För övrigt har jag börjat göra tåhävningar och stretchar mina fötter utifrån någon naprapatinstruktion på nätet.
Mina fötter har inte varit sig helt lika efter Stockholms marathon. Tånaglar flyger åt alla håll och själva fötterna är stela och allmänt slitna. Så...jag får väl se om stretchingen hjälper. Och hur länge jag orkar hålla på med sådant här.
söndag 30 juni 2013
Värmen, den värmen!
Det går nästan inte beskriva hur varmt det var att springa idag. Egentligen var planen att springa på morgonen (vilket jag brukar göra på sommaren) men då maken förtjänade en ordentlig golfrunda (innan det blev tjockt med folk på banan) så stuvade vi om i dagens planering - och jag gav mig ut under eftermiddagen. Någon form av långpass skulle det bli, men exakt vad bestämde jag först när jag börjat springa.
Först blev det tre kilometer med lugn uppvärmning/transportlöpning, sedan tre varv (a 3,5 kilometer) i skidspåret och samma transportlöpning hem. Totalt ungefär 16-16,5 kilometer. Inte jättelångt...men däremot jättevarmt och backigt. Jag hade med mig vatten och resorb men insåg att jag var tvungen att hushålla på resurserna (då det inte finns någonstans att fylla på under detta pass). Kroppen var lite seg från gårdagens runda men jag höll en ganska låg och jämn belastning - och efter ett tag så kändes kroppen helt okej. Mentalt kändes det lika fantastiskt som det brukar göra att springa i spår. Jag gillar att springa över stenar och grenar. Likaså att det oftast inte är en människa i närheten, bara fåglarna och träden som prasslar.
När jag kom hem så var makens spontana reaktion: men drick, du har ju flera liter vatten i tröjan! Och jag var verkligen sjöblöt av svett. Det är varmt nu!
Först blev det tre kilometer med lugn uppvärmning/transportlöpning, sedan tre varv (a 3,5 kilometer) i skidspåret och samma transportlöpning hem. Totalt ungefär 16-16,5 kilometer. Inte jättelångt...men däremot jättevarmt och backigt. Jag hade med mig vatten och resorb men insåg att jag var tvungen att hushålla på resurserna (då det inte finns någonstans att fylla på under detta pass). Kroppen var lite seg från gårdagens runda men jag höll en ganska låg och jämn belastning - och efter ett tag så kändes kroppen helt okej. Mentalt kändes det lika fantastiskt som det brukar göra att springa i spår. Jag gillar att springa över stenar och grenar. Likaså att det oftast inte är en människa i närheten, bara fåglarna och träden som prasslar.
När jag kom hem så var makens spontana reaktion: men drick, du har ju flera liter vatten i tröjan! Och jag var verkligen sjöblöt av svett. Det är varmt nu!
onsdag 26 juni 2013
De senaste rundorna
Midsommarhelgen spenderades hos svärföräldrarna i Norrbotten - och så klart passade jag på att springa. Jag gillar verkligen att springa nya rundor och på platser som jag sällan är.
På midsommardagens morgon snörade jag på mig mina Kinvaras vid åttatiden och sprang från samhället där svärföräldrarna bor och in mot stan. Det här är en runda som jag har sprungit en eller två gånger förut, så jag visste ungefär hur den skulle vara. Men just denna morgon var det knappt en människa ute. Efter en timme började det regna, ett fint ljummet sommarregn. Jag köpte en snickers som färdkost och vände tillbaka mot svärföräldrarnas tillhåll. Totalt blev det ungefär en halvmara, i lagom tempo.
Dagen efter gav jag mig också ut på morgonen (hey, vi har ett morgonpiggt barn!). Svärfar tipsade om att jag kunde springa till nästa by, ungefär 6 kilometer bort och vända, vilket jag också gjorde. Det kändes ganska märkligt då det var en väg som jag aldrig ens har åkt med bil. Själva vägen visade sig vara en tämligen rak och kuperad histora. Låååånga, och ganska branta, backar! Några gånger passerade någon bil, men i övrigt såg jag exakt en person och tre hundar. Jag tror inte ens att det fanns några hus mellan det lilla sammahället och den ännu mindre byn. Det kändes nästan som att springa i en surrealistisk film: mitt i absolut ingenstans. Vackert. Svettigt. Och ganska jobbigt. Totalt blev det drygt tolv kilometer, i hyfsat snabb fart. Ett mycket trevligt pass.
