I hörlurarna: Jimmy S.

Musik att springa till. Musik att springa snabbt till. Fungerar även bra att vakna till.

High Drama

Mina spellistorär ganska blandade just nu , med allt från Lady Gaga till belgisk EBM och divesere industrimusik. Och jag blir alltid glad när jag kommer till Laaksos High Drama!

Dagens pass: ice, ice baby

Dagens pass blev 12 kilometer, i niogradig kyla. När jag kom hem hade jag is i ögonfransarna, ögonbrynen, håret och på kinderna. Jag såg ganska rolig ut!

Annars så var det första passet på flera veckor där jag kände att det gick att springa hyfsat snabbt. Det är fortfarande mycket snö och is överallt, men det var lite bättre plogat och allmänt hårdare underlag - vilket gjorde stor skillnad. Genomsnittet blev 5.30-tempo, men bitvis gick det betydligt snabbare. Inte för att tempot spelar så stor roll just nu, jag är mest inriktad på att få upp volymen, men det var skönt att kunna dra på lite grann.

Söndagsaktivitet?

För övrigt så hoppas jag att virusen håller sig i schack. Jag är ruggigt sugen på att springa i morgon (kanske kring 12-14 kilometer?). Det känns dock lite osäkert. Större delen av familjen är mer eller mindre vissen.

Slalom baby, slalom! (För att citera Ice Age)

Till skillnad mot många andra som springer så är jag inte så het på längdskidåkning. Slalom däremot! Förra säsongen gick helt till spillo, på grund av graviditet och post-graviditet, men i år ska det bli andra takter!

Jag har just bokat den traditionsenliga veckan Åre - en stuga alldeles vid VM 8:an. Wihooo!

(Ja, vi är alltid sena med att boka saker och ting. Alltid.)

Att förvåna mig själv

Egentligen är jag inte ett dugg förvånad över hur pass biten jag har blivit av löpning under de senaste åren. Jag har alltid gillat att göra saker som tar tid, som kräver envishet...och jag har inget större problem med att det gör en smula ont ibland. När jag var yngre simmade jag ungefär på samma sätt som jag springer idag. Helst långt. Helst lite nötande.

Däremot så är jag förvånad över att jag springer mitt i vintern. I snöstorm, halka, mörker och förbryllande många minusgrader. Det trodde jag inte om mig själv.

*lite imponerad*

Dagens pass: pannben

För att citera Marathon-Mia: det är nu det byggs pannben. Snön vräker ner. Det är svinkallt. Vägarna är i princip oplogade. Det är halt. Jag sliter som ett djur...och ändå går det i 6-minuterstempo (läs: väldigt långsamt).

Det blev sju kilometer, vare sig mer eller mindre.

Dagens pass

Upprepar mantrat: sju kilometer är bättre än inga kilometer. Men satan vad mörkt och kallt det är just nu. Och halt. Och snöigt.

Vare sig inspirationen eller kroppen är på topp just nu, men det var ändå skönt att komma ut på en liten runda. En oväntat långsam runda (knappt 6-minuterstempo).

Kontrast

När jag läser om alla häftiga arrangemang - där folk (som Miranda) drar ihop långpass som i princip vem som helst kan haka på - så blir jag lite avundsjuk på er som bor i lite större städer. Det låter så jäkla...kul! Både att springa med nya människor och att springa helt nya rundor.

I kontrast till detta kan jag berätta att jag under dagens runda inte mötte en enda löpare. Inte ens någon hundägare. (Okej, det var ovanligt uselt väder.)

Och snön den vräker fortfarande ner

...men det blev i alla fall 8 kilometer. På i princip oplogade gator och i hysteriskt snöfall. Ärligt talat kändes det som terränglöpning (läs: svinjobbigt).

Det finns inget dåligt väder (ehhhh?)

Det är hysteriskt dåligt väder ute. Inte så kallt, men snön vräker ner. Trots detta ser jag fram emot en runda fram emot kvällskvisten. Kanske är det plogat då?

