Skogen!

Det var ett tag sedan jag sprang terräng, då jag under de senaste två månaderna har sprungit inför Umemaran (som inte blev av på grund av förkylningen från helvetet). Men idag så kände jag att det var dags för skogen! Ahh, skogen. Efter några kilometers transportlöpning och ett halvt varv i elljusspåret så kom jag ut på stigarna. Bland stockar, stenar, hala spänger, vatten och lera. Två timmar och tio minuter senare landade jag i hallen, med genomblöta skor, lera upp till knäna och ett mycket brett leende.

Jag kan inte riktigt förklara varför men jag blir så oerhört glad av att springa terräng. Ofta kommer jag in i ett tempo som jag kan mata på nästan hur länge som helst utan att bli nämnvärt trött. Och det tempot kan jag hålla nästan oavsett underlag och backar. Jag bara matar på.

Något som var lite annorlunda idag mot för hur det brukar vara när jag springer var mängden med folk. Jag mötte pensionärer som var ute och gick. Familjer som grillade (det är ett naturreserat där det finns grillplatser lite här och där). MTB-åkare. Hundar. Men det är helt okej det också, även om jag inte har någonting emot att vara helt ensam bland stigarna.

Hoppas jag hinner med några fler skogsrundor innan snön kommer!

Ursäkter?

Listan med ursäkter för att inte springa, hos Maraton-Petra, är riktigt kul. Särskilt punkten om hundbajs!

Själv brukade jag hävda att jag inte fattade hur man skulle andas för att kunna springa långt. Sedan insåg jag, den hårda vägen, att det var så enkelt att jag hade dålig kondition - trots att jag var hyfsat allmäntränad (jag gick på gym och yoga ett par gånger i veckan). Brist på kondition gjorde att jag flåsade, led, trodde att jag skulle spy...och gav en allmän känsla av att vara jagad av liemannen. Efter några plågsamma månader, då jag harvade runt vårt bostadsområde (3,3 kilometer...), så kunde även jag andas som folk.

Jag inser att folk kan bli ganska provocerade när jag numera säger att jag inte har några motivationsproblem när det gäller att springa. Ibland kan jag vara sjuk eller inte ha möjlighet att springa av något praktiskt skäl. Men det är högst sällsynt att jag låter bli på grund av dåligt väder eller allmän brist på lust. Det tog dock några år att komma dit. På samma sätt som det tog tid att betrakta milpass som korta pass och långa pass (typ från två mil och uppåt) som ett helt normalt inslag i veckodosen.

Den nyckfulla kroppen

Om jag nu kände mig stark som en björn häromdagen och glatt hade sprungit ett marathon så kan jag konstatera att den känslan var som bortblåst idag. Från första steget kändes kroppen seg - och sedan blev det bara värre. Vid fem kilometer trodde jag att jag skulle spy. Bokstavligen. Jag satte mig på en blöt bänk, funderade över livet och den nyckfulla kroppen, och hasade mig i lustempo de fem kilometrarna hem. Illamående och eländig. Några timmar senare mådde jag dock prima.

Det är konstigt att kroppen kan kännas - och reagera - så olika. Visst försöker jag lyssna på kroppen, som det så fint heter, men samtidigt har jag en känsla av att kroppen ibland också behöver en genomkörare trots att det känns eländigt. Lurig balansgång.

Tillbaka i spåret

Efter flera veckor med en ihärdig och elak förkylning kom jag ut på en runda igår. Kroppen kändes lite skakig, men ändå förhållandevis okej. Jag tog det lugnt. Sprang först fem kilometer, tog ett kort stop och sprang sedan fem kilometer till. Väl hemma kunde jag konstatera att det fungerade fint att springa, trots uppehållet och att det fortfrande finns rester av förkylningen i kroppen.

Då springbehovet är stort och uppdämt tog jag även en runda idag på morgonen - och till min förvåning kunde jag konstatera att det var vinterväder ute. Ganska många minusgrader, lite snö i norrlägena och ett ordentligt islager på vattenpölarna. Men jag rotade fram mitt nya merinounderställ, en ordentlig mössa, buff och världens bästa vantar och drog ut på en 12-kilometers runda. Även idag fick det bli ett lugnt och kontrollerat pass. Det sköna var dock att jag kände mig hur stark som helst! Jag hade med lätthet kunnat springa en halvmara, eller ännu längre, i samma tempo. Nu hoppas jag bara att jag får vara frisk ett bra tag framöver!

Bitterheten (när saker och ting inte alls går som planerat)

Alltså, den bitterheten som jag känner just nu. Den senaste veckan har jag varit dunderförkyld. Under isen-förkyld. I morgon är det Umemaran.

Ja, ni kan räkna ut resten.

En av mina sämsta grenar: att vänta

Lite sur är jag allt över de nya antagningsreglerna till Berlin Marathon, som i princip innebär lotteri för alla. Men oavsett det så har jag slängt in min anmälan - och uppviglat ett par kollegor att göra samma sak. Nu återstår bara att hålla tummarna och vänta.