Hur man roar sig

Igår kom ett paket från Addnature med mina impulsbeställda Speedcross.


När maken kom hem med flyget idag så stod jag i princip och väntade i hallen. Jag var så sjukt sugen på att bege mig ut i terrängen och officiellt inleda träningen inför Axa. Inte för att den är avhängig ett par skor, men ändå. Fram till nu har jag mest malt asfalt (och gillat det) men nu så måste jag börja springa mer varierat. Backar. Terräng. Spår och stigar.

Först blev det några kilometer transportlöpning, fram till denna skylt. Planen var att ta det väldigt lugnt och bara lufsa runt 3,5 slingan, som är rejält kuperad. Trots varningen om att kolla skyltarna ordentligt så lyckades jag först springa en liten extrasväng, på kanske en kilometer, och sedan missa var jag skulle kliva av spåret. Summa: drygt två varv. Men det gjorde absolut ingenting för det var länge sedan jag hade så kul! Backarna! Underlaget! Leran! Och trots att jag matade på ganska bra så kändes det inte jobbig. Jag hade både kraft och flås.


De tre kilometrarna hem gick också oväntat snabbt (ehhh, kanske för att jag kände mig nödgad att springa snabbare än en annan löpare...mycket moget).

Totalt blev det drygt 14 kilometer i 5.17 tempo (med diverse pauser för att kolla på kartor och snöra skor inkluderade).

Status: fortfarande ett j***a lidande

Köttfärsfötterna är fortfarande köttfärsiga. Inte särskilt trevligt alls. Under tiden jag lider så sitter jag och funderar på att beställa ett par terrängskor. Speedcross kanske?

Status: köttfärsfötter

Den senaste dryga veckan har inneburit ovanligt mycket löpning (ungefär sex mil) och lite fjällvandring på det. Trevligt på de flesta sätt...förutom för mina fötter. På den andra halvmaran, i lördags, fick jag världens blodblåsor på fötterna, sannolikt på grund av värmen. Blåsor som nu har förvandlat fötterna till...köttfärs? 

Aj.

Fjäll, oh fjäll (del 2)

Det blev ingen löpning uppe på fjället, då vi inte var vid Kungsleden och terrängen var alltför obanad och snårig för att jag skulle ge mig ut på egen hand. Däremot så blev det fin fjällvandring med trevlig guide - och som avslutning på dagen sprang jag och två kollegor landsvägen in till Ammarnäs (vilket var åtta fina kilometer).

Mot fjälls!

Det låter kanske galet, eller åtminstone maniskt, men jag är så sjukt glad och peppad! Under förmiddagens evighetslånga bussfärd mot fjällen (jo, faktiskt!) så lyckades jag knipa en plats till nästa års Axa Fjällmaraton. Med min skruttiga iPhone och usel täckning (säga vad man vill om svenska fjällen, men särskilt bra uppkoppling är det inte). Yeaahh!

Och i morgon kommer jag förhoppningsvis få springa ungefär här.

Race report: Tavelsjö halvmaraton

Satan i gatan så varmt det var!

Dagen började stillsamt med att maken och ungarna skjutsade ut mig till Tavelsjö. Jag var där i god tid innan start, hämtade ut min nummerlapp, käkade en banan, kollade på folk...och började bli rejält nervös. Redan kring tio var det mer än 23 grader varmt i skuggan. Och det blev bara varmare och varmare. Jag lämnade ryggsäcken, skrotade omkring i startområdet och försökte dricka lagom mycket.

Klockan 11.00 gick starten. I början var det lite smalt och trångt, medan vi fortfarande var kvar inne i samhället, men ganska snabbt spreds startfältet ut. Efter någon kilometer kom vi upp på landsvägen som går mellan Tavelsjön och Trehörningen, som är ganska kuperad. Det enda problemet var att solen gassade på rakt uppifrån och att det inte fanns en gnutta skugga - och att jag började känna av värmen redan efter ett par kilometer. Strax efter fem kilometer kom den första vätskekontrollen. Här började jag bli rejält bekymrad. Kilometrarna som följde slet enormt på kroppen och till min stora fasa började jag få yrselkänningar.