Idag blev det bara ett vanligt standardpass, hemma i Umeå. Vare sig särskilt jobbigt eller märkvärdigt. Bara en mil rätt upp och ner. Men de passen behövs också.
På midsommardagens morgon snörade jag på mig mina Kinvaras vid åttatiden och sprang från samhället där svärföräldrarna bor och in mot stan. Det här är en runda som jag har sprungit en eller två gånger förut, så jag visste ungefär hur den skulle vara. Men just denna morgon var det knappt en människa ute. Efter en timme började det regna, ett fint ljummet sommarregn. Jag köpte en snickers som färdkost och vände tillbaka mot svärföräldrarnas tillhåll. Totalt blev det ungefär en halvmara, i lagom tempo.
Dagen efter gav jag mig också ut på morgonen (hey, vi har ett morgonpiggt barn!). Svärfar tipsade om att jag kunde springa till nästa by, ungefär 6 kilometer bort och vända, vilket jag också gjorde. Det kändes ganska märkligt då det var en väg som jag aldrig ens har åkt med bil. Själva vägen visade sig vara en tämligen rak och kuperad histora. Låååånga, och ganska branta, backar! Några gånger passerade någon bil, men i övrigt såg jag exakt en person och tre hundar. Jag tror inte ens att det fanns några hus mellan det lilla sammahället och den ännu mindre byn. Det kändes nästan som att springa i en surrealistisk film: mitt i absolut ingenstans. Vackert. Svettigt. Och ganska jobbigt. Totalt blev det drygt tolv kilometer, i hyfsat snabb fart. Ett mycket trevligt pass.
Idag blev det bara ett vanligt standardpass, hemma i Umeå. Vare sig särskilt jobbigt eller märkvärdigt. Bara en mil rätt upp och ner. Men de passen behövs också.
söndag 16 juni 2013
Comeback i spåret
Efter Stockholms marathon har det varit förbryllande lätt att springa igen. Kroppen har i stort sett känts som vanligt - och jag har därför också sprungit ungefär som jag brukar. Inga supersnabba rundor och inga riktiga långpass, men 10-14 kilometer per runda i helt normal träningstempo (typ 5.10-5.25 ). Idag gjorde jag dock något som jag har längtat efter sedan i höstas - och som markerar övergången till min sommarträning - nämligen sprang spår! Och jäklar så bra det kändes!
Det blev först drygt tre kilometer transportlöpning, sedan två varv på 3,5:an. Som avslutning drygt tre kilometer transportlöpning hem. Det här spåret är i huvudsak ett skidspår, som man kan springa eller åka mtb i om somrarna, vilket också betyder att det är kuperat. Ganska rejält kuperat. Och med ganska olika underlag. Mycket bark, lite grus, lite gräs och bitvis ganska blött och lerigt.
Det är som om det händer någonting extra i hjärnan när man springer i spår och terräng. Det krävs extra uppmärksamhet, så att man inte snavar över stenar och rötter, och andra muskler än vanligt aktiveras. Det är också någonting alldeles speciellt med att springa i en skir skog, utan en människa i närheten. Det är bara kroppen, andningen och naturen.
Det känns som att det kommer att bli en bra sommar!
Det blev först drygt tre kilometer transportlöpning, sedan två varv på 3,5:an. Som avslutning drygt tre kilometer transportlöpning hem. Det här spåret är i huvudsak ett skidspår, som man kan springa eller åka mtb i om somrarna, vilket också betyder att det är kuperat. Ganska rejält kuperat. Och med ganska olika underlag. Mycket bark, lite grus, lite gräs och bitvis ganska blött och lerigt.
