Nedtrappning (del 2)

Sista passet innan Stockholms marathon är sprunget, kläder och prylar är packade och födelsedagen (som infaller i morgon) är firad en dag för tidigt. I morgon bitti tar jag flyget till huvudstaden, hämtar nummerlapp och skrotar omkring.

Och ja, jag är skitnervös. Nervös för vilket tempo jag ska hålla. Nervös över vädret. Nervös över en vag känning i mitt ena knä, som dock går över när jag springer (ja, jag ska försöka gå till botten med vad det är...efter maran, även om det kanske låter galet att springa med en känning). Jag vill mest bara springa nu. Ge mig mitt lopp! Låt det gå bra! Och bra handlar om så mycket annat än tid - jag vill helt enkelt kunna springa som jag har planerat och tränat för sedan jag gick i mål för snart ett år sedan.

Nedtrappning

Nedtrappningen inför Stockholms marathon fortsätter. Först lite ofrivilligt då jag har varit ensam hemma med kidsen och inte har kunnat klämma in några pass dagtid (vilket jag ofta kan), sedan lite mer planerat då jag idag nöjde mig med ett milpass istället för ett långpass (vilket kändes en smula frustrerande). Planen är att springa två kortare rundor under veckan, bara för att hålla igång kroppen -men utan att slita.

Mer intressant är att jag pratade strategier med Maken idag. Vilket tempo jag ska håll etc. Plötsligt slängde han ur sig vilken tid han tror att jag kommer springa på - och det kan jag säga att om jag springer på den tiden så kommer jag att vara oerhört nöjd. Sjukt nöjd. Tiden var inte tagen rakt ur luften, utan utifrån vad jag har sprungit på lopp sedan i höstas och hur jag har tränat - och visst, om jag har en riktigt bra dag på lördag så är tiden vara möjlig (Maken brukar dessutom vara bra på att förutspå mina tider). Jag är dock nöjd även om jag lägger på 15 minuter...

Det jag tycker känns svårast just nu är att veta hur snabbt jag kan gå ut. Jag vet ganska väl vad jag håller för i 20-25 kilometer (och kanske upp till 30 kilometer). Men sedan? Ett annat problem är väder och värme. Jag har väldigt svårt att hantera värme - och springer av naturliga skäl (hey, jag bor i Norrland!) ofta när det är svalt. Redan vid 20 plusgrader blir jag rejält påverkad. Så vad gör jag om jag står vid Stadion på lördag och det är 25 grader i skuggan? Bara tanken på det scenariot får mig att darra av skräck.

Just nu vill jag mest att det ska vara lördagen den 1:a juni - och att jag är på väg runt banan - i behagligt molning väder, med pigga ben!

Värme (del 4)

Bor jag i tropikerna? Nej, jag bor ju i Norrland! Likafullt är det tropiskt klimat just nu. Idag genomleds dagens milspass i något som kan liknas vid en varmluftsfön. Det blåste som bara tusan, men var jättevarmt (kanske kring 25 grader?).

Hur som helst: nu börjar en stillsam nedtrappning. Jag kommer att fortsätta att springa fram till Stockholms marathon, men lite kortare och lite lugnare. Tanken med detta är att vara pigg och yster på startlinjen den 1:a juni. Det är inte utan en viss nervositet jag tänker på detta. Jag vill ju så gärna att allt ska klaffa, samtidigt som jag är ganska realistisk på den punkten. Det är svårt att toppa form och allmänt välmående till en specifik dag. För att inte tala om hur svårt det är att styra över yttre faktorer, som väder och temperatur...

Värme (del 3)

Vi kan sammanfatta dagens långpass, om sisådär 24-25 kilometer, med att om det blir lika varmt på Stockholms marathon som det var i Umeå idag...tja, då är jag körd. Riktigt körd. Det spelade ingen roll att jag drack, drack och drack. Eller att jag hade keps. Jag har så svårt att hantera värme och det är högst tveksamt om jag skulle fixa 42 kilometer utan att svimma. Idag tog jag mig runt utan större missöden, men det var bara drygt halva sträckan...och i ganska lusigt totaltempo (då jag stannade för att dricka, köpa mer dricka och så vidare).

Nu börjar jag bli nervös...

