Mälarstrand började trängseln lätta och ett visst flyt infinna sig. Smärtan i benhinnorna försvann också. Jag låg ganska stabilt på ett tempo kring 5,07 – 5.12, i kilometer efter kilometer. Efter ett tag började även farthållarna att sprida ut sig i lämpliga tempon (i början springer alla av någon anledning för snabbt) och jag lade mig bakom 3,45-grupperna från Västerbron och en bra bit framåt.

Kilometer efter kilometer avverkades på ren vilja. Å ena sidan hade jag inga större problem med att hålla tempot, å andra sidan så var kroppen obegripligt seg. Vid Odengatan och passeringen vid Stadion kände jag någon form av löparglädje (kanske mycket för att det är mina gamla hoods?) och försökte påminna mig själv om att visualisera denna del av loppet längre fram; när man kommer hit på andra varvet så är det nästan klart! Kämpa!

Sedan vek vi av mot Gärdet – där det utbröt spontana samtal om eländet 2012. Det var ju där som de flesta av oss fick seriösa problem, i regnet och den piskande kulingen från norr. Idag var det onekligen trevligare – i jämförelse – men jag kommer aldrig att gilla Gärdet eller Djurgården. Enligt mig är den här delen av loppet betydligt värre än både Västerbron och Norr mälarstrand. Vackert? Visst. Men eländet tar ju aldrig slut. Kilometrarna mellan 22 och 27 kilometer är som sirap.

Vid halvmaramarkeringen gav sig dagens stora problem till känna, min korsrygg. Ändå sedan förra sommaren har jag haft problem med ryggen. Det har dock gått att hålla i schack med diverse naprapatbesök och har inte påverkat min löpning nämnvärt (oftast har det inte känts alls när jag springer). Men nu kände jag: aj, det här var inte bra! Alls. Jag kunde dock fortsätta att hålla hyfsat jämnt tempo, genom Djurgården, Strandvägen och förbi Gamla stan. Vid Söder Mälarstrand började det göra ännu mera ont. Stelheten började sprida sig ut från en distinkt punkt, ner mot den ena höften.  I backen upp mot Västerbron gick jag. Sedan gick jag ytterligare en liten bit av bron innan jag tvingade mig själv att börja springa igen. I nedförslöpningen mot Rålis kändes det lite bättre, bara för att sedan bli katastrofalt illa på Norr mälarstrand. För ett ögonblick tänkte jag lägga mig ner i gräset och försöka sträcka ut ryggjäveln. Men då blev jag orolig för att inte komma igång igen – eller för att någon sjukvårdare skulle få syn på mig och helt enkelt plocka av mig från banan. Så: jag sänkte tempot (till typ 5.45 -6.00), gick några hundra meter här och där och stretade vidare. Bitvis kändes det som en kniv i den onda punkten, bitvis var det bara en lamslående stelhet. Jag försökte att fokusera: ett steg i taget. Sju kilometer kan i princip vem som helst springa. Ett steg i taget. Det mest frustrerande var att jag hade krafter kvar, det var inte det som felade! Men hur jag än försökte så kunde jag inte öka, utan att det kändes som om någonting väsentligt skulle gå sönder. Så jag stretade på. Drack vid kontrollerna. Gick några hundra meter. Stretade lite till. Hatade backen vid Torsgatan intensivt. Försökte fokusera på den kommande utförslöpan längs Odengatan – och inte fullständigt bryta ihop efter 40 kilometer. Jag hade så förbannat j***a ont. Från 35 kilometer och framåt visste jag att målet om 3,45 var kört – men att jag sannolikt skulle fixa 3,50 om jag bara joggade på. Det fanns till och med lite marginal för detta. Jag testade vid något tillfälle att öka tempot, bara för att snabbt inse att det var helt vansinnigt. Tillbaka till lufsandet. Ett steg i taget.

De två sista kilometrarna in mot mål kändes som en evighet. Det gjorde de i och för sig förra året också, men då var det magproblem och bristande krafter. Nu hade jag krafter så det räckte, men galet ont i ryggen. På slutet fick jag se mig omsprungen av ett antal damer, någonting som också bekräftas i resultatlistan, men jag kunde inte göra någonting annat än att just jogga. När jag svängde in på Stadion kollade jag på klockan och tänkte att jaja, 3,48 någonting borde gå att fixa – och försökte öka tempot en aning. Till slut kom jag i mål på 3,48:51.

Å ena sidan är jag nöjd. Jag sprang kontrollerat och gjorde det bästa av situationen när problemen hopade sig. Till skillnad från förra året så bröt jag inte ihop mentalt utan fixade att  byta strategi och hålla mig till den. Å andra sidan så är jag en smula besviken över att ha missat 3,45-målet. Det var helt klart realistiskt, fram till att smärtan tog över. Men det är ju det som är grejen med maraton: det är långt och det händer grejer i kroppen. Nu ska jag försöka fixa min rygg och springa klokt.

Race report: DM terräng

I måndags roade jag mig med att springa DM i terräng, 8 kilometer. Denna tävling råkar även vara min egen klubbs arrangemang, vilket är extra kul.

Då jag inte hade anmält mig i förväg så var jag tvungen att bege mig till tävlingsområdet i god tid innan loppet. Jag fyllde i en lapp, småpratade med mina kollegor (som dagen till ära fixade med arrangemanget), hälsade på folk och drev omkring lite planlöst. Det var sjukt varmt och kvavt ute och jag hade ingen riktig känsla för form eller kroppslig status. Jag hade inte någon ordentlig plan för loppet heller. Banan hade jag provsprungit två gånger under helgen, så jag hade koll på backarna och underlaget, men i övrigt så hade jag inte en susning om lämpligt tempo eller upplägg. Då det är en liten tävling, som mest attraherar klubbanslutna löpare, så var det svårt att veta om jag skulle kunna ta rygg på någon (förslagsvis stabil person) eller om det skulle bli ett lopp på egen hand. Tiden kröp fram och i mitt stilla sinne tänkte jag: jaja, skamgränsen går väl vid 40 minuter. Och hur svårt kan det vara att springa 8 kilometer i snäll terräng? Det löser sig.

Till slut gick startskottet och vi drog iväg, upp för den första långa sega uppförsbacken (som i princip varar i 1,5 kilometer). Elitfolket försvann i ett dammoln och vi övriga stetade på. Då loppet bara är åtta kilometer så tänkte jag att det inte var någon större idé att fjösspringa. Det var helt enkelt bara att kötta på och hoppas att det skulle hålla hela vägen in i mål.

Först var det som sagt en ganska lång uppförsbacke, längs en grusväg, sedan en brant nedförslöpa, lite flackare stiglöpning och några nya uppförsbackar i ett fint elljusspår. På denna punkt i banan befinner man sig på baksidan av toppen på den lilla skidbacken, efter det är det i princip utförslöpning i 1,5 kilometer (blandat eljusspår och grusväg). Sedan rundar man målet och springer ett varv till. Banan är med andra ord väldigt lätt om man betänker terränginslagen. Däremot så är den backig.

Under det första varvet sprang jag tillsammans med ett par personer. Vi höll jämnt tempo - och jag var tämligen säker på att vi skulle fortsätta att dra ihop under hela loppet. Men vid varvningen, när vi påbörjade den långa uppförsbacken igen, så hängde jag av dem. Eller snarast: jag fortsatte mata på i samma tempo som tidigare men de släppte mig, vilket kändes en aning snopet. På något sätt så är det enklare att lida tillsammans. Nu fick jag plocka fram pannbenet och påminna mig själv om att plågan var begränsad. Skit samma att mjölksyran började bränna i låren, nu var det bara några kilometer kvar! Inte sacka ihop! Bara att mata på! Jag sprang ensam i ett par kilometer. Det fanns några stycken en bit framför mig, men inte så nära att jag kunde ta rygg på dem. Först när utförslöpningen kom, och jag öste på med de få krafter som fanns kvar, så kom jag i fatt en person och blev ikappsprungen av en man från klubben. Båda dessa slog mig dessvärre på upploppet, när jag mest kände att jag ville lägga mig ner i ett dike och spy (ja, jag har ju den egenheten att jag lätt mår illa...). Det andra varvet gick ganska mycket snabbare än det första och på slutet var det sjuk jobbigt. Men just den aspekten kan verkligen förvåna mig: att jag tycker att det är kul att tänja på mina gränser. Att jag verkligen gillar att springa tills mjöksyran bränner och det flimrar framför ögonen. Endorfinerna!

Jag kom i mål på 37,53 och blev sexa i tävlingsklassen, vilket jag är mycket nöjd med. Jag vann även min åldersklass och två lagmedaljer - men det handlar nog mer om bristande konkurrens bland veterandamerna i distriktet...

Efteråt var det väldigt socialt, med både gamla vänner, klubbkamrater, kollegor och nya trevliga bekantskaper. Det var prisutdelning och löparprat.

Och ja, det kommer nog att bli fler lokala tävlingar under sommaren.

Återhämtning (aj...)

I söndags morse drog  jag iväg på ett långpass i skogen. Under två mil mötte jag inte en människa. Det var bara jag, stigarna, djuren och det stillsamma prasslandet från träden. Lera, stenar och rötter. Backar och myrmark. Först när jag vände hemåt mötte jag två löpare i det angränsande elljusspåret. Med andra ord; jag hade en alldeles fantastisk morgon.

Igår kunde jag dock konstatera att det var länge sedan jag sprang ett ordentligt terrängpass. Mina höfter kändes som illa smorda gångjärn. Alternativt som om de tillhörde en tant på 87 år. Idag hade träningsvärken letat sig ner på baksidan av låren.

När Maken frågade om jag skulle ut i kväll så var jag lite svävande på målet:
- Öhh, just nu så känns det som att jag knappt kan springa tio meter. Vi får se.
Han svarade det enda rimliga:
- Klart att du ska ut. Det känns bättre bara du kommer igång.

Det är tveksamt om jag kan beskriva dagens pass som skönt eller trevligt, men efter några kilometer vaknade kroppen till liv i alla fall. Och kanske känns det bättre i morgon. Kanske.

Race report: Vännäs halvmarathon

Så var det dags för årets loppremiär, i form av Vännäs halvmarathon. Detta är ett lopp som jag har tänkt att springa de senaste åren, men som inte har blivit av på grund av dåligt timade förkylningar. Men i år så skulle det bli av!

Som alltid när det är lopp i luften så vaknar jag okristligt tidigt och kan inte somna om. Så även idag. 04.00 var jag klarvaken. 06.00 steg jag och sonen upp. Det är lite lustigt, eller "lustigt", för ett lokalt halvmarathon är ju inte mycket att stressa upp sig över. Man dyker upp. Man springer. Känns det bra så springer man på. Känns det mindre bra så springer man lugnare och pallrar sig förhoppningsvis i mål. Sedan käkar man en banan, snackar med lite folk och beger sig hemåt. Lik förbannat var jag klarvaken 04.00.

Just denna dag kändes ingenting optimalt. Jag var trött och kände mig konstig i magen. Det var kallt och konstigt väder (typ kallt, sol och snö om vart annat). Jag försökte äta en ordentlig frukost (vilket jag tycker är ganska jobbigt - jag gillar frukost, men inga överdrivna mängder). Först blev det äggmackor och en kanna med kaffe. Någon timme senare pressade jag ner en rejäl tallrik med yogurt och müsli. Och två glas resorb. Sedan velade jag lite grann med kläderna. Hur kallt eller varmt skulle det egentligen bli? I sista sekunden skippade jag de kalla kompressionstightsen och drog på mig mina gamla vanliga Craft-kläder.

Då jag inte hade anmält mig innan så var jag tvungen att vara i Vännäs i god tid. Jag anmälde mig, kollade runt lite grann, hälsade på  folk och gick till det lokala fiket och intog någon slags lätt lunch. (Om nu någon tycker att allt detta ätande verkar övedrivet så kan jag meddela att det är det inte. Jag har lärt mig att jag behöver ha rejält med krubb för att inte krokna under ett lopp.) Fortfarande kände jag mig mest bara ur fas och dålig i magen. Men då jag även lider av lopphypokondri så tänkte jag att...ja, ja, vi får väl se hur det känns efter några kilometer. För exakt så här brukar jag känna innan lopp, oavsett hur det går sedan. Flipp eller flopp. Strax innan start träffade jag kollegan T., som jag pratar löpning med ungefär fem dagar i veckan. Han tänkte ta loppet som ett vanligt träningspass och gå ut lugnt. På frågan vad jag hade för mål för dagen så svarade jag sanningsenligt; det kan bli allt mellan 1,45 och två timmar. Eller att jag spyr i ett dike halvvägs och att du får dra mig i mål. Vi bestämde oss för att hålla vårt eget tempo och att ses efter loppet, om jag nu inte skulle råka stå och vänta vid något dike.

Så gick starten. Då loppet inte har någon bankarta (eller det finns väl...men inte på hemsidan) så hade jag ingen aning om var vi skulle springa. Folk hade berättat att det går längs en mindre landsväg, rakt fram och är hyfsat platt. Den första kilometern var det ganska mycket folk, men sedan började vi sprida ut oss. En fördel med sådana här små lopp är ju att de flesta är rutinerade löpare, varför folk håller förbryllande jämnt tempo när de väl har kommit igång. Jag matade på i 4.50 - 5.0-tempo från den andra kilometern. Efter de första inledande kilometrarna (då jag hatar att springa, oavsett om det är träning eller tävling) så kändes det just som att det var det jag gjorde; matade på. Sida vid sida med samma personer. Kilometer efter kilometer.

Banan var oväntat kuperad. Långa sega uppförsbackar, långa nedförslut. Sedan kom haglet och den blöta snön. Jag matade på och kände mig förhållandevis stark. Magen höll sig i schack. Jag drack vid vätskekontrollerna. Vid 16-17 kilometer kom jag i kapp ett par tjejer, som hade legat strax framför mig under hela loppet, och i de avslutande uppförsbackarna kände jag (till min stora förvåning) att jag hade krafter kvar att dra ifrån. Det var inte fråga om någon överväxel eller superspurt, utan mer att jag hade kraft att hålla ihop och öka lite grann istället för att sakta av. Men då loppet dittills inte hade varit någon större njutning så kändes det inte som att det spelade någon större roll om det blev snäppet mer plågsamt på slutet. Med två kilometer kvar insåg jag att jag hade en helt okej tid på gång. Så: fram med pannbenet och bita ihop! För nu började kilometrarna kännas i benen. Och på sätt och vis så var det nog optimala förutsättningar för mig. Om det är varmt så har jag mycket svårare att bita ihop. Kyla och snö bekommer mig mindre, även om man självklart är stelare och segare. Den sista kilometern in mot mål hade jag bara målet i fokus; att inte sacka ihop utan just mata på. Och det gjorde jag. Det blev ett nytt pb på halvmarathon (drygt 1,43) och en hyfsad placering - vilket onekligen känns som en bra start på säsongen.

Summa summarum: Vännäs halvmarathon var ett trevligt och bra arrangerat lopp. Banan var helt okej, även om jag hade fått för mig att den skulle vara plattare. Mitt resultat blev klart över förväntan - särskilt med tanke på att jag aldrig hade någon överdrivet bra känsla i kroppen. Å andra sidan så kändes det inte särskilt dåligt heller när jag väl kom igång. Ärligt talat så kändes det mest som ett hyfsat hårt träningspass, en snöig och kall lördag.

Ps. Det är för övrigt nästan två år sedan jag sprang en halvmara senast - vilket var i form av överhettningen i Tavelsjö. Så mitt formella pb, om man bortser från vad jag sprang första halvan på Stockholms marathon förra året, känns inte särskilt uppdaterat.

Hej bloggen!

Okej, kanske ska jag försöka sparka igång den här bloggen igen. För tystnaden beror inte på att jag inte springer, för det gör jag exakt som vanligt, utan snarast på att jag inte orkar hålla igång två bloggar och ett insagramkonto (som mest är ett konto om min löpning). Men nu närmare ju sig loppsässongen...och det vore ju synd om jag inte skrev om den (för min egen skull).

Så: hej bloggen!

Nästa vecka är det (förhoppningsvis...) dags för årets loppremiär, i form av en halvmara. Det ska bli kul, då det är länge sedan jag sprang den distansen på tävling.

Tack Kung Bore!

Åh, vad jag alla dagar i veckan föredrar minus tio grader och ymnigt snöfall framför två plusgrader och duggregn!

Igår kom vintern tillbaka - vilket jag idag firade med ett fullkomligt normalt distanspass. En alldeles lagom mil, med icebugs och lager av merinoull. Ingenting märkvärdigt eller spektakulärt, bara ett pass under normala vinterförhållanden. Tack Kung Bore!

När man inbillar sig både det ena och det andra

Här har jag gått omkring och inbillat mig att jag är hyfsat vältränad. Jag kan ju springa en mil på 46 minuter. Eller springa i skogen i förbluffande många timmar utan att ens bli anfådd. Och ta mig igenom ett marathon över några rejäla fjäll.

[Här är det lämpligt att infoga ett rått asgarv.]

Sedan ett antal dagar så testar jag att köra en training streak. Det vill säga; jag tränar någonting (minst 30 minuter) varje dag. De flesta dagar har jag sprungit (nähä?) eller simmat (minsann). Men så fick jag för mig att köra ett pass från Nike Training Clubs app.

[Här är det lämpligt att infoga ett nytt asgarv.]

Eftersom vi inte har några redskap hemma, som hantlar och medicinbollar, så tog jag ett nybörjarpass på 30 minuter. Innan jag satte igång så tänkte jag; jaja, jag får väl kanske göra två pass för att det ska bli någonting.

[Och ytterligare ett...]

Åh. Herre. Gud.

Efter 30 minuter så kan vi sammanfatta det så här; jag har en del att jobba på. Konditionen är det dock inga fel på.

Om konsten att springa fel

Vissa pass är onekligen sega. Idag var det snömodd, dimma och en genomtrött kropp. Efter den första kilometern gjorde det ont ganska exakt överallt. Låren kändes som trästockar. Vaderna spände och drog. Ryggen var som en ostkrok. Knarrade det inte i knäna också? Jo, sannolikt.

Jag hade en plan om att springa samma runda som jag och mina grannar sprang på nyårsafton, men efter ett antal kilometrar lyckades springa åt fel håll vid en cykelbana (det såg ärligt talat likadant ut åt alla håll) och kom ut på en väg alldeles för nära hemmet för att jag skulle få ihop mina tänkta kilometrar. Någonstans där började dock kroppen sakta vakna till liv och jag sprang en väldigt konstig runda hem, genom ett område som jag hittar dåligt i och längs cykelbanor som inte alls gick dit jag trodde. Plötsligt (eller ja, det var väl inte helt oväntat) befann jag mig vid naturreservatet där jag brukar springa - och från att nästan ha blivit en för kort runda så blev den några kilometer längre. Totalt blev det ungefär 12 kilometer (och jag var marginelt piggare på slutet jämfört med i början).

Jag kan dock inte låta bli att förundras över hur jag kunde springa så fel och konstigt idag. Det var inte direkt ute i skogen och jag borde ha koll på omgivningarna (efter mer än tio år i stan...),