Det är som om det händer någonting extra i hjärnan när man springer i spår och terräng. Det krävs extra uppmärksamhet, så att man inte snavar över stenar och rötter, och andra muskler än vanligt aktiveras. Det är också någonting alldeles speciellt med att springa i en skir skog, utan en människa i närheten. Det är bara kroppen, andningen och naturen.
Det känns som att det kommer att bli en bra sommar!
torsdag 6 juni 2013
Tillbaka på banan
Efter fyra dagars mer eller mindre otålig vila så bestämde jag mig för att dra ut på en runda i morse. Typ en alldeles vanlig runda, även om i lugnare tempo. De första 50 metrarna kändes vaderna lite stelare än normalt. Men sedan var det, till min stora förvåning, som vanligt. Kroppen kändes normal och jag kunde springa i vilket tempo som helst. Som om jag inte alls hade sprungit ett maraton i lördags. Nu tog jag det avsiktligt lite lugnt men det var en trevlig känsla att det var upp till mig - och inte begränsades av en slutkörd kropp.
Skillnaden jämfört med förra året, då de första rundorna efter Stockholms marathon var oerhört stela och sega, är väldigt tydlig. Jag kan lugnt konstatera att vinterns envisa träning, med förhållandevis många rundor kring två mil, har gett resultat. Jag är starkare och uthålligare...och ännu bättre ska det bli. Nu blir det ytterligare några lugna rundor sedan är det dags att påbörja terrängprojektet.
tisdag 4 juni 2013
Status: kroppen
Den värsta stelheten börjar släppa och jag känner en viss otålighet. Nu vill jag ut och springa, som vanligt. Efter maran är planen att övergå mer till terränglöpning, för att förbereda mig för årets absoluta höjdpunkt. Och då talar jag så klart om Axa Fjällmarathon!
söndag 2 juni 2013
Stockholms marathon - racereport
Så var då dagen inne, dagen då jag skulle springa Stockholms marathon för andra gången. I vanlig ordning vaknade jag klockan fem. Lite irriterande men ganska väntat, då jag ofta blir väckt av sonen vid den tiden. Kring åtta gick jag ner och åt hotellfrukost. Yogurt med müsli, ett par mackor, juice och svinäckligt kaffe. Det var jättemycket folk och ganska trångt. Många nervösa maratonlöpare. Och jag var också...nervös.
Kring halv tio gick jag iväg till Karlaplan och åt lite mer frukost, mest för att fördriva tiden men också för att fylla på med så mycket energi som möjligt. Sedan tillbaka till hotellet, där jag provade olika kombinationer av kläder. Korta tights, långa tights? Linne eller t-shirt? Till slut föll valet på korta tights, kompressionsstrumpor, t-shirt och keps. Allt, förutom kepsen, i klubbens gul-svarta utformning, varför jag mest såg ut som en geting. Oh, well.
Efter ett tag promenerade jag bort till Östermalms IP. Käkade en banan, drack lite vatten, och fördrev tid. Och så, till slut, blev klockan tio över tolv och min startgrupp kom iväg.
I början var det trångt och gyttrigt, men jag kände mig stark och sprang på bra. Efter några kilometer blev det lite luftigare mellan folk och jag höll ett stabilt 5-5.10 tempo. Första fem kilometrarna gick på drygt 25 minuter och första milen på drygt 50 minuter. Jag drack i alla vätskekontroller (enligt planen) och tog det ganska lugnt, trots en helt anständig fart. Västerbron kändes fin, likaså backen på Torsgatan. I nedförslöpningen längs Odengatan och Vallhallavägen kände jag mig stark.
Väl ute på Gärdet blev det lite segare (vilket nog mest var mentalt) men vid markeringen för halvmaran kände jag mig nöjd. 1,50 - vilket är pers på halvmaran! Saltgurka och vatten - och så vidare. Här slöt jag upp med farthållarna för 4 timmar, från startgruppen som började 12.00. Vi höll jämnt och fint tempo ett bra tag - och nu gick det upp för mig att jag skulle kunna springa på en, för mig, riktigt bra tid. Typ under 3,50! Så jag matade på.
Men...ett marathon är ett marathon. Ungefär vid 25 kilometer kände jag blodblåsorna på vänster fot, men bestämde mig för att helt enkelt ignorera smärtan. Det gick bra...ett tag. Tillbaka inne i stan, längs Strandvägen och Gamla stan kände jag hur krafterna började svikta. Allt jag tänkte var: mata på, spring igenom, det är andra varvet, det finns ett slut. Ett mantra som hjälpte en bra bit längs Söder Mälarstrand. Ganska exakt vid 32 kilometer, då jag å ena sidan passerade den viktiga psykologiska gränsen för att det bara var en mil kvar, så tappade jag helt bort mig själv. Rent fysiologiskt så fick jag soppatorsk. Jag hade inte tillräckligt med energi, trots att jag inte var slut i musklerna, och då tappade jag också bort det mentala. Jag insåg att jag var tvungen att få i mig någonting, så jag gick och åt lite gel längs Norr Mälarstrand. Fötterna kändes som köttfärs. Kollade på klockan och bestämde mig för att strunta i någon fin tid, så länge jag kom in under fyra timmar. Sprang. Drack. Gick och åt banan vid Vasagatan (gud vet hur många minuter jag tappade bort här). Sprang. Hade ont i magen. Lufsade. Först vid 39 kilometer tog jag mig samman i började springa ordentligt igen (alltså...jag sprang ju innan också, men väldigt ofokuserat mellan 32 och 39 kilometer). Nu var det bara tunnelseende, mot Stadion, mot målet. Kroppen kändes inte alls ok och jag hade inga krafter att svara med när folk sprang om mig, men samtidigt så kände jag att jag hade tillräcklig koll på mitt tempo så att jag skulle fixa fyratimmarsgränsen. På slutet var det väldigt trångt och stökigt. Det var många som kämpade mot klockan.
In på Stadion för en sista kraftansamling. Till slut korsade jag mållinjen på drygt 3,58. Ungefär 30 sekunder senare spydde jag upp dagens samlade födointag (ursäkta om du stod i närheten!). Galet nöjd med att ha kommit in på rätt sida om fyratimmarsgränsen, samtidigt lite förbryllad över min mentala härdsmälta. I efterhand inser jag att jag sannolikt hade kunnat fixa den sista milen bättre med smartare planering - och coachning. Om någon hade sagt åt mig vad jag skulle göra (typ struntra i bananjäveln på Vasagatan, ta lite gel och springa vidare...istället för att lalla omkring helt planlöst) så hade jag gjort det. Men det är väl det som är svårigheten med marathon. Det är skitlångt. Det händer underliga saker med kroppen. Hjärnan slutar fungera. Och då ska man ta sig samman och springa vidare. Det låter lätt, men det är det inte.
Så, jag är både nöjd och en erfarenhet rikare (vilket om inte annat låter bra...). Nästan 27 minuter snabbare än förra året! Det ska bli mycket spännande att försöka disponera nästa lopp bättre.
Kring halv tio gick jag iväg till Karlaplan och åt lite mer frukost, mest för att fördriva tiden men också för att fylla på med så mycket energi som möjligt. Sedan tillbaka till hotellet, där jag provade olika kombinationer av kläder. Korta tights, långa tights? Linne eller t-shirt? Till slut föll valet på korta tights, kompressionsstrumpor, t-shirt och keps. Allt, förutom kepsen, i klubbens gul-svarta utformning, varför jag mest såg ut som en geting. Oh, well.
Efter ett tag promenerade jag bort till Östermalms IP. Käkade en banan, drack lite vatten, och fördrev tid. Och så, till slut, blev klockan tio över tolv och min startgrupp kom iväg.
I början var det trångt och gyttrigt, men jag kände mig stark och sprang på bra. Efter några kilometer blev det lite luftigare mellan folk och jag höll ett stabilt 5-5.10 tempo. Första fem kilometrarna gick på drygt 25 minuter och första milen på drygt 50 minuter. Jag drack i alla vätskekontroller (enligt planen) och tog det ganska lugnt, trots en helt anständig fart. Västerbron kändes fin, likaså backen på Torsgatan. I nedförslöpningen längs Odengatan och Vallhallavägen kände jag mig stark.
