Hur det gick med programmet (det vill säga: inte alls)

I höstas hade jag en plan om att följa ett 4-timmarsprogram inför maran. Inte slaviskt, men för att få inspiration för hur jag skulle öka distanser och lite annat. Så här en bit in i mars, med ungefär två och en halv månad kvar till Stockholms marathon, kan jag konstatera att så inte blev fallet. Vinter, snö och kyla kom emellan. Min magkänsla har helt enkelt sagt att det skulle vara vansinnigt att köra intervaller på oplogade gator i 15 minusgrader. Likaså att köra riktiga långpass. Kanske skulle det fungera för någon mer rutinerad vinterlöpare, men då detta har varit min första vinter som jag har sprungit (utomhus vill säga) så har jag besinnat mig. Det har mest blivit pass mellan sju och 12 kilometer. Och några pass upp emot 16-17 kilometer. Oftast har jag hållit den hastighet som har varit realistisk, utifrån snö och halka. Endast några få gånger har jag kunnat ta i lite mer.

Nu inför slutspurten så hoppas jag att jag kan få in både kvalitetspass och några riktiga långpass. Men när jag tänker efter så inser jag att det inte är särskilt många veckor kvar. Och som småbarnsmorsa, som just håller på att skola in den ettåriga guldklimpen på dagis, så vet man man ju aldrig vilka virus som kommer in i hushållet.

*gulp*

Dagen pass: en bonus

Dagen innehöll egentligen inga planer på löpning. Tvärtom så var tanken att fixa slalomskidor åt dottern och att ta en sväng till den lokala knölen, som ska föreställa en backe. Men då de i affären inte hade tid att montera bindningarna idag så fick slalomplanerna anstå till i morgon. Och plötsligt öppnade det sig en lucka på ett pass under eftermiddagen. Ett pass i gnistrande sol - och bitvis på asfalt!



Men om motivationen var på topp så var inte kroppen det. Sviterna efter influensan finns fortfarande kvar - och det var tio synnerligen sega kilometer. Jag blev därför ganska förvånad över att det ändå gick i 5,06 tempo. Okej för att jag kan springa snabbare, men det var inte helt lusigt i alla fall. Kanske kommer jag att kunna skörda en del frukter av vinterns pass, som ofta har varit snudd på terrängpass på grund av all snö?

Nu står det kaffe och nya Runners World på schemat, medan sonen sprider smulor över hela matrummet.

Dagens pass: till slut!

Efter flera veckor av influensa, virus och allmänt elände så kom jag ut på en runda. Motivationen sade: kör två mil, gasen i botten! Förnuftet begränsade det hela till sju kilometer i normalt tempo. Det hade kommit fram lite asfalt, men var grymt isigt och halt. Tillfredsställelsen över att komma ut var dock enorm! Och - för första gången på ungefär fyra månader - kunde jag springa utan långkallingar i merinoull! Bara en sådan sak!

Tokut?

Alltså, om jag inte får springa snart så blir jag galen. Seriöst tokut (läs P-O Enqvist för en definition av detta västerbottniska begrepp) i huvudet.

Jag är sjukt trött på influensa och annan virusrelaterad skit.

Vår? Skulle inte tro det.

När jag läser om folk som springer säsongens första vårpass, iförda korta tights och top, så vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Här är det en meter snö. Härom dagen var det minus 20 grader. När det blåser så blir det snörök. När det snöar så bokstavligen vräker snön ner.

På bilden ovan, som för övrigt är tagen på gatan där jag bor, är det ovanligt välplogat. Det innebär att man bara glider omkring i några centimeters lössnö. Det mer normala vinterväglaget innebär ännu mera snö och att springa i hjulspår. Våren känns väldigt långt borta.

Dagens pass blev för övrigt 10 kilometer, broarna runt. Mer hann jag inte med, på grund av dotterns dansskola och stughäng.

Bättre än ingenting

Den här veckan har inte inneburit särskilt mycket löpning. Extremt dåligt väder och allmän seghet är förklaringen. Idag blev det dock 7 kilometer på ganska oplogade gator.

Att bygga pannben i drygt 16K

Efter DN-läsande, mackor med messmör och kokta ägg gav jag mig ut på ett långpass. Planen var att springa 16-17 kilometer, från hemmet och bort mot Backen. Väl ute så insåg jag att det var piskande nordanvind, snörök och bitvis oplogat, men jag påbörjade ändå den (minst sagt) mödosamma resan mot Backen. Och jäklar så tungt det var!

Men, men, det blev drygt 16 kilometer - och ett pass att plocka fram ur minnet när det känns tungt på maran.