Hur det låter i mitt huvud

Den ursprungliga förhoppningen inför helgen var att springa 10 + 21 kilometer. Men efter gårdagens runda (10 kilometer) i tolv minusgrader - och en ganska sliten kropp - så ändrade jag dagens pass till 12 beskedliga kilometer.

Det blev en ganska vanlig runda. Och under en vanlig runda så låter det ungefär så här i mitt huvud:

 - Jag kommer ut genom dörren och tänker: ahh, härligt!
- En kilometer: vad fan...har jag ont i knäet?
- Två kilometer: öhhh, guuuud så segt det går. Är jag 83 eller?
- Tre kilometer: kan jag över huvud taget springa? Varför gör jag sådant här?
- Fyra kilometer: det kan inte vara möjligt att jag springer långdistans. Kan jag...vila i diket där borta?
- Fem kilometer: hrfm, jaja.
- Sex kilometer: vad fint det är idag!
- Sju kilometer: jag kanske inte har så uselt löpsteg ändå? Ahh, det känns bra det här.
- Åtta kilometer: hey, kroppen! Fasiken, det finns ju fart i benen idag! Dags att öka?
- Nio kilometer: (lite lätt blodsmak) hey, endorfinerna! Gasen i botten!
- Tio kilometer: (lätt stumma ben) yeah...mata på nu! Öka...pyttelite bara?
- Elva (till kanske 17 kilometer): mata, mata. Jodå, det går! Spring på nu!

Jag är helt enkelt väldigt trögstartad.

Finally! (för att citera ce ce peniston)

Efter tio dagar med snor och slemfestival kunde jag äntligen snöra på mig Icebugsen och springa en mil. Lite segt i kroppen. Ganska kyligt (minus 12). Men alldeles, alldeles, underbart. Dagen till ära sprang jag till sådan här musik (vilket inte riktigt är vad jag lyssnar på en normal dag på kontoret):

Att bita i det sura äpplet: gymmet

Nej, kul tycker jag inte att det är...men jag har hyfsad disciplin och gör det jag ska. Att lyfta lite vikter, köra ben och bål, ger dock inte till närmelsevis samma tillfredsställelse som att springa. Det går inte att jämföra.

Med stendöd telefon i vinterkylan

Det känns ganska uselt att den sprillans nya iPhonen lägger av när jag är ute och springer. Idag var det drygt 16 minusgrader...och telefonskrället lade av så snart jag kom utanför dörren. Det är ju inte bara irriterande för att jag vill lyssna på musik när jag springer - det handlar ju även om säkerhet. Jag vill gärna kunna ringa om någonting händer. Hur kul skulle det vara att bli liggande på en väg halvvägs ute i ingenstans om man faller illa? Mitt i vintern? Nej, just det. Inte alls.

Drygt 16 minusgrader var för övrigt precis över gränsen för vad som var komfortabelt. Visst gick det att  springa men när jag kom hem hade jag fått mystiska blåsor på den ena foten och en blodblåsa under en nagel på den andra (vilket jag inte kände någonting av så länge jag sprang). Så jag hoppas att det blir lite mildare ute snart.

Långpass med kaffepaus

Jag brukar aldrig stanna för att fika under långpass, men idag, när det var minus 15 grader ute, så satt en kopp kaffe fint efter 12 kilometer. Sedan lade den nya iPhonen av (på grund av kylan?), vilket känns mindre förtroendeingivande (så kallt var det faktiskt inte!).

Friskvårdstimme mitt på dagen

När det ser ut så här ute måste man passa på att springa mitt på dagen. Gnistrande klart och minus sju grader.




På med underställ och ungefär arton lager kläder (okej, jag överdriver en aning).




Och så Icebugsen. Det blev en lugn mil. Ingenting upphetsande, bara ett standardpass utan krusiduller. Sedan lunch och mer jobb.

Naglar (jo, nu ska vi prata om obehagliga detaljer)

Det finns oändligt många positiva saker med att springa långt (typ...man får vara i fred, blir grymt vältränad och får snygg rumpa). Men allt har ett pris - och priset för långdistanslöpning är fula eller obefintliga tånaglar. Det spelar liksom ingen roll hur välsittande och rymliga skor man har, förr eller senare så ryker naglarna. Lagom till att det har vuxit ut igen så...tja, då kommer en ny blodblåsa under stortånageln och ställer till det igen.

Eller som hushållets sexåring säger:
- Mamma! Sätt på dig strumporna! Jag vill inte se dina naaaaglaaaar!
Och det kan jag bara instämma i. Det vill inte jag heller göra.

Jag besparar er bildbevisen.

Dagens pass: en halvmara

Rev av ett halvmarathon under förmiddagen. Minus tio grader. 5,30-tempo. Tämligen välplogat på vägarna (men tillräckligt med snö för att det skulle gå ganska långsamt ändå).

Det är en skön känsla att numera kunna springa en halvmara bara så där. Utan att ta ut mig. Utan att känna av det efteråt. Bara drygt två mil skön löpning, i behagligt tempo. Så har det sannerligen inte alltid varit!

Om att ändra på principer

En fördel med att vara mycket ledig, som nu när det har varit jullov, är att det inte finns några gränser för när/var/hur jag tränar. Möjligen med undantag för vädret då (hey, jag bor ju i Norrland!). Planen inför julen var att springa varannan dag (som jag gjorde så gott som hela sommaren) och att släpa mig till gymet någon gång. Så har det blivit - och lite till. För under julledigheten har jag nämligen vågat mig på att ändra en av mina träningsprinciper, om att inte springa två dagar i rad. En princip som kommer ur den enkla anledningen att jag inte vill dra på mig onödiga skador.

I förra veckan sprang jag tisdag, onsdag, torsdag, gick till gymet på fredagen och sprang igen på lördagen. Tempot varierade, likaså distanserna, men det kändes bra i kroppen. Även denna vecka har jag sprungit flera dagar i rad. Jag hoppas att jag har byggt upp kroppen så pass mycket att jag nu kan träna på detta sätt - inte varje vecka, men då och då.

Hur som helst: idag blir det långpass!

#plankanwars etc

Jag är inte mycket för löften och utmaningar inför andra. Att säga att jag inte ska äta godis på tre månader, gå på gymet si och så ofta eller springa x kilometer per dag är inte min grej - trots att jag nästan alltid har långsiktiga mål med min träning (som kan vara tämligen detaljerade). Exempevis har jag ju explicita tidsmål för olika distanser. Och volymmål för träning över året.

Hur som helst, när ja läste om plankutmaningen så blev jag ju lite nyfiken på min egen plankstatus. På den tiden jag tränade yoga var den utmärkt...men nu då?

Svaret blev: 1,56 (iförd kjol och alldeles för varm tröja).

Okej, men inte mer än okej. Vi får se om jag gör någonting åt plankstatusen under de kommande veckorna.

Anmäld!

Sådärja. Nu är jag anmäld till fina Tavelsjö halvmarathon!

Hoppas att det inte blir fullt så varmt i år...