Väl ute på Gärdet blev det lite segare (vilket nog mest var mentalt) men vid markeringen för halvmaran kände jag mig nöjd. 1,50 - vilket är pers på halvmaran! Saltgurka och vatten - och så vidare. Här slöt jag upp med farthållarna för 4 timmar, från startgruppen som började 12.00. Vi höll jämnt och fint tempo ett bra tag - och nu gick det upp för mig att jag skulle kunna springa på en, för mig, riktigt bra tid. Typ under 3,50! Så jag matade på.
Men...ett marathon är ett marathon. Ungefär vid 25 kilometer kände jag blodblåsorna på vänster fot, men bestämde mig för att helt enkelt ignorera smärtan. Det gick bra...ett tag. Tillbaka inne i stan, längs Strandvägen och Gamla stan kände jag hur krafterna började svikta. Allt jag tänkte var: mata på, spring igenom, det är andra varvet, det finns ett slut. Ett mantra som hjälpte en bra bit längs Söder Mälarstrand. Ganska exakt vid 32 kilometer, då jag å ena sidan passerade den viktiga psykologiska gränsen för att det bara var en mil kvar, så tappade jag helt bort mig själv. Rent fysiologiskt så fick jag soppatorsk. Jag hade inte tillräckligt med energi, trots att jag inte var slut i musklerna, och då tappade jag också bort det mentala. Jag insåg att jag var tvungen att få i mig någonting, så jag gick och åt lite gel längs Norr Mälarstrand. Fötterna kändes som köttfärs. Kollade på klockan och bestämde mig för att strunta i någon fin tid, så länge jag kom in under fyra timmar. Sprang. Drack. Gick och åt banan vid Vasagatan (gud vet hur många minuter jag tappade bort här). Sprang. Hade ont i magen. Lufsade. Först vid 39 kilometer tog jag mig samman i började springa ordentligt igen (alltså...jag sprang ju innan också, men väldigt ofokuserat mellan 32 och 39 kilometer). Nu var det bara tunnelseende, mot Stadion, mot målet. Kroppen kändes inte alls ok och jag hade inga krafter att svara med när folk sprang om mig, men samtidigt så kände jag att jag hade tillräcklig koll på mitt tempo så att jag skulle fixa fyratimmarsgränsen. På slutet var det väldigt trångt och stökigt. Det var många som kämpade mot klockan.
In på Stadion för en sista kraftansamling. Till slut korsade jag mållinjen på drygt 3,58. Ungefär 30 sekunder senare spydde jag upp dagens samlade födointag (ursäkta om du stod i närheten!). Galet nöjd med att ha kommit in på rätt sida om fyratimmarsgränsen, samtidigt lite förbryllad över min mentala härdsmälta. I efterhand inser jag att jag sannolikt hade kunnat fixa den sista milen bättre med smartare planering - och coachning. Om någon hade sagt åt mig vad jag skulle göra (typ struntra i bananjäveln på Vasagatan, ta lite gel och springa vidare...istället för att lalla omkring helt planlöst) så hade jag gjort det. Men det är väl det som är svårigheten med marathon. Det är skitlångt. Det händer underliga saker med kroppen. Hjärnan slutar fungera. Och då ska man ta sig samman och springa vidare. Det låter lätt, men det är det inte.
Så, jag är både nöjd och en erfarenhet rikare (vilket om inte annat låter bra...). Nästan 27 minuter snabbare än förra året! Det ska bli mycket spännande att försöka disponera nästa lopp bättre.
lördag 1 juni 2013
Raceday!
En mer utförlig rapport kommer nog i morgon! Men ja, jag fixade målet under fyra timmar (även om jag strulade till en betydligt bättre tid på bristande rutin).
Nu ska jag äta middag...och pyssla med blodblåsorna som förgyller mina fötter.
Nu ska jag äta middag...och pyssla med blodblåsorna som förgyller mina fötter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)