Dagens pass

Efter en veckas seg förkylning så blev det en dryg mil, i tolv minusgrader och snöfall. Målet var att springa en mil, i vilket tempo som helst. Till en början gick det alldeles utmärkt, men efter sju-åtta kilometer var det som om kroppen lade av. Benen blev obeskrivligt sega och flåset tvärdog. Men, men, det var skönt att komma ut och springa...även om det både var kallt om rumpan och på slutet väldigt segt.

Snart tillbaka på banan?

Kanske börjar förkylningen släppa så pass att det är möjligt att springa i morgon. Jag har inte sprungit på snart en vecka och har grav abstinens. På riktigt. Abstinens.

Och förkylningen...

...vilar som en tung filt över hushållet. Ingen löpning, mest bara snor och leda.

Dagens pass

Det blev 12 kilometer i gnistrande vinterväder. Kroppen var ack så seg i början, men efter fem-sex kilometer lossnade det och löpningen började kännas mjuk och fin.

Det har varit väldigt skönt att kunna springa mycket på dagtid under julledigheten. Nu blir det antagligen bara dagtidslöpning på helgerna - och kortare pass i mörkret på vardagskvällarna. Det får lov att gå, men kul är det inte.

Saker jag funderar på

- börja komplettera löpningen med någon slags styrketräning (jag dör dock nästan av uttråkning när jag tänker på det)

- köpa längdskidor och bege mig ut i spåret (det är ungefär 20 år sedan jag åkte längd, jag är mer slalomtypen, men jag har åkte en hel del när jag var yngre).

Vinterlöpning på riktigt!

Idag blev det drygt 10 kilometer, i tio minusgrader. Jag har aldrig sprungit när det har varit så kallt ute - men det var riktigt behagligt. Tog det lugnt de första två kilometrarna och ökade sedan lite grann. Det var dock extremt isigt, knöligt och halt varför det var svårt att få något riktigt flyt i löpningen. Benen var också lite stela och sega. Målet just nu är dock inte att springa snabbt utan att få upp distanserna per vecka.

Sådärja!

Nu är de nya skorna invigda. Det blev c:a sju kilometer, i snö, halka och kompakt mörker. Skorna sitter dock som en smäck!

I ett paket på posten

I morgon ska de förhoppningsvis invigas!

Den asociala löparen...

Ofta tipsas det om att man ska skaffa sig träningskompisar. Rent intellektuellt så förstår jag poängen: att ha någon som kan peppa under sega pass (och som man kan peppa tillbaka), som hjälper till när motivationen tryter - och som man helt enkelt kan ha trevligt tillsammans med. Men jag måste erkänna att det känns väldigt avlägset. Jag har i princip alltid tränat ensam, oavsett om det har gällt löpning, styrketräning eller barndomens nötande i simbassängen (well, det är klart att det fanns andra runt omkring mig men själva träningen utfördes högst individuellt). Jag föredrar till och med att spela golf ensam - och gärna sent på kvällen eller tidigt på morgonen när det inte är en människa inom synhåll. En stor del av njutningen med löpningen för mig är att få vara i fred, att bara fokusera på kroppen, distansen, farten och tekniken. Att kunna låta tankarna vandra fritt. Faktum är att jag knappt kan tänka mig någonting mer avigt än att prata under tiden jag springer.

Jag har dock funderat lite grann på att testa löpträning i grupp någon gång. Inte för den sociala biten utan för att se vad det ger att springa intervaller eller löpteknik tillsammans med andra.

Men å andra sidan så trodde jag länge att jag inte gillade intervallträning...så jag kanske skulle tycka att det var riktigt kul och givande med en träningskompis.

Dagens pass

Jag höll mig hyfsat till planen: det blev 16,2 kilometer på 94 minuter. Lugnt, snöigt och nästan folktomt. Kroppen kändes bra och jag hade definitivt krafter kvar när jag kom hem (vilket är en ganska fantastisk utveckling om jag jämför med i vilket skick jag var för ett år sedan, som höggravid och allmänt plågad). Dagens pass var för övrigt det längsta sedan halvmaran i september.


Här vände jag på Backenvägen. 8,1 kilometer dit och 8,1 kilometer hem.