Vid åtta kilometer slog yrseln till ordentligt. Jag var tvungen att sätta mig ner i vägrenen, där det fanns lite skugga, dricka vatten och försöka få ordning på kroppen. Efter någon minut kändes det bättre och jag stapplade vidare. Sakta sakta började jag jobba mig in i loppet igen, vilket tog ytterligare någon kilometer. När jag svängde in på grusvägarna vid Haddingen och Sunnansjö började krafterna komma tillbaka. Jag försökte dricka kontinuerligt och svalkade mig i varje utställd vattenspridare (tack alla snälla som hade ställt ut dessa längs vägen!). Yrseln försvann, jag hittade något slags flyt och kunde springa på. Milen passerades, till min förvåning, på ungefär 53 minuter. Jag trodde att det hade gått mycket långsammare, med tanke på att jag hade förlorat ett antal minuter på att fippla med vatten och att stanna.

När jag kom ut på landsvägen igen kom en lång utförslöpa och där kunde jag dra på ganska ordentligt...något som straffade sig längre fram. För vad väntade om inte en j***a monsterbacke? En backe som aldrig tycktes ta slut. Här gassade solen på helt utan barmhärtighet. Efter Vallberget (som monsterbacken nog heter?) var jag helt slut som artist. Jag ville faktiskt bara lägga mig ner och dö. Det var så förbannat varmt. Yrseln kom tillbaka. Jag var tvungen att dricka vatten stup i kvarten. Gå korta sträckor. Dricka mer vatten. Hälla vatten över huvudet. Tänka ett steg i taget.

De sista fyra kilometrana kändes olidligt långa - men å andra sidan så bryter man inte en halvmara när det är ett par kilometer kvar. Det gör man bara inte. Alltså stretade jag på. De sista 500 metrarna fick jag dessutom för mig att jag skulle plocka några placeringar, på några möra herrar framför mig, och lade in någon slags spurt. En spurt som gjorde att jag, i likhet med när jag sprang Vårruset, höll på att spy efter mållinjen.

Jag gick i mål på 1,55 (vilket märkligt nog är en putsning av mitt personbästa på halvmaraton), men mest av allt är jag glad att jag tog mig i mål. Bitvis sprang jag riktigt bra. Bitvis sprang jag inte alls. Bitvis var det fantastiskt. Bitvis en regelrätt katastrof. Sammantaget är jag verkligen usel på att springa när det är varmt. Om inte annat så sprang jag extremt ojämnt. Som snabbast gick det i 4,30-fart. Som långsammast...tja, det vill jag inte tänka på.

Nåja, det får bli en bättre tid någon annan gång.

För själva loppet måste jag lyfta på hatten. Det var väldigt fint och trevligt arrangerat. Tavelsjöborna hade gått man ur huse för att heja, peppa, langa vatten och vattna oss med vattenspridare. Funktionärerna var superengagerade och allt var väldigt välordnat (det var ju trots allt första gången som denna halvmara hölls). Så ja, det här tål att upprepas.

Uppladdning! Lopp!

Om ett par timmar är det dags för Tavelsjö halvmaraton. Det kommer att bli varmt (ungefär 25 grader) vilket skrämmer skiten ur mig. Hur ska det gååååå? Jag har jättesvårt att fixa värme och undviker i det längsta att springa när det är varmt. Om det går. Och så känner jag av alla tänkbara skavanker (men det är väl normalt inför en tävling?).

Det ska bli kul...men vi får se om det går att springa snabbt. Först av allt gäller det att få i sig en lagom rejäl frukost.

Ibland blir jag förvånad

På det stora hela har det varit en seg dag. Trött. Huvudvärk. Ingen kraft och ingen ork. Med andra ord var det frestande i att strunta i dagens planerade pass. Men efter att sonen somnat drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en kortare runda. Efter en kilometer stötte jag ihop med ett par andra löpare och drog i det närmaste automatiskt upp hastigheten...och efter ytterligare en kilometer insåg jag, till min förvåning, att det gick alldeles utmärkt att springa hyfsat snabbt. Så jag sprang på. Och ökade lite till.

När jag kom hem, efter sju kilometer, klockade jag 33 minuter. 4,44-tempo! För mig är det snabbt - särskilt en dag när jag knappt orkade ta mig ut genom dörren.

Fjäll, oh fjäll!

När jag tittar på bilder från Axa Fjällmaraton (exempelvis Mirandas) så blir jag nästan grön av avundsjuka. Jag hade ruskigt gärna sprungit det loppet, eller Jämtlandstriangeln Unplugged. Axa Fjällmaraton var dock fulltecknat när jag insåg att jag ville springa det och Jämlandstriangeln föll bort av andra skäl - och om jag ska vara ärlig så är jag inte heller tränad för något av dessa lopp. Ännu. 

Inför nästa år så tror jag dock att det är fjällmaror (och kanske någon ultra) som är det stora målet. Jag vill springa terräng. Jag vill springa långt. Och jag vill verkligen springa på fjäll. Jag kan inte ens förklara varför, men kanske är det så enkelt att jag gillar fjäll lika mycket på sommaren som på vintern? Slalomskidor eller terrängskor? Huvudsaken att det är riktiga fjäll.

Hur som helst så inser jag att jag behöver göra två saker; börja springa mer kuperad terräng och utöka antalet mil per vecka. I nuläget springer jag ungeför fyra mil i veckan och det borde successivt gå att utöka. Likaså finns det helt ok områden att springa terräng i närheten. Så...det är väl bara att sätta igång. För upp på fjället ska jag.

Som en lycklig slump ska jag faktiskt till fjällen i nästa vecka, närmare bestämt till Ammarnäs där Kungsleden går förbi. Gissa om jag ska springa?

Söndagspass och uppladdning

Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle bränna av en halvmara vilken dag som helst, bara för att jag kände för det, så hade jag gapskrattat. Men nu gör jag det, utan några egentliga problem. Gårdagens pass blev 22 kilometer, från Strömbäck och hem. Det var tryckande varmt och jag hade alldeles för lite dryck - men åtminstone halva sträckan (mellan sju och 17 kilometer) var ren och skär njutning. I början och slutet kände jag mig mest kokt!

Om en vecka är det dags för tävling! Tavelsjö halvmaraton står på schemat. Det ska bli väldigt spännande då jag aldrig har sprungit runt Tavelsjön och misstänker att det är ganska kuperat. Om det är bra väder (läs: ej gassande sol) så hoppas jag kunna springa på 1,50. Men som sagt, jag vet inte hur mycket banan kommer att påverka. Än mindre vad det blir för väder.

Säg hej! Kinvara!

Så äntligen har de kommit, mina efterlängtade Kinvaras. Ett pass har jag hunnit med i dem (standardmilen runt broarna) och det kändes bra...förutom att jag snörade den ena skon för löst och fick lite ont i hälen. Jag tror dock att nästa pass blir bättre - och det var intressant att springa i ett par lättare och plattare skor än vad jag brukar göra.

Nya sträckor

Någonting som roar mig mycket är att springa helt, för mig, nya sträckor. Gärna någon annan stans än i Umeå. Så när jag nu är hemma hos svärföräldrarna så passade jag så klart på att ta ett långpass. Exakt hur långt det blev vet jag inte. Planen var 18 kilometer, från Hortlax till Piteå och tillbaka, men då jag sprang fel blev så det nog ungefär två kilometer längre. Hur som helst, det blev en fin runda, med paus för bananätning på Coop.