Värme (del 2)

Om jag får önska väder till Stockholms marathon så vill jag ha 10 till 14 grader, molnigt och hyfsat vindstilla. Lite duggregn en stund går också bra, men absolut inte över 18 grader. Nota bene, jag springer nästan bara i Norrland och här är det sällan särskilt varmt (i alla fall inte tidigt på morgnar och på kvällen).

Värme

Idag, när alla tycks vara i Göteborg och springer Göteborgsvarvet, så har jag vilodag och funderar på morgondagens eventuella långpanna. Men med tanke på hur varmt det är så får vi väl se hur det blir med den saken.

När jag läser om värmen i Göteborg så kan jag inte låta bli att tänka på när jag sprang i Tavelsjö. 27 grader varmt och ytterst lite skugga. Det känns som om det är läge för ett nytt pb på en halvmara...när det är svalt och skönt.

Jaja, jag tänker på konsumtion också

Härom dagen kände jag att det var läge att shoppa lite nya löparkläder. Både för att det är kul - och för att kläderna slits ganska mycket av att tvättas flera gånger i veckan. Det blev ett par nya långa tights (sådana här, med lila detaljer) och en alldeles vanlig funktionströja (sådan här, även den i lila). Jag boksavligen älskar Crafts kläder (neeeej, det här är verkligen inte sponsrat). De sitter perfekt, håller för en miljard tvättar och är helt klart prisvärda.

Även om det är helt onödigt så funderar jag även på en ny löparjacka (kanske en sådan här, den lila?). Matchat är ju fint...

Och formen då? (del 2)

Jag blir inte riktigt klok på min egen form just nu. Helt plötsligt springer jag milen i 4.45-tempo, fast det känns som om det går betydligt långsammare (läs: jag tar inte i). Och det är ju kul...frågan är bara hur jag håller i 42 kilometer? Det är som om jag helt har förlorat känslan för hur fort eller långsamt jag springer.

Och formen då?

En kollega frågade hur formen ser ut inför Stockholms marathon. Svaret är att jag inte har en aning. Jag har ju sprungit ungefär som planerat (eller...det är väl klart att jag önskar att jag hade kunnat träna exakt som önskat, men som småbarnsförälder är det inte realistiskt) och jag vet med bestämdhet att jag är betydligt snabbare och starkare nu jämfört med för ett år sedan. Uthålligheten har jag sämre grepp om. Visst, jag kan springa en halvmara i hyfsad fart utan att framkalla när döden-känslan. Och just halvmaror har jag sprungit ett antal under vintern och våren. Men det är stor skillnad på halvmaror och maror. Å andra sidan är det också stor skillnad på att springa i sin ensamhet, klockan åtta på morgonen, i ett öde Umeå, jämfört med att springa ett stort lopp.

Så...jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig den första juni. Jag hoppas att jag kan springa mitt lopp som planerat - och att planen håller ända in i mål. Likaså hoppas jag få utdelning för alla pass som genomfördes på oplogade vägar i tio minusgrader... Men jag börjar också bli en smula nervös. Det är så många förväntningar och förberedelser som ska kokas ner vid ett specifikt tillfälle. Stockholms marathon är så klart inte det enda loppet eller målet under året, men det skulle vara rejält hyckel att säga att det inte spelar så stor roll hur det går, då jag har förberett och planerat detta lopp sedan jag gick i mål förra året.

Konversation

*tittar ut på regnet som vräker ner*

- Ska du ut, eller?
- Eh, tja...
- Eller är du en...solkenslöpare kanske?
- Inte direkt, va?
- Det är ju perfekt väder för maratonträning idag! Plus sex grader och hällregn!
- Hmm.
- För du tror väl inte att det kommer vara 15 grader och sol när du ska springa? Nänä. Endera så blir det fyra grader och hällregn eller så blir det 30 grader!
- Ja. Då föredrar jag ju fyra grader och regn.
- Exakt.
- Ja, jag ska ut.

Och ja, det var...blött. Det var dock betydligt trevligare än tisdagens pass, som mest var en plåga.

Näpp, inte en meter

I helgen hade jag hoppats på att endera springa en lokal halvmara eller att bränna av ett långpass (typ 30 kilometer). Av dessa förhoppningar blev det dock ingenting, då först dottern var magsjuk och sedan jag. Frusterande. För nu närmar sig Stockholm marathon med stormsteg och tiden för finslip och långpass tryter. Men vad kan man göra?