I höstas hade jag en plan om att följa ett 4-timmarsprogram inför maran. Inte slaviskt, men för att få inspiration för hur jag skulle öka distanser och lite annat. Så här en bit in i mars, med ungefär två och en halv månad kvar till
Stockholms marathon, kan jag konstatera att så inte blev fallet. Vinter, snö och kyla kom emellan. Min magkänsla har helt enkelt sagt att det skulle vara vansinnigt att köra intervaller på oplogade gator i 15 minusgrader. Likaså att köra riktiga långpass. Kanske skulle det fungera för någon mer rutinerad vinterlöpare, men då detta har varit min första vinter som jag har sprungit (utomhus vill säga) så har jag besinnat mig. Det har mest blivit pass mellan sju och 12 kilometer. Och några pass upp emot 16-17 kilometer. Oftast har jag hållit den hastighet som har varit realistisk, utifrån snö och halka. Endast några få gånger har jag kunnat ta i lite mer.
Nu inför slutspurten så hoppas jag att jag kan få in både kvalitetspass och några riktiga långpass. Men när jag tänker efter så inser jag att det inte är särskilt många veckor kvar. Och som småbarnsmorsa, som just håller på att skola in den ettåriga guldklimpen på dagis, så vet man man ju aldrig vilka virus som kommer in i hushållet.
*gulp*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar