Men om motivationen var på topp så var inte kroppen det. Sviterna efter influensan finns fortfarande kvar - och det var tio synnerligen sega kilometer. Jag blev därför ganska förvånad över att det ändå gick i 5,06 tempo. Okej för att jag kan springa snabbare, men det var inte helt lusigt i alla fall. Kanske kommer jag att kunna skörda en del frukter av vinterns pass, som ofta har varit snudd på terrängpass på grund av all snö?
Nu står det kaffe och nya Runners World på schemat, medan sonen sprider smulor över hela matrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar