Nu kan jag inte förbereda mig mer

Det sista passet innan maran är avklarat. 7 lugna kilometer runt ön. Och just nu känns det som om hela kroppen ska gå sönder. Har jag inte ont i ett knä? Känner jag mig inte ovanligt stel i vaderna? Gjorde det inte ont i fotsulorna? Hur ska det gå, hur ska det gå? Är det inbillning eller kommer exakt varenda meter av de 42 kilometrarna vara en kamp?

Reseväskan är packad och i morgon flyger jag ner till Stockholm. Hepp!

Och tänker gör jag nu? (del 2)

Läget på spellistefronten: jag har nu en ny spellista på två timmar, som är helt schizofren. Den består av allt från Eisenfunk och A Split Second till Gaga (varför springer alla till Born this way?) och Chaka Khan (fråga mig inte om det sistnämnda inslaget, det är klart skumt). Planen är sedan att växla över till en EBM-lista som jag har snott från Synthlobbyn. Eller så blir det Front 242 från start till mål.

Och hur tänker jag nu?

En sjuk detalj inför lördagen: jag har inte fixat den ultimata spellistan.

Alternativ 1: springa till min senaste löparspellista. Problem: den är alldeles för arg och alldeles för kort.

Alternativ 2: springa till förra sommarens lååååånga löparspellista. Problem: den är alldeles för ojämn, mjäkig och ointressant. Jag kommer somna på Gärdet.

Alternativ 3: springa med Front 242:s Moments på repeat. Eller kanske till och med bara Master Hit och Don't Crash på repeat? Problem: jag blir sannolikt knäpp på kuppen samt förstöra min kärleksfulla relation till belgisk musik.

Alternativ 4: springa med Refused's New Noise på repeat. Köra på det superarga temat till jag blir tokig och slänger iPhonen från Västerbron. Problem: måste köpa en ny iPhone och får lov att springa resten av loppet utan musik.

Alternativ 5: springa utan musik. Alls. Problem: se alternativ 3.

Alternativ 6: snabbt som fan fixa ihop en lämplig spellista. Problem: den kommer att vara oprövad. I nuläget vet jag inte ens vilket tema jag vill ha.

Ho, ho...nervöst, nervöst...

Nervositeten börjar bli ganska påtaglig nu.

Jag tänker köra ett sista, mycket lugnt, pass i morgon. På fredag morgon tar jag flyget ner till Stockholm och installerar mig. Hämtar ut nummerlapp, checkar in på hotellet och...tja, är nervös helt enkelt.

För helt ärligt så har jag inte en susning om hur det kommer att kännas på lördag. Hur det kommer att kännas efter, säg ungefär, 25 kilometer. Mitt hopp ligger på mitt ganska tjocka pannben. Att inte komma i mål finns inte som ett alternativ just nu (även om det så klart kan göra det under pågående lopp, på grund av rent fysiska begränsningar). Den stora skräcken är att det ska bli varmt och att jag får vätskebrist. Jag är ruggigt känslig just för vätskebrist. Smärta i diverse kroppsdelar skrämmer mig betydligt mindre.

Maken försöker lugna mig med att upprepa att det kommer att gå bra - och att min nervositet är helt enligt förväntningarna. Jag blir alltid nervös när jag har satt upp mål. Jag är alltid livrädd för att misslyckas. Men jag vet också, om jag är ärlig mot mig själv, att det oftast går bra. Så nu hoppas jag innerligt att det gäller även i detta fall. Att jag, trots allt, har fått ihop en hel del mil. Att jag kan se resultaten av alla pass på oplogade vägar och i minusgrader. Att jag betydligt starkare och snabbare än för ett år sedan.

Och trots nervositeten så ska det bli riktigt riktigt kul att springa Stockholms marathon. För efter det kan jag börja planera inför nästa lopp...

Vår Ruset - inte direkt enligt planerna

Likaväl som att springa en vanlig runda runt stan så tänkte jag springa Vår Ruset. Ett lopp om fem kilometer utan officiell tidtagning är inte särskilt upphetsande, men jag har lite nostalgiska känslor kopplade till Vår Ruset, varför jag ändå anmälde mig.

Väl på plats kändes det lite skumt i kroppen, men inte värre än att jag viftade bort det. Målet var att springa på ungefär 23 minuter. Lite lagom ansträngande en vecka innan Stockholms marathon.

Efter fyra kilometer fick jag akut ont i magen, på nivån att jag funderade på att kliva av banan. Men...jag har ganska hög smärttröskel när det kommer till löpning, varför jag bara saktade ner farten, bet ihop och sprang i mål. Väl över mållinjen spydde jag upp middagen. Ungefär en meter från min granne (som dessutom råkar vara före detta elitlöpare). Tiden blev 24.10.

Vad ska jag säga?

Skit samma vad tiden blev på Vår Ruset, men en dryg vecka innan Stockholms marathon vill jag inte gärna spy som en räv av att springa fem kilometer. Och helt ärligt så har jag inte en susning och varför det blev så här. Kanske har jag ätit någonting konstigt. Kanske ligger något virus och pyr i kroppen. Kanske var det bara dagsformen. Hur som helst: helt klart oroande.

Det närmar sig, det närmar sig

Det fick bli en mil idag, med en nätt spurt den sista kilometern (hmm, jag råkade visst dras med av en annan löpare). Söndagens pass satt uppenbarligen kvar i kroppen och benen kändes lika pigga som två vedklabbar. Inte för att det gick så långsamt (c:a 5,15 tempo), men det fanns ingen riktig kraft i kroppen.

Nervositeten inför maran har börjat göra sig påtaglig. Hur ska det egentligen gå? Har jag tillräckligt många mil i benen för att ta mig i mål? Kan jag göra det på en anständig tid? Målet om 4 timmar har jag, som tidigare nämnt, varit tvungen att revidera. På grund av de senaste månadernas strul får det anstå till ett senare marathon. Nu handlar det om att ta mig i mål - och att kunna springa hela vägen. Jag hoppas att mitt pannben är tillräckligt tjockt och att kroppen inte ballar ur. Eller att det blir för varmt. Är det för varmt så är jag kort och gott kokt. Jag har ökänt dålig förmåga att hantera värme.

För att stilla nervositeten har jag börjat planera för de praktiska detaljerna. Vad ska jag ha på mig? Vilka spellistor fungerar? Behöver jag en keps? Törs jag köpa nya kompressionsstrumpor? Det sista är dagens stora bekymmer, för plötsligt gick det hål på mina favoritstrumpor. Och med tanke på att jag fick fyra blåa naglar på Stockholms halvmara på grund av fel strumpor så skulle jag säga att strumpor är seriösa saker.

Dryck!

Under dagens 18 K var det helt nödvändigt att ta en paus för att dricka, vilket kändes väldigt ovant. Så här står jag vid Konsum på Backenvägen och filosoferar med en dricka i näven.

I övrigt var passet okej. Det är skönt att kunna springa mer normalt igen, efter alla virus, men jag önskar att jag hade fler mil i benen innan maran. Men...det är väl bara hoppas att det fungerar ändå, utan de riktiga långpassen.

Även andra lopp ska springas

Även om jag mest tänker på marathon just nu så ska det även springas diverse kortare distanser. Först ut är Vårruset, som jag nog mest springer för att det var mitt första lopp (2007?). I år är det ny bansträckning, från Nolia och bort mot Västerslätt/Rödäng, vilket om inte annat innebär en ny löprunda.



Lite senare i år blir det sannolikt Umemilen, ett mycket trevligt och platt lopp runt Nydalasjön. (Här ska milen krossas! Likaså mina kollegor...)




Jag är även sugen på halvmaran i Tavelsjö och (kanske) på Umemaran (som dock har obeskrivligt tråkig sträckning på Röbäck och mot Stöcksjön, i två varv - positivt är dock att det är platt som en pannkaka). Då och då förundras jag av att jag gillar att springa lopp. Jag - som har en bild av mig själv som en person som inte gillar att tävla i idrott, även om jag gillar att träna.

Bättre!

Okej,  bara att ge sig på löpningen igen, trots den sensate tidens motgångar och frustration. Idag blev det 7 kilometer i ganska exakt 5-minutersfart.

Kroppen (och konditionen) kändes faktiskt helt okej. (Kanske finns det marathohopp i alla fall?)

När saker och ting verkligen inte blir som planerat

Jag saknar nästan ord för hur uselt dagens pass blev. Planen var att springa drygt två mil, men efter fyra kilometer insåg jag att det var vansinne. Soppatorsk. Vätskebrist. Och så lade jag om rundan till en mil - och höll (ändå) knappt på att ta mig hem. Faktum är att jag helt hade glömt bort hur sjuk jag var senast i fredag. Kroppen sade dock ifrån med all önskvärd tydlighet. Jag kände mig som en komplett idiot när jag insåg sambandet. Hur trög får man vara?



Här står jag på ön och begrundar bristen på energi.



Synd, med tanke på att det var en fin morgon för löpning.

Frustration!

Den senaste tiden har varit enormt frustrerande. Virusen har härjat i princip fritt i hushållet (hey, ettåring som har börjat på dagis...) och så snart en förkylning har fasat ut så har nästa kommit. Eller magsjuka. Eller något annat fanstyg. När jag väl har kommit ut på någon runda så har kroppen skrikit av motstånd - inte på grund av bristande motivation utan helt enkelt för att kroppen har varit seg och sliten.

Det känns så...orättvist. Under vintern, när det snöade och var minus 15 grader, kunde jag vara disciplinerad och springa minst tre pass i veckan. Nu, med mindre än en månad kvar till Stockholms marathon, känns det helt hopplöst. Kommer jag ens kunna springa några ordentliga långpass innan?

Well, idag kom jag i alla fall ut på en milsrunda. I hällande regn. Det kändes fantastiskt (helt utan ironi).